En rysk
historia
Bengt
Jangfeldt
W & W
Jag delar med Bengt Jangfeldt fascinationen för Ryssland,
dess språk, kultur och historia. Men om mitt intresse är så att säga genetiskt
betingat, är hans mer av det dunkelt oklara slaget, som intressen ofta är.
En antydan till förklaring kan finnas i hans tidiga intresse
för det ryska poesiavantgardet, om vilket han tillsammans med Gunnar Harding
har skrivit boken ”Den vrålande parnassen”, det sker ju en kreativ eruption
inom rysk litteratur åren efter revolutionen, under det tidiga 20-talet skapar
författare och poeter nytt och spännande besjälade av drömmen om en ny och
bättre värld.
En period som dessvärre tog snabbt slut.
Bengt Jangfeldt är bland de första i Sverige att studera
ryska på gymnasiet, och 1967 kommer han till Sovjet, på en skolresa till
Leningrad. Han noterar att det sovjetiska samhället tedde sig främmande men
inte avskräckande, rent av en aning tilltalande i vad han då i tidens
antikonsumistiska anda uppfattade som ”en annan, mer asketisk livsstil” – och
som ryssarna förmodligen uppfattade som något helt annat.
Det blir många fler resor, han bor och i Sovjet en längre
tid några gånger, och det blir många fler tillfällen att bekanta sig med
Sovjetlivets problem och absurditeter. Antikonsumism blir till antikommunism,
och hans försiktiga förundran utvecklas till totalt avståndstagande till den
rigida och repressiva byråkratidiktaturen. Men vurmen, fascinationen, för den
ryska kulturen lever förstås kvar.
Bengt Jangfeldt är svensk mästare i biografiskrivande, han
har skrivit om Axel Munthe, Vladimir Majakovskij, Raoul Wallenberg, och
samtliga böcker är veritabla mästerverk i genren. I synnerhet
Majakovskijbiografi är i världsklass.
I ”En rysk historia” har Jangfeldt svårt att bestämma sig
vilken slags bok han skriver. Det är inte en självbiografi, inte heller en
essäbok eller reportage. Att vara genreöverskridande kan vara mycket fruktbart,
men här fungerar det inte. Det är splittrat, långa delar känns helt
omotiverade.
Men boken är väl värd att läsas ändå, den har flera
oemotståndliga förtjänster. Bengt Jangfeldts hyllning av Lili Brik,
Majakovskijs musa, strålar av kärlek och beundran, hans näst intill
helfigursporträtt av Joseph Brodsky kommer nära mästarnivån i Jangfeldts
biografiskrivande.
Här passerar också revy ett imponerande persongalleri av
alla dessa egensinniga ryska intellektuella, men också en och annan särpräglad
svensk kulturpersonlighet, Ulf Linde, Erland Josephson, Lars Gyllensten.
Lite lokalanknytning finns det också. Lena Fries-Gedin, översättare
från Härnösand, är tydligen god vän med paret Jangfeldt, och hon dyker upp
perifert upp i boken.
Bengt Jangfeldt har också en osviklig känsla för detaljer,
den där lilla, oftast tillfälliga, iakttagelsen som säger mer än tusen
avhandlingar.
”I en by fann vi en gatstump med det osannolika namnet ’III:e Internationalens 2:a återvändsgränd’”. Ridå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar