Arbetslinjens bisarra mardröm

 

Det finns en scen i dokumentärfilmen om Palme som jag inte kan släppa. En aggressiv journalist frågar Palme om arbetslösheten. Han säger att i partiprogrammet talas det om full sysselsättning men varför finns det då så många som 75 000 arbetslösa. Den slipade polemikern och skicklige debattören Palme lyckas snacka sig ur situationen, men helt övertygande är det verkligen inte.

Tar man hänsyn till befolkningsökningen sedan dess skulle det idag motsvara en arbetslöshet på cirka 100 000. Det är bara det att dagens arbetslöshetssiffra är fyra gånger så hög. Dessutom stiger den ständigt, och ser ut att fortsätta göra det framöver. Risken är att vi snart är uppe i tvåsiffrigt, det är en bra bit över en halv miljon människor.

Så var är alla aggressiva journalister?

Absurt nog kallas regeringens politik för ”arbetslinjen”, vilket måste vara ett svårslaget rekord i nyspråk. ”Jobbpolitiken” anses av ”experter” vara regeringens starkaste gren. Samhället förvandlas alltmer till en bisarr mardröm.

Bild: Wikipedia

Turist i västra Ångermanland

Vi har turistat på hemmaplan. Nåja, en bra bit hemifrån, det blir några mil att köra till västra Ångermanland. Målet var Edsele gruva, för att därefter inta en måltid på det mångomtalade Imnäs BBQ.

Väl framme i Edsele blev vi mäkta förvånade över den totalt frånvarande skyltningen till gruvan. Har Edsele för många sevärdheter? Eller skyddar man sig mot massturism?

Vi lyckades krångla oss fram till sågverket, och därifrån var skyltningen föredömlig. Vägen till gruvan mindre så, här kostas det inte på något underhåll, dessvärre inte helt ovanligt i hela vårt län.

Väl framme vid målet glömde vi skyltningen och väggroparna, och förtrollades av stämningen. Gruvan bjuder på ett fantastiskt färgspel, med vattnets magiskt turkosa som kontrasterar mot de branta väggarnas mångskiftande gråvita nyanser.

Och över allting vilar en kontemplativ stillhet som sätter fart på fantasin och framkallar bilder av forna tiders slit här. En av de många platser där grunde las till dagens välstånd.

Med en tacksamhetens tanke far vi vidare till den sympatiska centralorten Ramsele, som tycks ha nästan lika många loppisar som invånare. Dessutom ett par trevliga fik, och sist men inte minst ett Systembolag. Bara en sån sak!

Imnäs ligger inte så nära Ramsele som vi trodde, utan – ursäkta kära Imnäsbor – mitt ute i ingenstans. Inser efter en stund att jag har passerat här flera gånger på väg till Skogsnäs, som ligger inte långt härifrån.

Restauranglokalen som ligger uppe en mindre höjd ser inte mycket ut för världen. ”Det ser ut som en lagård”, säger min fru. Och det är just precis vad det är. Inne är det betydligt mer imponerande, en rejäl timrad byggnad, rymlig och med högt i tak.

Och maten, maten! Har ni inte ätit på Imnäs BBQ vet ni inte hur riktig grillad mat smakar.

Det gäller att vara på hugget och ute i god tid, det är bara öppet på sommaren, och är mest fullbokat.

Se vidare på deras hemsida: Imnäs BBQ

Kulturpersonlighet uppmärksammad och prisad med skulptur

”Ingen blir profet i sitt eget land”, om man inte bor och verkar i Kramfors, närmare bestämt i Nyland. Och det gör Fredrik Högberg, där han är verksam som kompositör, musiker, musikproducent, konferencier och kulturpersonlighet i största allmänhet, som har förvandlat Tingshuset i Nyland till ett kulturhus och en mötesplats som lockar till sig kända och mindre kända musiker från när och fjärran.

Fredrik uppvisar också en imponerande bredd i sin musikutövning, han komponerar nutida konstmusik, han är frontman i rockbandet Nylands järn, han har lett Allsång på torget i Kramfors, med mera. Och så är han förstås de dåliga ordvitsarnas okrönte konung.

Kanske inte profet, men ändå en man värd att uppmärksammas och prisas.

Sagt och gjort. I samband med Fredriks 50-årsdag gick ett antal vänner, beundrare och bekanta samman och gav honom en skulptur i födelsedagspresent. Ingen dålig gåva! Pengar skramlades ihop och uppdraget gavs till konstnären Mats de Vahl.

