Fred och republik

 

Idag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 230 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

Slutet för Warszawas getto

 

Den 21 september 1942 avslutades den så kallade Gross Aktion, den stora deportationen av judar från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka.

Aktionen inleddes 22 juli, och under två månader deporterades under brutala förhållanden 300 000 människor i alla åldrar till en säker död i Treblinkas gaskammare.

I gettot fanns kvar 35 000 – av närmare en halv miljon – som tvingades till tvångsarbete i fabriker och verkstäder. Warszawas getto hade förvandlats till ett gigantiskt arbetsläger.

Uppskattningsvis bodde dessutom omkring 20 000 människor kvar illegalt på gettoområdet.

Theo vann vistelse i Höga Kusten: ”Att fota är att måla med ljus”

 

Med ett års eftersläpning kunde 2020-års Höga kusten-stipendiat Theo Elias Lundgren äntligen ha sin utställning på konsthallen i Kramfors. Utställningen är resultatet av konstnärens två veckor långa vistelse i Höga kusten, något som också, förutom kontantbidraget på 10 000 kronor, ingår i själva stipendiet. Utställningen har rubriken ”Dodge and burn”, ett uttryck med en spännande dubbelmening.

”Dodge and burn” är en fotografisk term, på svenska säger man pjatta och efterbelysa, och beskriver ett moment under arbetet i mörkrummet med framställning av analoga fotografiska kopior. Utan att gå djupare in på teknikaliteter kan man sammanfatta momentet som ett sätt att styra exponeringen så att vissa delar av bilden blir ljusare, medan andra görs mörkare.

Det är också väldigt tydligt att Theo Elias fokuserar mycket på bearbetning. Fotografiet är för honom inte något som tillkommer i själva fotograferingsögonblicket, utan är resultatet av en lång – och långsam – process, där efterbehandlingen i mörkrummet är minst lika viktig.

Det märks också i Theo Elias foton, där ett mycket medvetet och minutiöst arbete med ljus och skugga skapar suggestiva bilder med starka och spännande kontraster.

/.../

Utställningen pågår fram till den 10 oktober.

Det händer mycket i Kramfors konstliv just nu. Samtidigt med Konsthallen hade Klockestrand Skolhus vernissage för sin utställning ”Reality is an Illusion. Efter succén med sommarutställningen satsar man nu på en uppföljare med de konstnärer som var mest populära. Några nya verk har också tillkommit, och ännu fler kommer det att bli.

Utställningen pågår till den 23 oktober, och galleriet har öppet lördagar och söndagar eller efter överenskommelse.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Ekonomins falska profeter

 

Riksbanken chockhöjer styrräntan eftersom den missade totalt den höga inflationen som var på väg. Inte så överraskande egentligen, Ekonomer bommar ofta och hamnar inte sällan helt snett.

"Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.” profeterade ekonomidoktorn och managmentgurun Kjell A. Nordström för några år sedan. Den bästa kommentaren till hans så spektakulära – och spekulativa – profetia om landsbygdens undergång fälldes av min vän Per Kjellqvist: ” De värsta knäppgökarna har lämnat landsbygden och återfinnes i tätorterna framför allt i form av ekonomer.”

Mitt i prick. Problemet är bara att vår tids gurun och profeter ofta är just nationalekonomer. Med ett obegränsat starkt självförtroende och på det mest löjeväckande pretentiösa sätt strör de omkring sig dimmiga begrepp och kategoriska påståenden som utmynnar i häpnadsväckande trivialiteter kamouflerade till förment vetenskapliga sanningar.

Hur många gånger på sistone har jag inte hört en nationalekonom med allvarlig stämma förkunna att Donald Trumps valseger skapar osäkerhet som kan leda till att börsen går ner. Men det kan också leda till att den går upp!

Om nationalekonomen dessutom råkar vara konsult tingar denna djupsinnighet åtskilliga tusenlappar.

Marknaden har alltid rätt konstateras det, för att i samma andetag citera Thatcher att samhället inte finns.

I helsike, säger jag, marknaden ”har” ingenting, samhället finns visst.

Här blir nationalekonomins ideologiska slagsida alldeles uppenbar.

För även om de låtsas att nationalekonomin är en exakt naturvetenskap är den ingenting annat än 90 procent ideologi och tio procent astrologi.

Redan på 30-talet försökte sig den unge Gunnar Myrdal på att rensa bort allt ideologiskt bråte (borgerligt enligt honom) ur nationalekonomin, men fick snart ge upp – det blev ingenting kvar.

Han hade bara missat astrologin.

Efter den senaste finanskrisen kom det fram att de tjusiga och ack så komplicerade matematiska modeller som hade använts i analyserna av ekonomin hade man missat en liten detalj. Pengarna.

Inte undrat på att man ingenting förstod och missade totalt vad som komma skulle.

