Det skrivna ordet och samtalet

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är just dessa sidor som skänker många, kanske rent av de flesta, författare deras aktualitet.

Det gäller i allra högsta grad Birger Norman, en författare som aldrig drog sig för att sticka ut i sin samtid.

Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt, och den beundran som många hyser för honom riskerar idag att leda till kanonisering, eller, om uttrycket tillåts, museifiering, en attityd som står i vägen till ett levande intresse för ett levande författarskap.

Intresset för Birger Norman i Ådalen är enormt stort. Jag kan inte glömma när jag för ett antal år sedan skulle gå till en uppläsning av Birgers poesi på biblioteket i Kramfors. Väntade mig att det som vanligt på ett kulturevenemang i Kramfors skulle komma fem-tio personer, samma personer som vanligt. Döm om min förvåning när biblioteket fylldes till bristningsgränsen, det var runt 150 personer, stolarna tog slut, liksom syret.

Men även de mest intresserade har förmodligen bara läst ”Ådalen 31”, och för all del, den är tillsammans med Stig Dagermans ”Tysk höst”, den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits. Flera sådana behövs.

Dessutom kanske att man känner till några av dikterna på mål, onekligen en viktig inspirationskälla, och eventuellt några av de vackra skildringarna av Svanö. Det är gott så, men det räcker inte på långa vägar.

Birger Normans stora betydelse för vår tid ligger trots allt någon annanstans. Jag vill väldigt gärna lyfta fram hans kulturjournalistik.

Den handlar dels om hans starka tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.  I ”Repliker i kulturdebatten” från 1963 jämför Birger Norman skrivandet med en anslagstavla. ”Man anslår ett stycke verklighet, försett med någon smula personlig färgläggning. /../ Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

För det andra gäller det att se och rätt uppskatta Birger Normans politiska skärpa. Det är hans stridbara sida som gör honom så kontroversiellt aktuell i våra dagar. Det är häpnadsväckande hur dagsfärska hans ”Vinkelskott” känns idag.

I en text om Bertil Malmberg (1967) frågar Norman ”Vad är det för traditioner, vad är det för miljömekanismer och vad är det för dunkla känslor och mänskliga förstockelser som låter nazistiska strävanden få framgång tjugofem år efter den katastrofalaste villfarelse i mänsklighetens politiska historia? Vad är det för sorts samhälle det sker i?”

Inget svammel om att ”ta debatten”, det gäller att noga analysera de samhällsprocesser som gör otäcka ideologier gångbara.

Samma år – det är 45 år sedan! – skriver Birger Norman ”Underströmmarna från 30-talet stiger upp till politikens yta. Samtidigt som arbetslöshetssiffrorna stiger tilltar högervridningen/../”. Man undrar vad han skulle skriva idag?

I ett Vinkelskott från 1970 kopplar Norman ihop arbetslöshet, flyttlasspolitik och frihet på ett sätt som kommenterar osvikligt dagens valfrihetsdebatt: ”Den bittra friheten, friheten som känns så djupt just när den försvunnit. /../Friheten som fanns i tryggheten. Att ha ett jobb, en hemort; att kunna välja.”

Och vart har människan tagit vägen i samhällsekonomin? ”Men över våra huvuden knastrar en räknekonst, som räknar bort honom. Han är inte lönsam i den räknekonsten. Men i den konsten ingår inte våra behov, människans behov.”(1977)

Ytterst handlar det om hans radikala uppfattning att det är människorna som skapar sin egen historia. Därför är förändring möjlig, därför är ett annat samhälle en realitet.

Texten är en omarbetad version av ett föredrag som hölls på Birger Norman-sällskapets årsmöte den 3 mars 2013 på Svanö Folkets hus.