Angående den föreslagna angiverilagen så är det ett fenomen som dessvärre inte är helt främmande i min familj. Jag har skrivit om det i berättelsen "Angiveriet", som ingår i boken "Familjebilder". Och som alla säkert förstår är alla eventuella likheter mellan dagens Sverige och gårdagens kommunistiska Polen helt och hållet avsiktliga.
ANGIVERIET
"Det går numera inte en dag utan att man får reda på nya teknologier för övervakning och registrering av medborgare. Häpnadsväckande tekniska prylar som inte bara kan följa vad man gör vid datorn, utan också vad man säger, och till vem, vilka böcker man läser, vad man handlade till middag igår, var man tog sin senaste promenad. Det finns avancerad teknik för ansiktsigenkänning och för att kunna läsa vår e-post, och det används oavsett om det är demokrati eller diktatur, eller något däremellan.
Storebror ser dig, jo jo.
Det öppnar onekligen skrämmande perspektiv. Men utifrån familjehistoriens smärtsamma annaler känner jag till att det inte alltid krävs spjutspetsteknologi och sofistikerad utrustning för att myndigheter ska kunna hålla noggrann koll på medborgarnas göranden och låtanden. Det kan räcka med betydligt enklare tillvägagångssätt.
Något som min far fick bittert erfara.
Efter att ha doktorerat fick pappa bara en deltidstjänst hemma i Warszawa. Därför var han tvungen att skaffa några extraknäck. Ett av dem var vid Lantbrukshögskolan i Olsztyn. Den heter på tyska Allenstein, ligger i det som fortfarande kallas för Ostpreussen, och är belägen vid Mazury, Masuriska sjöarna. Det är kanske det populäraste området för sommarsemester i Polen.
Och tack vare extraknäcket i Olsztyn hade pappa gratis tillgång till Lantbrukshögskolans semesteranläggning vid en av sjöarna. Det var en fantastisk förmån, och vi tillbringade flera somrar där. Det var på den tiden då solen alltid sken under semestern.
På den tiden fanns det också vid varje företag, myndighet och institution en partiorganisation, givetvis av det enda partiet, som ju hade en ”ledande roll” i samhället. Den godkände alla viktigare beslut, om den inte rent av beslutade själv. Högsta hönset vid varje partiorganisation, självaste tuppen skulle man kunna säga, var dess förste sekreterare.
Givetvis fanns det också en partiorganisation vid Jordbrukshögskolan i Olsztyn, och den hade så klart sin förste sekreterare. Han hette S. och var en utomordentligt sympatisk person. Varje gång vi var på väg att semestra där utanför Olsztyn hälsade vi på honom, privat, i hans lägenhet. Jag minns att han var mycket snäll mot oss barn, och bjöd alltid på hemlagad lemonad. Den smakade ovanligt gott.
Pappa och S. vecklade alltid in sig i livliga politiska diskussioner. Det var ingen hemlighet att pappa var visserligen en lojal partimedlem men samtidigt starkt kritisk till åtskilligt av partiets politik, och hans besvikelse efter vad han upplevde som sveket av löften från Oktober 1956 tilltog alltmer.
Det var ganska tydligt att också S. delade mycket av hans kritik, även om han var noga med att inte uttrycka sig lika direkt som pappa, han var trots allt en högt uppsatt partifunktionär, på lokalplanet en av de högsta, så om pappa var öppet revisionistisk och rak på sak, var S:s kritik mycket mer inlindad, med antydningar och anspelningar. Däremot hade han sällan problem med att instämma i pappas, ofta svidande, kritik av partilinjen, även om han gärna ville släta över, mildra, förklara bort, bagatellisera, och hans tro på möjligheter till förändring var påtagligt större.
Hur som helst var det tydligt att han var självständig, orädd och inopportun. Deras diskussioner var mycket livliga och hettade ofta till. Jag älskade att lyssna, och hoppades att snart kunna delta själv och komma med lika kloka som kontroversiella synpunkter och dräpande repliker.
En sommar när vi där, och som vanligt hälsade på hos S. hade pappa tidigare under året varit på en studieresa med en grupp studenter i Danmark. Nu diskuterade han med S. den skandinaviska socialdemokratin och välfärdsstaten, de kallade den för ”den svenska modellen”.
Pappa uttryckte en viss beundran för de nordiska länderna, ansåg att de hade uppnått imponerande resultat inom en del områden, men han var ändå ganska skeptisk och pekade på systemets begränsningar, det var trots allt ett kapitalistiskt samhälle.
Inte desto mindre förespråkade han närmare kontakter med väst i allmänhet, och den skandinaviska socialdemokratin i synnerhet, han använde med förkärlek frasen ”bygga broar”.
Mitt i samtalet ringde det på dörren, det var grannen från lägenheten bredvid, han ville låna någonting, jag kan för mitt liv inte minnas om det var ägg eller mjöl. Det var inte ovanligt på den tiden, grannsämjan var nära och tätt.
Alla presenterades för varandra, och grannen drogs snabbt in i diskussionen. Man var rörande överens om att öppnare gränser skulle vara något positivt, inte minst var det viktigt att unga människor gavs större möjligheter att resa till väst, få nya intryck, vidare perspektiv och fördjupad förståelse för olika samhällsmodeller. Det skulle gynna utvecklingen i Polen, framför allt stimulera ekonomin.
Dessutom var man övertygad om att en större öppenhet, mer frihet, skulle snarare motverka att människor strävade att lämna Polen, ”glömde att åka hem”, som det sarkastiskt hette på den tiden.
Det var mycket ”bygga broar” under det samtalet.
Sedan vidtog några veckors härligt sommarlov i det masuriska semesterparadiset.
Det var ungefär i samma veva som Partiet kom på att samhällsproblem och folkligt missnöje kan lösas på det klassiska sättet, nämligen genom att skylla på judarna. Nu gick det trots allt inte för sig att kalla saker vid dess rätta namn, om inte annat så hade partiet självt en historia av att beskyllas för ”judebolsjevism”, så istället tog man till diverse kreativa omskrivningar. Kampen fördes minsann mot sionism, kosmopolitism, femtekolonnare, dubbla lojaliteter, ja, kärt barn har många namn.
”Man kan bara ha ett fosterland”, ”Sionister till Siam”, så där höll det på.
Personer med fel ursprung avskedades från sina arbeten, studenter relegerades från studier, de som var medlemmar i partiet uteslöts.
Vid partimötet då pappa skulle uteslutas hade en diger anklagelseakt förberetts. De kunde ändå inte bara utesluta folk för att de hade fötts av fel föräldrar.
En av anklagelsepunkterna var redogörelse för ett samtal vid en ”privat sammankomst” i Olsztyn då pappa påstods ha uttalat sig i mycket positiva ordalag om samhällssystemet i väst och propagerat för en övergång till kapitalism.
Han försvarade sig tappert, men det hade han ingenting för. Han var ändå omåttligt stolt över att uteslutningen inte röstades genom enhälligt, som det annars alltid var fallet. En röstade emot, tre avstod. Det var något alldeles oerhört.
Men alla angivelser sved. Och den som sved mest var från den ”privata sammankomsten” i Olsztyn. Det var ett sådant monumentalt svek! De hade alltid samtalat helt öppenhjärtigt, i fullt förtroende. Att det kunde föras vidare, och i synnerhet på det sättet, till den adressen, och i det uppenbara syftet, var fullständigt otänkbart. Och ändå hade han gjort det! Hans besvikelse med S. visste inga gränser.
Han kände väldigt starkt för att konfrontera S. tala om för honom vad han ansåg om hans nedriga beteende, men stoltheten höll honom tillbaka. I alla fall i några dagar, sedan brast det för honom, han ringde upp S. och utan några inledande artighetsfraser skällde ut honom efter noter.