Det finns en anekdot om J.K. Galbraith, ekonomisk rådgivare åt bland annat president Kennedy. På en middag får han Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som bordsgranne. Kreisky frågar: professorn, hur förklarar ni Österrikes ekonomiska framgångar efter kriget? Det är mycket enkelt, svarar Galbraith, alla ekonomer lämnade landet före kriget.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Det är ingen exakt vetenskap som styrs av orubbliga naturlagar. Det handlar om samhället (och som sagt, jo, det finns) och de människor som lever och verkar här. Utvecklingen bestäms av politiska beslut. Beslut som vi själva fattar.

Oavsett vad knäppgökar i storstan påstår.

Läs gärna Sven-Erik Liedmans essä i Dixikon om ekonomins och ekonomernas makt: Vinnare och förlorareOm ekonomins och ekonomernas makt (dixikon.se)

Från Siam till Norrland

 

Idag är det kung Chulalongkorns födelsedag. Han var kung av Thailand och föddes 1853. I samband med Världsutställningen i Stockholm 1897 besökte Chulalongkorn Sverige. Han reste i Norrland, uppför Ångermanälven och nerför Indalsälven.

Timmer var vid den tiden Thailands, eller Siams som det hette då, största exportprodukt, och förmodligen ville den vetgirige kungen lära sig mer om hur man utvecklar trä- och skogsindustrin.

Chulalongkorns resa har lämnat ett högst påtagligt spår. Som enda ställe i världen utanför Thailand finns en thailändsk paviljong uppförd till kung Chulalongkorns ära i Utanede, nära Bispgården i Ragunda kommun i Jämtland. Fantastiskt vackert belägen ligger paviljongen där som ett exotiskt memento som förbinder då och nu, när och fjärran.

Och visst är Chulalongkorn är coolt namn.

Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja – varför allt hemlighetsmakeri

 

Texten är skriven i samband med regeringsbildningen efter valet 2018, men gäller lika mycket regeringsbildningen nu, eller vilken annan politisk aktivitet som helst.

Det förhandlas om en ny regering i Sverige. Partiledare träffar riksdagens talman, de träffar varandra, det skickas e-post och sms, samtal förs på olika nivåer inom partierna. Och allt detta sker i hemlighet

Ingen politiker yttrar mer än några fullkomliga trivialiteter och de vanliga intetsägande flosklerna så länge något av intresse pågår. Det senaste är, enligt SVT, att det är ”fortfarande knäpptyst från Löfven om regeringsbildningen”.

Experter och gemene man spekulerar och gissar hejvilt utifrån det lilla som politikerna nådigt låter meddela.

Det är inte annorlunda på lokalplanet. I Kramfors ”briserade en bomb” när valets två förlorare i S och M hade snackat ihop sig i en historiskt ohelig allians. Givetvis i hemlighet, samtalen var så hemliga att inte ens M:s kompisar i L visste om dem, trots att deras enda mandat var direkt avgörande för att kunna bilda majoritet.

Och när L hoppade av från en konstellation som inte ens fanns, förvandlades den uppseendeväckande bomben till en skrattretande blindgångare.

Nu har nya förhandlingar inletts, men föga förvånande är det ”locket på”.

Sådant hysch-hysch förekommer lite varstans i landets kommuner och regioner.

Så vitt jag kan se har ingen ställt frågan: varför allt detta hemlighetsmakeri? Vad är det man döljer och för vem?

Den sistnämnda frågan är enklast att besvara. De som hålls i okunnighet är folket, det som all makt i Sverige sägs utgå från. Det är väljarna, som ju ska representeras av sina folkvalda.

Är man orolig att det vore ohälsosamt för det enkla folket att beskåda hur deras representanter schackrar bort sina principer och dumpar sina heliga löften?

Eller drar man sig att tvätta sin smutsiga byk offentligt just för att det är så smutsigt? Kanske handlar det inte alls om principer och löften utan är bara ett småskuret och småaktigt köpslående om taburetter, feta arvoden och lönsamma förmåner.

Varför skulle det annars behöva ske i lönndom, inför lyckta dörrar, utan insyn från den allmänhet som förhandlarna SKA företräda?

Alla förhandlingar borde bedrivas inför öppen ridå, där alla som är intresserade ska kunna ta del av argumenten, buden, erbjudanden, förslagen och kompromisserna. Demos, folket, har rätt till insyn i den demokratiska processen – i annat fall är den helt enkelt inte demokratisk.

En sådan öppenhet möjliggör en genuin och levande dialog mellan representanter och de representerade. Det öppnar också för – hemska tanke! – att ansvar kan utkrävas för det som faktiskt har sagts och gjorts.

Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att dölja. Så vad har de i påsen?

Springer men får allt svårare att ta ut riktningen

 

Idag är det Emil Zátopeks födelsedag, han var född den 19 september 1922. För sex år sedan kom det en roman med Zátopek som protagonist.

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek

.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Jean Echenoz skriver en enkel och effektiv prosa som det ren njutning att läsa. Det är en roman som är liten till formatet men stor till innehållet.