Det handlar om kärlek

Jag önskar att jag kunde skriva som Elisabeth Rynell. Med ett språk som inte bara är sant, utan också ett sätt att komma iväg på en upptäcktsfärd där nya insikter är möjliga. Språk är makt, och ordens maktutövning är förmodligen långt större än vad vi brukar inse.

Elisabeth är själv högst medveten om det, och så här träffande uttrycker hon hur det blir när det stämmer och man har orden i sin makt: ”Att man kopplar ihop saker, olika saker, ord, läten, stavelser, bilder, betydelser – som i en given form alstrar en magnetism som gör att de sitter ihop och vägrar att falla isär.”

Vilket för övrigt kräver ett stort ansvar av författare, och alla som sysslar med skrivande i någon form.

Det vet Elisabeth Rynell och just författarens ansvar och all den vånda det för med sig är ett av teman för hennes essäsamling *Skrivandets sinne* (Bonniers). Det är en liten bok om stora ämnen, mycket personlig och väldigt politisk.

Med fasa skriver hon om vår tids nyliberala vokabulär som genom sina absolutistiska anspråk, utan öppningar för alternativ, och sin rationalistiska prägel, påminner om den stalinistiska dogmatism som Harry Martinsson upplevde under en författarkongress i Sovjet 1934.

Har människan tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget, frågar Elisabeth Rynell, och påpekar nästan som i förbifarten men med en drabbande klarhet att *samhälle* kommer av *hålla samman*.

I den i mitt tycke bästa essän skriver Elisabeth om den fulhet som breder ut sig och blir till ett normaltillstånd. Det praktiska och rationella får vara hur fult som helst, industribyggnader, köpcentra, gallerior. Rynell misstänker en avsikt här, fulheten får oss att känna oss oälskade och istället försöker vi *köpa* lycka.

Det handlar inte om estetik utan om etik – om respekt för livet. Att se och bli sedd, att älska och bli älskad. Skrivandet är för Elisabeth Rynell som ett sinnesorgan, och det är sinnena som är vår väg till omvärlden – och tvärtom. Hon har en unik förmåga att *se*, och man märker i varje mening, varje ord, den skapande kärlekskraften som finns där. Här finns några enastående vackra kärleksporträtt: av Sara Lidman, av den i unga år avlidne mannen, av en hund.

Man kan inte skriva ”störst av allt är kärleken” utan att det låter som en hemsk klyscha – men det är så det är!

Och om ni fortfarande inte har förstått: det här är en läsfest som ni inte får missa.