Skulpturen avtäcktes i lördags på gräsmattan framför Tingshuset, av ingen mindre än kommunalrådet (S) Malin Svanholm. Till mångas besvikelse, men förmodligen inte huvudpersonens, föreställer inte skulpturen Fredrik Högberg själv, utan gestaltar hans musik.

Skulpturen heter ”Melodier”, och det är notsystem skapade i järn som slingrar sig uppåt ut mot rymden, och som på ett så typiskt sätt för Mats de Vahls konst förenar harmoniskt, eller kanske snarare dialektiskt, materialets tyngd med en lätthet i uttrycket.

Tonerna som avbildas i skulpturen spelades på saxofon av Örjan Abrahamsson. Det bjöds också på tal, bubbel och mingel.

Skulpturen är placerad på privat mark, och är alltså inte offentlig konst i ordets strikta bemärkelse, men ändå tillgänglig att beskåda för alla. Den ska dessutom förses så småningom med belysning.

Det är verkligen inte varje dag som det avtäcks en ny skulptur i Kramfors, men nu har det hänt! Tack Fredrik! Tack alla ni andra inblandade!

 

Med Förintelsen i färskt minne

 

Idag är det årsdagen av pogromen i Kraków den 11 augusti 1945. Den var en i raden av en serier pogromer som inträffade i Polen de två åren som följde på befrielsen från den nazistiska ockupationen, med den ökända och mest blodiga pogromen i Kielce i juli 1946 som kulmen.

Redan långt tidigare såddes ett frö, varje fredag och lördag samlades grupper av mest unga män utanför synagogan i de gamla judiska kvarteren i Kazimierz, där de kastade sten och ägnade sig åt grova verbala attacker mot judarna.

Den 11 augusti exploderade det, bakgrunden är något oklart, och det uppstod snabbt ett rykte att judarna kidnappar och mördar kristna barn, en klassisk antisemitisk anklagelse. Människor påstod sig ha sett tolv offer inne i synagogan, och antalet växte ständigt.

Folkmassan trängde in i synagogan, judar misshandlades svårt och rånades, byggnaden demolerades för att sedan sättas i brand.

Också ute på gatorna misshandlades och rånades många, även några icke-judar med ett ”misstänkt utseende” råkade illa ut. Pogrommakarna trängde in i lägenheter, slog ner judar som bodde där och plundrade allt som de kom åt.

Flera affärer och verkstäder plundrades och demolerades.

En person, en kvinna, dödades.

I upploppen deltog en del uniformerade milismän och militärer, vilket uppmuntrade pogrommobben, och skänkte dem en känsla av straffrihet.

Framåt sen eftermiddag/kväll agerade myndigheterna kraftfullt, satte in stora militär och polisiära styrkor och fick snabbt situationen under kontroll.

Min pappa bodde i Kraków vid den här tiden, han var ögonvittne till händelserna och han berättade hur sovjetiska patruller helt enkelt omringade personen som hade utsatts för ett överfall och eskorterade dem bort till ett säkert ställe.

Ett tiotal domar upp till sju års fängelse dömdes ut av militära domstolar.

Bara några få månader hade gått sedan andra världskrigets slut och Förintelsens fasor levde i helt färskt minne. Men hatet hade inte försvunnit, mot judar och andra minoriteter, och finns där än idag, och tilltar dessvärre i styrka. Givetvis inte bara i Polen.

Brasiliens litterära gigant

 

Idag är det årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt.

1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare.

Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf.. 

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

Scholastique Mukasonga ‒ den smärtsamma plikten att berätta

 

Inyenzi eller kackerlackorna
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

”Inyenzi” betyder kackerlackor. Folkmord börjar alltid med ord av hat. En utpekad grupp förminskas och avhumaniseras. Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse är en skildring av utvecklingen i Rwanda från slutet av 1950-talet fram till folkmordet 1994 då nästan hela hennes familj blev bestialiskt mördad, tillsammans med närmare en miljon tutsier.

Det är en plågsam resa genom minnet av diskriminering, övergrepp, mord, våldtäkter och deportation till ogästvänliga trakter där det är svårt att ordna med försörjning och ett anständigt liv.

Motsättningarna mellan tutsier och hutuer uppmuntras aktivt av kolonialmakten, och motarbetas inte av katolska kyrkan, som har en stark missionärsnärvaro i landet. När Rwanda blir självständigt 1962 inrättas vad Mukasonga kallar ”rasdiktatur” av en hutuelit, och som stöds av både Belgien och Vatikanen.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

 

Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär. 

Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.