En katastrof med Mikael Niemi

Författaren Mikael Niemi, aktuell med romanen Fallvatten, har varit på turné i Ångermanland. På tisdag förgyllde han firande av Världsbokdagen på Arken i Örnsköldsvik, dagen efter kom han till Sollefteå, och avslutade på torsdag på Sambiblioteket i Härnösand. I Sollefteå kom det närmare 100 personer, och för att få plats för alla flyttade man evenemanget från biblioteket till Missionskyrkan.

Miljön fick Niemi att dra sig till minnes att utdrag ur hans bok lästes i radioandsakten, det handlade naturligtvis om syndafloden. Fallvatten, som är något så ovanligt som en svensk katastrofroman, börjar just med en form av syndaflod, det regnar kraftigt oavbrutet under en längre tid, vilket leder till att den stora Suorvadammen brister, och en väldig tsunamivåg sveper allt i sin väg från fjällen ner till centrala Luleå.

Ett scenario som faktiskt inte alls är helt otroligt. Mikael Niemi berättade att 1983 uppstod det faktiskt en spricka i Suorvadammen, men den upptäcktes på ett tidigt stadium av en fiskande same, och problemet kunde snabbt åtgärdas.

Ett sådant hot som Niemi beskriver i sin roman är inte heller begränsat till Luleälven. Man vill nog inte ens tänka på vilka konsekvenser det skulle få för oss som bor längs med Ångermanälven om till exempel Hällbydamm brast.

-          Människor har alltid drabbats av naturkatastrofer, men vi beter oss som om faran inte finns, sa Mikael Niemi.

Just vår förmåga att förtränga fara var det tema som Niemi ville undersöka i sin roman. Ett annat viktigt motiv är hur akuta hot påverkar människornas beteende.

-          Vem blir hjälte och vem blir odjur, och framför allt, vem blir jag i en utsatt situation, frågade Mikael.

Niemi berättade också om sin succéroman ”Populärmusik I Vittula”, hans självbiografiska barndomsskildring från Tornedalen. Boken innebar ett genombrott för Mikael Niemi som författare, han fick Augustpriset för den utgivningsåret 2000, och den sålde i osannolika 800 000 exemplar på mindre än ett halvår.

Mikael Niemi är inte bara en etablerad författare, han är också en muntlig berättare av rang. Han talar med ett otroligt driv, det är fart och fläkt över hans berättelser, och hans torra humor framkallade nog fler skratt än Missionskyrkan upplevt under hela sin historia. Han är som en sagofarbror för vuxna.

Och missar aldrig chansen att dra en skröna. Han avslutade med att berätta – nästan övertygande! – om hur han i hemlighet blev en av Sveriges mest efterfrågade musiker.