Jaco
Per Ole Persson
Bonniers, 2012
En ung västerlänning möter den brutala verkligheten i ett fattigt land och förvandlas – ett klassiskt tema i litteraturen. Per Ole Perssons roman ingår i en lång tradition av skildringar av hur den västerländska oskulden konfronteras med de avlägsna trakternas komplicerade realiteter.
”Jaco ” står ändå ut, det trampar inte i uppkörda hjulspår, och har obestridliga förtjänster. Den är oerhört välskriven, tät, saklig, nästan hudnära prosa, som inte saknar poetiska kvaliteter.
Handlingen är lika förtätad som språket. Utvecklingens dynamik accelererar mot ett kraftfullt crescendo, för att därefter glida över i viloläge.
En ung biståndsarbetare hamnar av en slump på ön Timor.
För övrigt sker mycket i den moderna litteraturen av en slump. Det är svårt att inte se en ideologisk dimma bakom – eller möjligen framför – vi lever i en kaotisk värld som regeras av krafter vi inte har kontroll över.
Situationen på Timor är mycket spänd, man befarar ett inbördeskrig, och den unge mannen samlar ihop sina högteknologiska prylar i ett typiskt västerländskt sätt att bygga upp ett skydd mot en hotande fara. Naturligtvis visar det sig snabbt att alla de sinnrika manickerna är helt värdelösa där han är, och han blir helt beroende av lokalbefolkningens välvilja för sin överlevnad.
Han förvandlas från iakttagare till deltagare, från självklar erövrare till en utsatt person som måste anpassa sig för att klara sig. Frågan är om inte hans deltagande ändå inte går för långt. Åtminstone för lokalbefolkningens del. Vår hjälte råkar visserligen illa ut, men klarar sig. För timorianerna slutar det med ond bråd död. Och inte utan hans medverkan.
Så här långt är det ett fascinerande triangeldrama om de starka drifter som människan faller offer för, om kamp och överlevnad. Mot slutet tappar dock romanen i tempo, och förlorar sig i klyschig mystik.
Jag avslutar läsningen med en känsla av förundran och förvirring. Och det är trots allt inget dåligt betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar