Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.
Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.
”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913.
Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.
Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv. Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!
Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.
Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.
Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.
Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.
Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.
IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.
FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar