Den politiska thrillerns okrönte konung

 

Idag är det John le Carrés födelsedag. Dagen till ära en recension från 2013:

En känslig sanning

John le Carré

Övers: Johan Nilsson

Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.

Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.

Läsgodis från Norrland

 

Tidskriften Provins senaste nummer är ett dubbelnummer som ska räcka ända fram till Littfest nästa år. I vanliga fall ogillar jag dubbelnummer, det är alltför ofta ett sätt för en redaktion att åstadkomma välbehövlig arbetsbesparing samtidigt som man uppfyller villkoren för prenumerationens utlovade antal publikationer. Men Provins 3+4/24 är så välmatad med innehåll, med så mycket läsgodis att jag ger upp mitt motstånd.

Formatet är som en bok, till och med större än så, och det finns läsning som räcker gott och väl för två nummer, rent av mer. Som en bok.

Mycket samiskt, både om och av.

Det finns fler pärlor. Gabriella Håkanssons fantastiska text om stulen identitet och berövad kulturell rikedom berör mig personligen, trots att jag har mitt ursprung i helt andra omständigheter. Men den erfarenheten kan tydligen vara universell.

Rosa Liksoms skruvade sköna om en frans forskningsexpedition i det fjärran nord under 1700-talet är ett stycke lysande prosa, och jag kan inte låta bli att känna stolthet att en recensent har en gång jämfört mig med just henne.

Och så Lars Raattamaas något snåriga reflektioner kring några tankar hos Rosa Luxemburg (det blev flera Rosa!), som leder framåt från en hopplös samtid. Mera sånt!

Mattias Timander samtalar med Linnea Axelsson, som också presenterar ett utdrag ur ett kommande epos.

Timander intervjuar också Mikael Niemi i ett riktigt intressant samtal.

Mats Jonsson resonerar kring en återfunnen, eller i varje fall återupptäckt, identitet, och vad man ska göra med det. En text som hamnar i dialog med Gabriella Håkansson.

Med i det samtalet är nog också Matti Ollikainens funderingar rörande tillhörighet. Jag vet inte om jag uppskattar slutklämmen, men gillar definitivt hans förmåga att vara allvarlig på ett underhållande, och lite utmanande, sätt.

Och sist men inte minst Hanna Aspegrens analys av Eyvind Johnsons reseskildringar av resor i Tornedalen.

Och dubbelnumret bjuder på ännu mer än så.

Numrets konstnär är Carola Grahn.

Den sanningsenlige storljugaren från Å

 

Erik Nyhlén föddes den 16 oktober 1915 i den lilla byn med det kortast möjliga namnet Å, strax söder om Kramfors.

Efter folkskolan arbetade Erik Nyhlén precis som de flesta andra i Ådalen på sågverk och i skogen. Men det var svåra tider med djup ekonomisk depression och hög arbetslöshet. Ett tag gick Erik på luffen. Sedan slet han ont som AK-arbetare på vägbyggen långt hemifrån i södra Sverige.

Erik Nyhlén gick i demonstrationståget till Lunde 1931, han såg liken och de sårade, och det minnet satte outplånliga spår i hans medvetande. Det var en klasskänsla och en misstro mot allt vad överhet hette som följde honom resten av livet.

1950 blev Erik Nyhlén frilansskribent på heltid, och han kom att tillhöra den legendariska skara som går under namnet Klarabohemerna.

Novellen, eller kortberättelsen, var en genre som passade Erik Nyhlén alldeles perfekt. Hans förråd av skrönor och historier av alla det slag var närmast outtömligt. Han var stolt över tillnamnet ”Den sanningsenlige storljugaren”. Och han citerade gärna sin mormor som sa om dottersonen: ”Pojken lög aldrig, han bare hitte på”.

Han kallades också ”Ådalens Piraten”.

Nyhléns mest kända novellsamling är ”Rosas kafé” från 1969. Berättelserna befolkas av ett galleri udda och färgstarka existenser med namn som Gris-Jonsson, Mordbrännar-Frasse, Orm-Johan, Mandarinen och Finn-Johanna.

Nyhléns porträtt är, liksom hans miljöskildringar, präglade av mycket humor. Det klassiska greppet är underdriften, och det främsta medlet är ironin – som ibland kan gränsa farligt nära cynism, men han är alltid obrottsligt solidarisk med sina karaktärer, de udda, de inte så framgångsrika, och han visar i alla lägen förståelse och empati för mänsklig svaghet och ofullkomlighet. Han förenar i bästa humanistiska anda det kristna kärleksbudskapet med den socialistiska solidaritetstanken.

Miljön för Erik Nyhléns berättelser är allt som oftast Ådalen, inte alltid, det finns en hel del historier som utspelar sig i Stockholm, och andra orter, eller som i ”Det vilsegångna tåget” i en surrealistisk fantasi, men som författaren skriver i ”Sågverket vid Ångermanälven”: ”Någonstans inom mig bär jag på en bild från en hemort dit jag ibland återvänder”. Hemorten det är Kramfors, i berättelserna ibland förklätt till det fiktiva Erlingsfors.

Det betyder inte att Erik Nyhléns författarskap har bara sitt värde som lokal hembygdsnostalgi och saknar aktualitet. Många av de samhällsproblem som han skildrar, som arbetslöshet, kommunal byråkrati, bostadsbrist, och mer allmänmänskliga fenomen som ojämlikhet mellan könen och spänningen mellan individ och kollektiv är lika aktuella idag som de var på hans tid.

Också Erik Nyhléns språk har inte förlorat sin vitalitet. Med hjälp av humorn, som byggs upp med halsbrytande eufemismer, inte sällan med en biblisk underton, uppnår Nyhlén en dialektisk verkan som skingrar det officiella språkets dimslöjor och pekar hän mot en humanistisk syn präglad av solidaritet och gemenskap.

Från briljant trumvirvel till suddigt foto

 

Idag fyller Günter Grass år. Det är bara att säga grattis. Ingen personifierar som han det tyska 1900-talets moraliska dilemman och historiska uppgörelser - eller brist på desamma. I sina bästa stunder en lysande författare, i sina sämsta...

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och i september 2011 har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass fick svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.

Lådan
Günter Grass
Övers: Lars W. Freij
Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Nationalekonom med sinne för humor

 

Nyligen har ekonomipriset till Alfred Nobels minne delats ut. Jag brukar inte skriva om det i vanliga fall, det vore som att ta ställning till en tävling i alkemi, men i år sammanfaller utdelningen av detta udda "Nobelpris" i tiden med årsdagen av Kenneth Galbraiths födelsedag. 

En ren tillfällighet naturligtvis, men visst ser det ändå ut som en tanke.

Galbraith var en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytelserik under åtminstone två presidenter – Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars.

Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: ”Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?” . ”Det är enkelt”, svarade Galbraith, ”alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget”.

Han påstås vara den som myntade uttrycket ” Then the shit hit the fan”, och kunde säga saker som “Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel.”

Uppror i dödsfabriker

 

Idag är det årsdagen av upproret i Sobibór.

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

I Jean-François Steiners kontroversiella bok ”Treblinka” skildras hur den tekniskt ansvarige nazisten i Treblinka hela tiden strävar efter att öka effektiviteten i dödandet. Skenbart omedveten om vad det egentligen handlar om firar han ständigt nya triumfer när rekord slås efter rekord och antalet döda når nya oanade höjder.

Det är en fasansfull skildring av det ultimata barbariet, men kanske också en oroväckande bild av det moderna industrisamhällets blinda effektivitetsjakt och dess bristande förmåga till insikt om vad man gör och varför.

Förintelselägrens Arbeitsjuden var väl medvetna om vilket öde som väntade dem. Från början av rotationen av arbetsfångar stor, behandlingen var brutal, och de avrättades ständigt och ersattes med nya fångar. Det ledde dock till dålig arbetsmoral och desperata motståndshandlingar, bland annat dödades en SS-man med kniv av en förtvivlad fånge.

Rotationen blev påtagligt mindre och villkoren förbättrades avsevärt. Men fångarna visste att det inte ändrade deras situation i grunden. Man insåg att transporterna snart skulle upphöra, det skulle inte finnas några fler judar att mörda, att då skulle deras öde vara beseglat.

Det sipprade också in uppmuntrande nyheter om tyska motgångar på östfronten och i Afrika. Informationen som snappades upp om upproret i Warszawas getto i april 1943 blev en sporre för den motståndsorganisation som hade bildats i Treblinka.

Organisationen planerar att döda så många som möjligt ur vaktstyrkan, spränga gaskamrarna och sedan fly. Den andra augusti slår man till. Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Den 14 oktober bröt ett uppror ut i Sobibór. 600 fångar ur Sonderkommando försökte fly förintelselägret, 300 lyckades, 58 av dem överlevde. 

Världens största operakompositör

 

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet.

Giuseppe Verdi föddes den 10 oktober 1813. Han räknas jämte Puccini och Wagner som en av världens främsta operakompositörer. En del, framför allt i Italien, skulle säkerligen hävda att han är den utan konkurrens störste.

Hans ställning i Italien har jämförts med Shakespeares i England. Det är ingen dålig jämförelse, det finns mycket som förenar de två. Dels har Verdi tydligt inspirerats av den store engelsmannen, och skrivit flera operor med utgångspunkt i hans pjäser: Macbeth, Falstaff, Othello. Dels delar de båda ett folkligt anslag i sina verk. Det är först i vår stelt känslokalla tid som deras folklighet har intellektualiserats bort. Inte minst Verdi har fått smällar på fingrarna av musikkritiker för sina alltför enkla melodier, brist på djup, och otillräcklig musikalisk skolning.

Sant är att Verdi inte kom in på musikkonservatoriet i Milano, men det säger nog mer om konservatoriets rigiditet än Verdis talang.

Gemene man – och kvinna – har däremot alltid älskat Verdis musik. Många är vi som har brölat La donna é mobile ur Rigoletto i duschen. Vem har inte någon gång nynnat Va, pensiero från genombrottsoperan Nabucco, en sång som öppnar nya musikaliska och själsliga dimensioner.

Inte minst i Italien är Verdis musik djupt älskad och det tillhör allmänbildningen att känna till Ferrandos aria och Zigenarkören (något för Skånepolisen?) ur Trubaduren, Addio del passato från La Traviata och Triumfkören ur Aida. För att nämna några.

Det är intressant att notera att Bertoluccis monumentalfilm ”1900” inte börjar enligt den kronologiska logiken vid sekelskiftet utan med Verdis död den 27 januari 1901.

Verdi ville med sina operor bilda en genuin italiensk romantiktradition, i medveten opposition till fransk grand opera och så småningom framför allt Wagner.

Verdi kände starkt för befrielsekampen från habsburgska väldet och Italiens enande. Under några år var han till och med parlamentsledamot, dock enligt egen uppgift inte alltför aktiv. Flera av hans operor, som Nabucco, Don Carlos och Macbeth uppfattades av sin samtid som hyllningar till frihetskampen.

Maskeradbalen, som handlar om attentatet mot Gustav III, ändrades av censuren till ett mord på en anonym guvernör.

Aida uppfattades under 20- och 30-talen som ett antifascistiskt verk.

Det är möjligt att det rör sig om övertolkningar.

Men kvar finns ofrånkomligen odödlig musik som på ett genialt sätt förenar melodiös lätthet med sublima djup till en unik enhet.