Bitterhetens kalk flödade över.
Det var tyst i luren en kort stund, och sedan sa S. i ett staccato: ”Det- var-inte-jag!” Han svor på allt som var honom heligt, på sina barns liv, att det inte var han. ”Snälla, du måste tro mig, jag hade ingenting med det att göra. Ingenting! Jag är ingen tjallare, jag skulle aldrig nedlåta mig till något sådant. Du är för helvete min vän!”
”Om du bara visste hur många av mina vänner, så kallade vänner, som har gladeligen tjallat på mig”. Pappa lät inte ens bitter, bara uppgiven.
”Ja, jag vet. Hela den där hetskampanjen är totalt vidrig. Men jag har inte befattat mig med de där dumheterna. Här hos oss har det knappt förekommit. Jag har kunnat, om inte stoppa det det helt, så i alla fall bromsa det ordentligt. Och du, ge inte upp, det kommer bättre tider”.
S. talade med engagemang och värme i rösten.
”Ge mig ett par dagar”, nu lät han hotfullt olycksbådande, ”ska jag luska lite i det här. Jag har mina kontakter. Vi ska ta reda på vem det där svinet var. Även om jag redan har mina aningar.”
Pappa försökte tala om för S. att det inte behövdes, att det inte spelade någon roll, vem det var hade ingen betydelse, men han stod på sig. ”Jag ska nita den jäveln!”
Han ringde tillbaka efter några dagar. ”Det var det jag visste, det var den jävla grannen”, berättade han.
Den gynnaren skulle bara låna ett ägg, eller om det var lite mjöl, och passade på att extraknäcka som angivare.
S. konfronterade honom, att han nekade inte till någonting, försökte inte slingra sig, utan erkände utan omsvep. Ja, han samarbetade med säkerhetsorganen. Det var sporadiskt, och hade börjat för länge sedan, redan på 50-talet. Hans farbror, hans fars tvillingbror, blev kvar i England efter kriget och bedrev där ”reaktionär verksamhet”, vilket ledde till en del obehag för hans familj i Polen.
Han själv ville åka på stipendium till England, och sedan fick hans son chansen att studera utomlands...”Tjänster och gentjänster”, konstaterade han torrt. Han verkade inte det minsta ångerfull. ”Hade inte jag gjort det, hade någon annan gjort det istället”.
Han till och med tillskrev sig en smula ädelmod: ”Jag försökte alltid att släta över i alla mina rapporter.”
Han var uppriktigt förvånad över S:s oförsonliga upprördhet.
För pappas del gjorde det varken till eller från. Han avskedades också från sitt arbete, och kände sig så småningom tvungen att emigrera.
Men S:s oskuld och rakryggade uppträdande gav honom i alla fall tillbaka tron på mänskligheten. Och återupprättade till en del partiets anseende.
Det var viktigt för honom. Också en obesvarad kärlek kan vara nog så äkta."
Idag är det årsdagen av Stockholms blodbad. För de oinvigda: det är inte en rapport från Caremas äldreboende, inte heller handlar det om en gänguppgörelse i någon av Stockholms förorter.
Det här hände sig för drygt 500 år sedan, året var 1520, och det var den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad "Tyrann", i Danmark inte "den gode" som det ofta påstås, som försökte få svenskarna att inse fördelar med en nordisk union.
Europatanken hade fallit i vanrykte, och det skulle dröja några sekel innan det var dags för nästa försök i branschen, det som numera går under namnet Europeiska Unionen, också den redan fallit i vanrykte för övrigt.
Svenskarna var redan på den tiden ett tämligen obstinat folk, och det bidde inget av Kristians nordiska förening.
Men ett 80-tal adelsmän, med dithörande tjänstefolk, blev av med huvudet.
Det har sina risker att reta upp unionsförespråkare.
