En ny batterifabrik i länet: "ett slags chicken-race to the bottom"

Foto: Av Spisen - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=106510132

Det blev inte någon batterifabrik i Timrå. Dåligt för Timrå, bra för någon annan kommun. Men det kanske går att se annorlunda på saken, gärna med ett helhetsperspektiv. Här ett försök.

Svallvågorna av den väldiga entusiasmen över ett nytt förband i Sollefteå har ännu inte lagt sig förrän upphetsningen stiger åter igen i länet - batterifabrik!

Northvolt och Volvo Cars ska bygga en ny batterifabrik och Timrå stöttat av flera andra av länets kommuner ger sig in i konkurrensen om den nya etableringen.

Temperaturen stiger till både höger och vänster, och inte minst i den smala mitten. Ivern och hänförelsen antar rent messianska dimensioner, tusentals arbetstillfällen, kringeffekter hundra tusen! skatteintäkter, framsteg och utveckling, en ny epok av hållbar och miljövänlig tid stundar, den ljusnande framtid är Västernorrlands.

Se bara på Skellefteå! Där växer det så det knakar.

Ja, låt oss se på Skellefteå.

Under förra året ökade befolkningen där med 251 personer, det är förvisso en ökning, och det är glädjande, men den är sanningen att säga ytterst blygsam, inte ens en halv procent, tre och en halv promille, om jag har räknat rätt.

Födelsenettot, en nyckelfaktor på sikt, är negativt. Av de inflyttade utgör 28 procent personer från det egna länet, vilket antyder att man håller på att tömma sitt eget inland, knappast något att yvas över. Risken är påtaglig att den processen kommer bara att accelerera.

Ser vi på siffrorna för årets första kvartal följer de samma mönster. Blygsam befolkningsökning, 108 personer, en och en halv promille, fortfarande negativt födelsenetto, nästan lika stor andel, 27 procent, inflyttade från det egna länet.

Jag tror säkert att det kommer att börja knaka i Skellefteå så småningom, men än så länge gnekar det bara lite.

Entusiasmen har hittills varit fullständigt enögd och onyanserad, men det finns en hel del kritiska frågor att ställa kring själva etableringen: bygget i sig ökar faktiskt utsläppen, kanske inte så miljövänligt, energibehovet kommer att mångdubblas, hur löser vi det? och rovdriften på nödvändiga metaller riskerar att öka än mer.

Problemet är emellertid större än så. Mycket större. Jag kan mycket väl förstå skadeglädjen hos luttrade norrlänningar när arbetsmarknadsministern deklarerar att "jobben finns i norr". Men är det verkligen något att glädja sig åt att människor än en gång ska fraktas fram och tillbaka, nästan som boskap, efter den heliga marknadens krav?

Och om fabriken hamnar i Timrå, och vi välsignas med alla utlovade gåvor, så det betyder det faktiskt att någon annan plats i Sverige blir utan. Varför ska jag jubla att Värmlands inland, Dalsland, Blekinge eller något annat område blir utan och ska fortsätta traska i den ständiga krisens träsk?

Inte mycket till "Hela Sverige ska leva". Här gäller snarare "Den enes bröd är den andres död" eller "Sköt dig själv och skit i andra".

Det presenteras förstås på ett mycket smakligare sätt. Kommuner/regioner/kluster konkurrerar med varandra - på lika villkor? - och den som har bästa offerten, "har hittat sin grej", vinner och begåvas med företagsetablering eller statlig närvaro, med mera.

Ni andra får skylla er själva , ni var inte tillräckligt bra.

I verkligheten, bortom de poetiska formuleringarna, handlar det lika mycket om ett slags chicken-race to the bottom. Det är lite som med offentliga upphandlingar, när alla vackra ord om kvalitet, lokalproducerat, och så vidare, har sagts, vinner det billigaste anbudet.

(Nota bene: så alla kommunalråd i Kramfors, och säkerligen annorstädes, har lärt sig genom åren: en stor företagsetablering är bra, när det stora företaget lägger ner och flyttar är det mindre bra.)

Problemet är helt enkelt att Sverige saknar en genomtänkt, sammanhållen och offensiv regionalpolitik. (Att det gäller också i många andra länder är en klen tröst, om någon.) Den här "allas krig mot alla-politiken" löser inte problemet med regionala klyftor och ojämlikhet, de förvärrar dem snarare. Även om den kan lindra på en del ställen. Som i Skellefteå.

Det gäller även Västernorrland. Nya företagsetableringar oavsett storlek är givetvis bra, det blir mindre dåligt, men de löser inte de övergripande, strukturella problemen med utflyttning, åldrande befolkning, minskade skatteintäkter, och allt som följer med det.

Så, gärna batterifabrik, men först rejäl regionalpolitik.

Emerich Roth in memoriam

Emerich Roth har gått bort, han blev 97 år gammal. För snart tre år sedan hade jag privilegiet att lyssna på hans föredrag i Örnsköldsvik.

Hans namn är Emerich Roth. Han har hunnit bli 94 år. Han är jude från Tjeckoslovakien som mot alla odds överlevde Förintelsen. Sedan många år reser han runt i Sverige och delar med sig av sina erfarenheter. På onsdag kväll gästade han Örnsköldsvik.

Mötet med Emerich Roth var ursprungligen planerat att hållas i församlingshemmet. Det kom knappast som en överraskning att intresset var så stort att det fick flyttas till kyrkan. Men att det skulle bli fullsatt till bristningsgränsen, och några tvingades att vända då det inte fanns plats, det hade ingen räknat med.

Så här stor publik har det inte varit i Örnsköldsvik kyrka på mycket, mycket, länge – om någonsin.

Även om Emerich Roth är ovanligt pigg för sin ålder, tar åren ändå ut sin rätt. Det är alltför tröttande för honom att hålla ett längre föredrag, och därför visades en film med hans berättelse till att börja med. (Filmen finns att se på http://www.emerichfonden.nu/foumlrintelsens-oumlgonvittne.html)

Det är en starkt berörande historia om diskriminering, getto, transport till Auschwitz, den första selektionen där de flesta familjemedlemmar gasas direkt, sedan en olidlig tillvaro av utmattande slavarbete, hunger, brutalitet och förnedring. Mot slutet tvingas de iväg på en dödsmarsch, och då dukar hans far under.

Sedan de ökända koncentrationslägren Buchenwald och Theresienstadt. När befrielsen äntligen kommer är Emerich Roth 21 år gammal, han är 175 lång – och väger 34 kilo!

Det blir en lång konvalescens, det tar mellan tre och fyra veckor innan han klarar av att gå upprätt.

Väl hemma igen upptäcker han att alla är borta, och hans hem är plundrat och förseglat. Ensam och hemlös tappar han livslusten, ända tills han nås av nyheten att en av hans systrar lever, hon bor nu i Sverige, dit hon kom direkt efter kriget.

Dit kommer han 1950, han utbildar sig till socionom, och arbetar i 30 år inom socialtjänsten och kriminalvården.

Under många år tiger han med sina traumatiska erfarenheter från Förintelsen, tills den dag i början av 90-talet då han ser nynazister marschera på Stockholms gator.

Det är en lidandets historia berättad på ett sakligt, nästan lågmält, sätt. För mig som är bekant med Förintelsens fasor sedan barnsben, också på ett personligt plan, var det mesta välbekant.

Men så är dessvärre inte fallet för många idag, inte minst unga. Emerich Roth berättade att han efter sina besök på skolor får ofta brev där ungdomar skriver att det hade de inte hört talas om, att de aldrig fick lära sig riktigt hur hemskt det hade varit. Inte minst skolan lever inte upp till de krav som kan ställas.

