Det skrivs naturligtvis böcker om idrott, och inte så få heller. En del av dem är faktiskt riktigt bra kulturhistoriska studier, välskrivna dessutom.
Men det är mer än så. Konst har varit en OS-gren, ja till och med flera. Och det började just i Stockholm 1912.
De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.
Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.
En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.
Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.
Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.
1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.
Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.
Nyligen utkomna böcker om OS:
Christer Isaksson – Stockholm 1912, Ekerlids förlag
Hans Bolling & Leif Yttergren (red) - Stockholmsolympiaden 1912 – Tävlingarna, människorna, staden, Stockholmia förlag
Jag tycker att det är bra att Du tog upp det hä: ”den groteska idén att kultur är allt” Jag har gjort det också tills jag tog reda på varför ordet Kultur har fått så enorm vid utsträckning.
SvaraRaderaOrdet kultur kommer från det latinska ord cultura som ungefär betyder; ”bearbetning, odling och bildning” som i sin härstammar från det latinska ordet cultus, på svenska odla.
Vi är vana till den traditionella användningen av Kultur inom musik, teater, litteratur, film och numera olika slags medier. Det är inom dessa områden sker många bearbetningar, artistalanger odlas och bildning förekommer.
De färdiga odlade produkter framförs sedan för den breda människoskaran som på så sätt kultiveras. Båda parter lever i en slags symbios
Men ALL MÄNSKLIG AKTIVITET är bredare än så. Manniska kan odla olika slags av sina
förmågor och talanger, intressen som trädgård, fysisk och mental aktivitet, sitt sätt att vara mm mm.
Listan kan göras lång ….
Avslutningsvis, adekvat här: Att odla (cultus) mm sin talang inom någon sport gren och sedan framföra den inte nödvändigtvis i en kulturtidsskrift är KULTUR, ty detta ord som sagt härstammar från ordet cultus eller hur?