Möten med påven

Idag är det Karol Wojtylas födelsedag. Han är mer känd som påve Johannes Paulus II.

Han dyker upp vid två tillfällen i min senaste roman "Ett spel större än livet". Första gången möter han huvudpersonen i en skidbacke i de polska Tatrabergen.

Här ett utdrag:

"Plötsligt kom en skidåkare farande i hög fart rakt emot den kontemplerande Wilimowski. Han hann uppfatta hur den annalkande åkaren skulle till att göra en elegant sväng runt honom, man såg hur han böjde på knäna och skulle flytta kroppens tyngdpunkt till höger men fick inte med sig den vänstra skidan riktigt, och höll på att braka rätt in i den stillastående Wilimowski, det var bara med en hårsmån som han med en yttersta ansträngning lyckades komma runt och undvika en kollision. Han gjorde en ny sväng och bromsade in häftigt så snön yrde. ”Gick det bra?” ropade han. Det var en helt ung man, runt 18 år, av medellängd, under en toppluva med tofs syntes ett lite avlångt ansikte, med markerad haka och pigga ögon, en mörk hårslinga stack fram under mössan, han var klädd i ljusgrå vindtygsjacka, mörkblå byxor i kraftigt ylle, med rutiga sockor ovanpå byxorna högt upp på vaden.

   ”Jag ber tusen gånger om ursäkt”, fortsatte han att urskulda sig, ”jag skulle göra en sån där fantasifull sväng som jag har sett Marusarz göra, men jag är väl ingen alpin stjärna. Ännu.” Han skrattade till med ett varmt och hjärtligt skratt, och hela hans ansikte lystes upp av spjuveraktig godmodighet.

   ”Tränar ni för att bli skidåkare?” frågade Wilimowski. ”Nej nej, inte alls, men jag älskar skidåkning, och hoppas så klart att kunna bli en duktig åkare så småningom. Det är en fantastisk utomhusaktivitet så här års, och jag har nyligen börjat på prästseminariet i Kraków, och vi håller mycket till inomhus, det blir långa stunder av studier, bön och andakt, och då är det bra att komma ut så ofta man kan och röra på sig.”

   Han hade en behaglig stämma och talade med på samma gång entusiasm och eftertänksamhet, med en röst som hade återklangen av inre övertygelse."

Andra gången talas de vid på telefon just efter att Wojtyla har blivit utnämnd till påve:

"De tittade på kvällsnyheterna på tv. Klara satt i den breda soffan, och stickade samtidigt, hon ville alltid ha något för händerna. På soffbordet hade hon ett glas vin som hon smuttade på lite försiktigt då och då. Willimowski halvlåg i sin nersuttna favoritfåtölj, den som Klara ville helst slänga ut, men som han försvarade med all sin auktoritet som make och familjefar, hittills framgångsrikt. Han hade öppnat en öl som han halsade direkt ur flaskan.

   Ute var det höst, det var mitten av oktober, dagarna blev allt kortare, träden höll på att skifta till sin färggranna höstliga lövskrud, det var visserligen milt för årstiden, med det doftade annorlunda, lite skarpare, naturens lukter hade fått en distinkt karaktär, som ett förebud, eller kanske en varning, om att vintern i alla fall var på väg.

   På tv-skärmen stod en begeistrad reporter framför Sixtinska kapellet och rapporterade med en iver som förde tankarna till ett sportevenemang. Kameran zoomade in kapellets skorsten ur vilken vit rök steg ymnigt upp mot Roms klarblåa himmel. ”Habemus papam! Habemus papam!” utropade den entusiastiske reportern, och översatte tjänstvilligt för dem som inte var tillräckligt bevandrade i latinets klassiska värld: ”Vi har en påve!”, och fortsatte att mångordigt berätta om påvevalet.

   ”Titta, det är en ny påve”, sa Klara, ”och har du sett, han är polack. Ser trevlig ut.”

   ”Polack, men trevlig”, muttrade Willimowski.

   Klara fnyste åt honom, ”Men Ernst, lägg av, du vet att jag inte menar så.”