Ekonomins falska profeter

"Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.” profeterar ekonomidoktorn och managmentgurun Kjell A. Nordström. Den bästa kommentaren till hans så spektakulära – och spekulativa – profetia om landsbygdens undergång fälldes av min vän Per Kjellqvist: ” De värsta knäppgökarna har lämnat landsbygden och återfinnes i tätorterna framför allt i form av ekonomer.”

Mitt i prick. Problemet är bara att vår tids gurun och profeter ofta är just nationalekonomer. Med ett obegränsat starkt självförtroende och på det mest löjeväckande pretentiösa sätt strör de omkring sig dimmiga begrepp och kategoriska påståenden som utmynnar i häpnadsväckande trivialiteter kamouflerade till förment vetenskapliga sanningar.

Hur många gånger på sistone har jag inte hört en nationalekonom med allvarlig stämma förkunna att Donald Trumps valseger skapar osäkerhet som kan leda till att börsen går ner. Men det kan också leda till att den går upp!

Om nationalekonomen dessutom råkar vara konsult tingar denna djupsinnighet åtskilliga tusenlappar.

Marknaden har alltid rätt konstateras det, för att i samma andetag citera Thatcher att samhället inte finns.

I helsike, säger jag, marknaden ”har” ingenting, samhället finns visst.

Här blir nationalekonomins ideologiska slagsida alldeles uppenbar.

För även om de låtsas att nationalekonomin är en exakt naturvetenskap är den ingenting annat än 90 procent ideologi och tio procent astrologi.

Redan på 30-talet försökte sig den unge Gunnar Myrdal på att rensa bort allt ideologiskt bråte (borgerligt enligt honom) ur nationalekonomin, men fick snart ge upp – det blev ingenting kvar.

Han hade bara missat astrologin.

Efter den senaste finanskrisen kom det fram att de tjusiga och ack så komplicerade matematiska modeller som hade använts i analyserna av ekonomin hade man missat en liten detalj. Pengarna.

Inte undrat på att man ingenting förstod och missade totalt vad som komma skulle.

Det finns en anekdot om J.K. Galbraith, ekonomisk rådgivare åt bland annat president Kennedy. På en middag får han Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som bordsgranne. Kreisky frågar: professorn, hur förklarar ni Österrikes ekonomiska framgångar efter kriget? Det är mycket enkelt, svarar Galbraith, alla ekonomer lämnade landet före kriget.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Det är ingen exakt vetenskap som styrs av orubbliga naturlagar. Det handlar om samhället (och som sagt, jo, det finns) och de människor som lever och verkar här. Utvecklingen bestäms av politiska beslut. Beslut som vi själva fattar.

Oavsett vad knäppgökar i storstan påstår.