Klyschigt om klyschor

70-talets utmaning att livet är en fest har numera helt förlorat sin ironiska udd. Det är till och med värre än så, nu SKA livet vara en fest. Vilket på fullt allvar hävdas av strömlinjeformade politiska broilers, hurtfriska managementkonsulter och författare av lukrativa självhjälpsböcker. Med flera.


Satsa på dig själv är parollen, och misslyckas du är det bara för att det är något fel på dig.

Riksteaterns föreställning ”Vårens nyckelord är ångvält” tar tidens glättiga klyschor till sin utgångspunkt, och driver med alla dessa schabloner. Pjäsen är uppbyggd kring ett antal seriefigurer av tecknarna Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson, vilket möjligen bereder ett nöje för dem som är bekanta med dessa figurer, men lämnar oss andra enbart helt häpna.

Det börjar i rasande tempo, stämningen är uppskruvad och lätt absurd. Tyvärr blir snabbt upprepningarna ganska tröttsamma, det är samma uppblåsta klyschor som ska punkteras om och om igen. Materialet räcker inte till en hel föreställning.

Värre är att driften med schablonerna är ganska schablonmässig själv. Det är fyrkantigt, som sämsta plakatteatern från 70-talet, fast med färgglada ballonger. Skrattet fastnar aldrig i halsen, det blir till en utdragen gäspning.

Politikern som kläcker ur sig cyniska plattityder är så uppenbart avskyvärd, så uppenbart berusad, så uppenbart hycklande, att man kan nästan börja tro på vad han säger.

Det blir inte bättre av att man försöker bryta mot sexuella ”tabun, som inte har varit tabu i minst 30 år. Det är inte ens fnittrigt, bara pinsamt.

Det är möjligt att pjäsens egna schabloner låser fast skådespelarna rollgestaltningar. Vi får se några skickliga förvandlingsnummer från ung till gammal, men i övrigt förblir registret smalt och begränsat, som Johannes Wanselows ryckiga kroppsspråk och forcerade röstläge eller Eva Rexeds glättigt hoppiga figur.

Pjäsen avslutas med repliken. ”Nu är det roliga slut”. Inte då. Det hade inte ens börjat.