Nej Stina Dabrowski, det var hon inte alls,
inte ens i närheten.
Det är
äntligen vår i Sverige, utbrister media entusiastiskt. Med det menar man vår i södra Sverige. Ibland blir den koloniala
blicken på Norrland pinsamt tydlig.
Pensionsåldern
ska höjas. Förskräckta byggnadsarbetare frågar upprört om det är meningen att
de ska bara jobba och sedan dö? Ja, det precis det som är meningen. Fast
riktigt så enkelt är det ändå inte. Den tekniska utvecklingen, åtminstone i
delar av världen, har minskat kraftigt behovet av mänsklig arbetskraft.
Arbetslösheten må vara ett tillfälligt resultat av krisen, men
sysselsättningsgraden har systematiskt sjunkit sedan en längre tid. Efterfrågan
på arbetskraft i den utvecklade världen minskar helt enkelt.
Varför ska
vi då jobba mer och längre? Här öppnar sig fältet för konspirationsteorier, och
jag är säker på att de flesta av dem kommer att vara mycket välgrundade.
Enligt
uppgifter från Wikileaks satsade amerikanska underrättelsetjänsten på att
skicka Bob Dylan och andra artister till Sovjetunionen för att underminera
kommunismen. Blowin in the wind som den ”fria” världens murbräcka?
Uppdraget
att krossa Sovjet lyckades som bekant, hur stor del Dylan hade i det förblir
antagligen oklart.
Vad och vem
som krossas är ofta inte helt okomplicerat i historien. Den tysk-rumänske
författaren Catalin Dorian Florescu skriver bra om det.
ROMAN
Jacob beslutar sig för att älska
Catalin
Dorian Florescu
Övers:
Ulrika Junker Miranda
2244, 2013
Historien är
en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att
inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att
älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens
korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och
utifrån.
De olika
nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar,
rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under
ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar
molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det
allt närmare.
De unga
männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles
oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.
Och sedan
kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén
anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela
vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen
skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och
skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.
Florescu
låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags
begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de
emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det
habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och
myndighetsmissbruk.
Romanen är
också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga
svek.
Samtidigt är
det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen
och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.
Och det är
berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till
dem vi är.
Florescu
flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna,
hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med
underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att
begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att
leva.
Som alla bra
berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.
En riktig
läsfest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar