(Ba)rockmusik med Nordiska kammarensemblen

Härnösands Musiksällskap fortsatte firandet av sitt 175-årsjubileum med en barockkonsert i Rådhuset. Nordiska kammarensemblen spelade och solister var Göran Karlsson på cembalo och sopranen Helena Ek.

Cembalon är ett märkligt instrument. Ansågs länge som dyrt och komplicerat, och fick en överklasstämpel, så intill den milda grad att det ordnades cembalobål under Franska revolutionen. Nu har den fått lite av en renässans, och Göran Karlsson räknas som en av Nordens ledande cembalister.

Det är cembalons ljusa och spröda klangfärger som bidrar till barockmusikens karaktäristiska ljuduniversum.

Göran Karlsson har ett spektakulärt och teatraliskt sätt att spela, på ett sätt publikfriande i ordets bästa bemärkelse, han är mycket rörlig och arbetar med hela kroppen. Spännande att lyssna till, härligt att titta på.

Konserten inleddes med en sonat av Vivaldi, och hans fantastiskt stämningsfulla musikberättelser med ett brett register. Som alltid hos honom får blåsinstrumenten stort utrymme, just i det stycket i g-moll är det framför allt flöjten, och det blev ett tacksamt tillfälle för Patrik Wendel att briljera.

Det blev mera Vivaldi efter pausen, först med en annan sonat i g-moll, nu med fagott och Maria Hellström i huvudrollen, och sedan med en aria ur den kanske inte alltför kända operan Farnace, där Vivaldis vanligen enkla och lättillgängliga musik får en lågmält dramatisk underton, med en återhållen förtvivlan, föredömligt framförd av Helena Ek.

Hon har ett enastående djup i sin röst, den liksom sträcker ut och famnar musikens hela vokala rikedom. I en aria ur Händels opera Julius Caesar visade hon också att hon kan drilla fram höga toner med en häpnadsväckande lätthet och lika mycket charm.

Det blev också blandad musik ur barockens outtömliga skatt med en känslosamt sentimental sonat av Louis-Antoine Dornel, en aria ur Jean-Phillippe Rameaus Pygmalion, piggt och lättsamt med mycket glädje och kärlek, och ett kaxigt stycke av Georg Phillip Telemann med energiska stråkar i rasande tempo.

Nordiska kammarensemblen imponerar med sitt sätt att spela barock troget originalet men som ändå förmedlar en känsla av populärmusik, vilket ju barockmusiken var på sin tid. 1700-talets rock n ´roll!

Konserten avslutades helt stilenligt med disco, jo jo, en medley av schvungfulla dansmelodier av kompositören med det missvisande namnet Rebel (han var hovmusiker hos Ludvig XIV).

Det blev ett extranummer också. Händels fina Lascia ch'io pianga skruvade konsertens fantastiska stämning upp ytterligare ett par toner.