Megahits med en megaartist

Chip Taylor är nog inte särskilt känd för den breda publiken. Och ändå har han skrivit låtar för storheter som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Bara för att nämna några. Inte nog med det, han är upphovsman till megahits som ”Wild Thing” och ”Angel of the Morning”. På fredag kväll uppträdde han på Tingshuset i Nyland.

-          Jag har ingen aning om vad som gör en megahit, men jag vill inte tänka på sånger på det sättet, säger Chip Taylor när tidningen får en pratstund med honom strax innan konserten.

-          Jag skriver inte för att det ska bli en hit, utan det är bara något som händer, en ton, några rader, som ger mig de där kalla kårarna i hela kroppen, och då måste jag fortsätta att skriva.

Han skriver hela tiden, släpper minst ett album per år, han har hunnit bli 75 år gammal, och han har tappat räkningen på hur många sånger han har skrivit. Men det förflutna betyder ingenting, bedyrar han, det är bara att gå framåt med nya sånger, nya framträdanden.

Han föredrar att uppträda på små ställen – som Tingshuset – där han behöver inget band, låt gå att hans norska ackompanjatör Göran Grini räcker för en hel symfoniorkester, vilken musiker! och där man lätt etablerar kontakt med publiken.

-          Det blir som att spela för en familj, och det blir lättare att ge av sig själv, säger Chip.

Hans konsert på Tingshuset har just precis den intimiteten och närheten som han talar sig så varm för. Det här är inte en kille som fyller Ullevi, det får andra som sjunger hans sånger göra.

Han berättar om sig själv, sin familj, viktiga händelser i sitt liv mellan låtarna, men han kan faktiskt också göra det mitt i en låt, och sedan fortsätta sjunga som om ingenting.

Och det kanske är en del av hemligheten, tänker jag, att hans musik har förmågan att skapa gemenskap, dels givetvis mellan artisten och publiken, men också vidare, att det är större än bara ett konkret framträdande på en given plats.

Låtarna är egentligen ganska enkla, de går ofta i samma tonart, Chip Taylor är kanske inte någon märkvärdig sångare, men han har en fantastisk timing i rösten, och en värme i stämman som trotsar nordisk kyla när som helst på året.

Han bygger upp sina låtar långsamt med små medel, undviker storslagna crescendo utan stannar på en vardaglig nivå som alla kan identifiera sig med. Lyhört skapar han poesi av vardagen på ett trovärdigt sätt, hans texter väjer inte för stora, angelägna frågor utan att ta till stora ord.

En megaartist helt enkelt.