Den 7 november är ett händelserikt datum. 1867 föddes Marie Curie, 1879 Leo Trotskij, 1913 Albert Camus. 1917 börjar Oktoberrevolutionen, ryssarna gillar att göra allting på sitt eget sätt. 1956 slutar Suezkriget, och 1992 avlider Alexander Dubcek.
Jag håller mig till Camus, här en recension av en nyutgåva av "Främlingen" från 2009.
ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers
Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.
Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.
När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.
Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.
Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt.
Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.
Idag är årsdagen av utropande av Fristaten Bayern, som följdes av Bayerska rådsrepubliken.
München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co
Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.
Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.
I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.
Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.
Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.
Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.
Man sår kärlek men skördar hat.
Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.
Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.
I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.
Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.
Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.
Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, det var oundvikligen dömda till undergång redan från början.
Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.
De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.
Det var naturligtvis en ren tillfällighet att det amerikanska presidentvalet ägde rum dagen innan Gustav Adolfsdagen. Men jag kan inte låta bli att misstänka en republikansk konspiration. Kungen dödas, dimman vid Lützen…ni fattar.
Presidentvalet i USA är en gigantisk tävling i vem som har mest pengar bakom sig. Alla de som satsar väldiga summor gör det givetvis enbart för att stödja demokratin och propagera för vissa ädla ideal, de förväntar sig ingenting tillbaka.
Den demokratiska processen inför valet präglades av desperata försök av framför allt republikaner att se till att bara rätt folk röstade. Anställda har hotats med sparken om de röstade på fel kandidat, på vissa håll godkänns vapenlicens som id men inte studentlegitimation, vallokaler stängs i områden där det bor fattiga och minoriteter, medan nya öppnas i välbärgade kvarter, förtidsröstande har förkortats, och det har gjorts krångligare att rösta för grupper som traditionellt håller på demokraterna, de brottsdömdas rösträtt har inskränkts eller helt dragits in.
För er som har missat det, det är alltså inte Ukraina eller Ryssland som vi talar om här, utan Amerikas förenta stater, världens demokratiska föredöme.
Under valdagen blev det en stor köbildning i framför allt svarta och fattiga områden, men republikanska guvernörer har vägrat att förlänga öppettiderna.
Som orsak till alla dessa åtgärder uppges förhindrande av valfusk, trots att valfusk knappt förekommer. Enda gången som det verkligen fuskade på allvar var när George W Bush brorsa snodde hela valet för att se till att storebror vann. Trots att han förlorade.
Bröderna Bush fick Lukasjenko att framstå som en blyg liberal.
Efter valet har observatörer från OSSE riktat allvarlig kritik. Bland annat pekar de på att många väljare finns upptagna i vallängder i flera delstater och att omkring 50 miljoner av de cirka 237 miljonerna röstberättigade inte var registrerade alls.
– Det finns allvarliga bekymmer med saker som rösträtten, röstlängder, öppenheten kring finansieringen av valkampanjer, kontrollräkning och de internationella observatörernas möjligheter, sade ledaren för OSSE:s observatörer Daan Everts, enligt svt.se.
Valövervakarna var också upprörda över hur de själva behandlades. Texas hotade inför valet med att gripa de observatörer som närmade sig vallokalerna och i Alabama, Florida, Iowa, Michigan, Mississippi Ohio och Pennsylvania fick de heller inte följa valet.
Tänk om det hade hänt i Venezuela…
Nu hjälpte inte alla dessa tricks, Obama vann igen, och de stackars republikanerna får dra i fyra år till med denne muslimske kommunist, eller möjligen kommunistiske muslim, som inte ens är amerikan. Egentligen. Fråga Donald Trump.
Outgrundliga äro historiens vägar, och också val kan utveckla sig som ingen har förväntat sig. Även i USA. Åtminstone i skönlitteraturen.
Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005
USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)
Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.
Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.
Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).
En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…
Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.
Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.
”Konspirationen mot Amerika” är en hygglig mellanbok av en annars utomordentlig författare.
