Mellan liv och död - en sanatoriedagbok

 

Upplyst gryt
Max Blecher
Övers: Inger Johansson
h:ström

I det tidiga 1900-talets litteratur förekommer ymnigt så kallade sanatorieromaner, den mesta kända är förmodligen Thomas Manns väldiga ”Bergtagen”. Det finns även åtskilliga svenska bidrag inom genren, främst Sven Stolpes ”I dödens väntrum”. 

Värt att notera är Elfred Berggrens ”Robotarnas gud” från 1932 och skriven vid Österåsens hälsohem utanför Sollefteå, den första svenska sf-romanen.

Anledningen till sanatorielitteraturen är ganska uppenbar, tuberkulos, tbc, var ett gissel som plågade världens befolkning, inte sällan med dödlig utgång. De som hade råd sökte bot på sanatorier och hälsohem, där vistades man under en längre tid i en sluten omgivning, vilket naturligt nog stimulerade ett intensivt idéutbyte och kreativ verksamhet.

Många av sanatorieromanerna, som ”Bergtagen” och ”I dödens väntrum” ägnar sig åt en idéburen samhällsdebatt, låt gå i formändad litterär dräkt.

I det här sällskapet är den judiskt-rumänske författaren Max Blecher en udda fågel. Han smittades av tbc vid 19-års ålder, och hann bara med att publicera en diktsamling och två romaner under sin korta livstid, innan han gick bort blott 28 år gammal.

Förra året gavs ut i svensk översättning den ena av romanerna, ”Upplyst gryt”. Den utspelar sig på tre olika sanatorier i tre olika länder, och är ett fascinerande stycke existentiell betraktelse.

Med en nästa sjuklig besatthet beskriver Blecher bandageringar, behandlingar, sår och smärta med en frånstötande konkretion. Det är människan när hon är som minst vacker och tilldragande. Här finns en drabbande insikt om alltings förgänglighet, livets flyktiga natur och tillvarons motsägelsefullhet, som tenderar att mynna ut i tomhet.

Men det finns ett ”trots allt”. Med ett poetiskt språk skildrar Blecher sin längtan efter vänskap, närhet och kärlek, och texten vibrerar av undertryckt erotik.

Det är vackert och berörande, och säger mycket om vad det innebär att vara människa.