Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen

 

Idag är det Folke Fridells födelsedag.

Folke Fridell och arbetets ofrihet

Jan-Ewert Strömbäck

h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.

Trollflöjten i en kappsäck

Idag är det årsdagen av uruppförandet av Mozarts opera Trollflöjten i Wien 1791.

Nyligen spelades operan i en lite annorlunda form i Härnösand.

Årets upplaga av Härnösand Operaakademi var ett samarbete mellan Operastudion Kapellsberg och Suitcase Opera. Formen i år var något annorlunda jämfört med tidigare år. Några av Sveriges mest lovande unga operasångare har att under en vecka i Härnösand jobbat tillsammans med musiker och coacher ur den absoluta världseliten. Årets Operaakademi var en kombination av kurs och regiarbete där sångarna sätter upp Trollflöjten och får coachning i sångteknik och interpretation.

Inte minst lärarstaben imponerade. Till exempel är pianisten James Vaughan Head coach vid La Scala i Milano. Dirigent och den musikalisk coachen Damian Iorio har dirigerat några av de största orkestrarna som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, San Francisco Symphony och opera i bland annat Opéra National de Paris.

Eleverna som kom från hela landet har antingen tagit examen från olika operahögskolor eller studerar där fortfarande. Urvalet gjordes genom ansökan och digital audition.

Efter onsdagens master class som var öppen för publik bjöds det på generalrepetition på Härnösands folkhögskola i en så gott som fullsatt Kempesal.

Valet av Trollflöjten kan kännas självklar i sammanhanget, Mozarts kanske mest älskade opera, lättillgänglig, med sublim musik, härliga arior, sköna duetter och spännande masscener. Det lämnar stort vokalt utrymme, inte minst för en liten ensemble.

Operaakademins version av Mozarts mästerverk framfördes av nio sångare och två pianister, och var något förkortad, bland annat ersattes alla talade repliker av en Berättare. Det var ett lyckat grepp som gav spänst och tempo till föreställningen, inte minst tack vare Martin Lissel, tidigare elev vid Kapellsberg, som mycket skickligt gestaltade Berättare, samtidigt som han gav prov på vokala resurser i sin roll som Papageno.

I en så komprimerad version, dessutom med synnerligen sparsam scenografi (suitcase!), missar man naturligtvis mycket av operans storslagenhet. Men kvar finns musiken och sång.

Och de unga sångarna imponerade rakt genom. Martin Lissel har redan nämnts, andra som gjorde väl ifrån sig var Fredrik Hagerberg som Tamino, Clara Gunge som Pamina, och min absoluta favorit Ellinor Olmarken, med tuffa solbrillor i rollen som Nattens drottning.

Det finns förstås en del att slipa på, agerandet på scen, röstens finare nyanser, utvecklingen av den vokala personligheten, men annat vore knappast att vänta med så unga sångare.

Efter generalrepetitionen i Härnösand gav sig ensemblen iväg till Umeå för en föreställning dagen efter i ett parkeringshus!

Veronica Janunger är grundare av Suitcase Opera, ”ett litet, flexibelt operakompani som med enkla medel vill ge publiken en stor upplevelse. Föreställningarna görs därför med få solister, få musiker och lite rekvisita. Så lite att det nästan får plats i en resväska”.

Veronica, som är bördig från Örnsköldsvik, är initiativtagare till samarbetet med Härnösand Operaakademi som hon hoppas ska fortsätta även nästa år, och gärna ännu längre.

Med pennan som vapen

 

Idag är det arbetarförfattaren Mary Anderssons födelsedag. 

Hon växte upp i en niobarnsfamilj i de så kallade barnrikehusen i Malmö. Hon har förblivit Malmö trogen under hela sitt liv.

Hon började arbeta tidigt, som vanligt var i arbetarfamiljer. Hon har haft inte mindre än 50 olika jobb. Under en tid av arbetslöshet under 70-talet skrev hon en teaterpjäs om sin mormor Maria Ståhl med titeln *Maria från Borstahusen*. Den blev en jättesuccé med Skånska teatern från Landskrona, och blev en riktig långkörare. Senare omarbetade Mary Andersson den till en roman.

Sedan dess har det blivit mer än tio böcker. Den kanske mest omtalade är *Asbestarbetarna berättar* från 1980. Den fick riksdagen att fatta beslut om hårdare regler för arbetsmiljön.

Dessutom fick den Lomma kommun att förklara krig mot Mary Andersson, då kommunen ansåg, och enligt vad en del påstår, anser fortfarande, att den har blivit smutskastad i boken och i pjäsen med samma namn.

Mary Anderssons senaste bok kom 2009, och var hennes första efter åtta års uppehåll. Den heter *Den vingabrödna – den vingbrutna* (Lindelöws bokförlag), och var den första delen i hennes påbörjade självbiografi. Den utspelar sig från 30-talets mitt fram till utgivningen av den kontroversiella boken om asbestarbete.

Andra världskrigets fasor kom att starkt prägla den blivande författaren. Hon berättar om alla sina arbetsplatser, och sin ständiga kamp mot orättvisor. Hon var aldrig någon bekväm person, tvärtom alltid beredd att ta strid mot förtryck och översitteri. Så småningom med pennan som vapen.

När ABF 1989 instiftade Moa Martinson-priset, var det bara logiskt att Mary Andersson blev dess första pristagare.

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 81 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Dags för ranking i arbetarvänlighet

 

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

 

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

Nytt samarbete får musiklivet att blomstra i Härnösand: ”Mycket lyckat koncept”

 

Härnösands Musiksällskaps höstprogram bjuder på ett rekordstort antal konserter, inte mindre än 14 stycken. En annan nyhet i programmet är en föreläsningsserie vid sju tillfällen med en direkt anknytning till höstens konserter. Hemligheten bakom detta generösa utbud stavas samarbete. Musiksällskapet har förenat sina krafter med Härnösands Folkhögskola och Föreningen Nymus.

-          Vi har diskuterat det här upplägget länge, men nu blev det praktiskt möjligt tack vare att vi kan anlita en professionell producent, Jörgen Häll, som annars arbetar som kompositionslärare på Folkhögskolans musiklinje, säger Anders Olsson, mångårig ordförande i Härnösands Musiksällskap.

Efter lång och trogen tjänst tycker Anders att det är på tiden att börja trappa ner. Han har under alla åren arbetat helt ideellt, och menar att det är ohållbart i längden. För att Musiksällskapet ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet på samma höga nivå som hittills krävs det en professionell och avlönad samordnare. Och mer samarbete givetvis.

Upplägget ska nu testas under ett försöksår under höst- och vårsäsongen. Sedan ska det utvärderas, men Anders Olsson är redan nu övertygad om en fortsättning.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland