De tar inte bussen till storstan

Jag minn när filmen ”Änglagård” blev en stor succé utomlands, och skördade bland annat framgångar i Australien, och jag uttryckte min förvåning för en australiensisk bekant. Han skrattade bara och sa: ”Det finns många Änglagård i Australien”.

Och så är det nog. Det är lätt att missa alla likheter för alla skillnaderna. Det finns en glesbygdsproblematik på många håll i världen, och problemen som man dras med där liknar i mångt och mycket de här hemma.

Argentinaren Ricardo Piglia placerar handlingen i sin andra roman på svenska ”Mål i mörker” (Tranan; Övers: Yvonne Blank) i en liten sömnig stad på landsbygden i provinsen Buenos Aires. Staden för en tynande tillvaro, det lilla som sker händer sävligt och långsamt, utom skvallret som färdas snabbare än ljuset. När en mystisk främling anländer börjar spekulationerna frodas. Och när han dessutom hittas mördad på sitt hotellrum exploderar småstaden i misstankar riktade mot allt och alla.

Skickligt spinner Piglia en intrikat intrig, och låter den ta oväntade vändningar. Språket är enkelt, rikt och spänstigt, med cyniskt humoristiska formuleringar i stil med: ”en trevlig, mörkhyad yngling av obestämbart ursprung som talade en spanska som lät som om den var hämtad från en dubbad teveserie.”

”Mål i mörker” är till formen en kriminalhistoria men är egentligen en allegori över det argentinska samhället med dess korruption, politiskt maktmissbruk och kapitalistisk rovdrift. Argentina är ett land med en egenartad historia, ojämn ekonomisk utveckling och ett förvirrat iddeologiskt landskap. Det är ett land av många mystifikationer, ett samhälle som kan vara nog så svårt att förstå sig på, eller som den gammaldags hederliga polisen Croce i romanen uttrycker det: ”Man behöver ta sig någon vecka på hispan eller kåken då och då för att förstå vad det är som händer i det här landet.”

Romanens titel är symbolisk och är en referens till Falklandskriget – eller Malvinaskriget om man så vill – som är ett nationellt trauma i Argentina. Piglia syftar på att de brittiska soldaterna var utrustade med infraröda glasögon som gjorde det möjligt för dem att se och träffa ett mål i mörkret. De argentinska soldaterna var chanslösa offer.

Kampen är ojämn och avgjord på förhand, oskyldiga hamnar bakom galler, de skyldiga går fria, den politiska eliten skiftar ansikten men behåller makten, den ekonomiska ”nödvändigheten” krossar allt i sin väg, och den som vill förverkliga sina drömmar tvingas betala ett orimligt högt pris.

Kanadensiska Lise Tremblay är inte lika drastisk i sin skildring av den franskspråkiga glesbygden i Quebec i ”Hägern” (Rámus. Övers: Elin Svahn) Och här är likheterna med Sverige – och Norrland – också mer slående. Det är avfolkningsbygder, ungdomarna flyttar till stan, också kvinnorna sticker, jordbruket lönar sig inte längre, och kommunalrådet – borgmästaren, som är den stolta titeln i Quebecs kommuner – är beredd att sälja sin egen mamma för en företagsetablering, sak samma om det handlar om tillverkning av flytvästar i betong eller en produktion som efter en kortvarig och intensiv rovdrift lämnar oreparabla miljöskador efter sig – och som givetvis måste betalas av lokalbefolkningen.

Moderniteten är emellertid inte helt borta, tillgången på knark är nämligen mycket god.

Patentmedicinen mot avfolkningens farsot stavas TURISM. Ej blott Sverige turismsatsningar har.

”Hägern” består av fem korta berättelser som hänger ihop genom platser och personer som återkommer. Stilen är en rak och osentimental realism med stark lyhördhet för vardagens nyanser. Berättarperspektivet skiftar mellan infödingar och storstadsbor på besök.

Hos både Piglia och Tremblay framstår glesbygden som ett exotiskt minnenas kyrkogård. Här finns också en stor fara och en brist. Bägge författarna ligger farligt nära standardiserade klyschor. Inte minst Piglia, som räknas som en av Argentinas främsta författare, har en distanserad attityd och använder sig av kraftiga stereotyper i sina beskrivningar av småstaden och dess invånare.

Tremblay är mer nyanserad, men även hos henne finns en obehaglig stämning av ”Jägarna”, med en karikatyrbild av glesbygdens människor som primitiva losers.

Här kan det finnas en inneboende problematik med att skildra glesbygden litterärt. Gör man det inifrån är det lätt att bli hemmablind, en skildring utifrån däremot riskerar att vara exotiserande och von oben.

Bilden av glesbygden är sammasatt och det är inte lätt att göra den rättvisa med alla dess kontraster och motsättningar. Men det finns ett växande intresse att skriva litteratur om dem som inte tar en buss om dagen till Stockholm. Eller till Buenos Aires och Montreal.