Det är därför synnerligen angeläget att de överlevande vittnar. Och det börjar bli bråttom, snart är de borta.

Efter filmen höll Emerich Roth ett kort anförande som knöt an till dagens situation. Enligt honom gör bristande historiska kunskaper det möjligt för en övervintrad nazism, förmedlad från generation till generation, att sticka upp sitt fula tryne och få en viss acceptans.

De unga pojkar, flickorna är få, är olyckliga personer som inte har fått tillräckligt mycket kärlek. Ofta med frånvarande fäder, och i avsaknad av positiva manliga förebilder.

När familjen inte kan erbjuda den trygga famnen för barnen borde skolan försöka kompensera så långt det är möjligt, som ”ett andra hem”. Något som Emerich Roth menar att den för det mesta misslyckas med. De unga männen är beredda att göra vad som helst för att få uppmärksamhet.

Det blir ett lätt byte för nynazistiska organisationer som erbjuder gemenskap. Ingen föds ond, ingen föds till hatare. Det viktiga är att förstå orsakerna och sätta in åtgärder i god tid. Egentligen, säger Emerich Roth, är det mycket enkelt.

Det är passivitet och likgiltighet som är vår största fiende – det är den viktigaste lärdomen av Förintelsen.

 

BÖCKER AV EMERICH ROTH

Jude, žid, zsidó: en berättelse om kärlek och hat och vägen till ett nytt liv

Varför just han?: och vägen ut ur hatet 

Emerich är mitt namn: hatet, förnedringen, kärleken

 

Den svenska litteraturens titan

 

Idag är det August Strindbergs födelsedag.

August Strindberg är en jätte utan motstycke i svensk litteratur, en veritabel kung Midas, allt han rör vid blir till guld. Han skriver Röda rummet, och det är den första moderna svenska romanen, han skriver en dikt, Esplanadsystemet, och den blir inledningen till en förnyelse av den svenska poesin.

Inte helt oväntat är han en föregångare och en viktig inspirationskälla för arbetarlitteraturen.

Strindberg var en i högsta grad politisk författare, och det går inte att ta fel på hans skarpa kritik av överheten. Nya riket från 1882 står sig än i dag som politisk satir och som ett hänsynslöst angrepp på makten. Något, eller möjligen ett par, år senare skrev han Lilla katekes för underklassen, men den publicerades först 1913 efter hans död. Titeln talar för sig själv. Och inte för inte kallade den liberala tidskriften Strindberg för ”sinnesrubbad”, medan det publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (vilket förmodligen som vanligt fick motsatt verkan!), och biskop John Personne publicerade 1887 boken Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen.

Störst betydelse för arbetarlitteraturen hade dock det delvis självbiografiska Tjänstekvinnans son från 1886. Den har dels ett tilltal som inger självförtroende, den tar sig rätten att uttrycka den personliga erfarenhetens direkta betydelse. Så skriver Lars Furuland om Strindbergs betydelse för arbetardiktningen: ”Strindberg betydde mer än någon annan för utformningen av språket som ett redskap för en kritisk-realistisk diktning.”

Dels handlar det förstås om Strindbergs betoning av klass­aspekten i sin uppväxt, alldeles oavsett att han – i vanlig ordning, frestas man säga – överdrev och diktade lite som det passade.

Strindbergs romankonst befinner sig mitt bland arbetande människor, med en suverän blick för vardagens detaljer och det dagliga slitets alla aspekter, som i Hemsöborna.

Också stora delar av hans dramatik har ett radikalt anslag. Det gäller framför allt de historiska dramerna. Det är ingen tillfällighet att de var flitigt spelade på 70-talet, men lyser i dag helt med sin frånvaro.

Klassikernas klassiker i den svenska litteraturen, Röda rummet, har undertiteln Skildringar ur artist- och författarlivet, men är så mycket mer. Främst en infernalisk satir över det oscarianska Sverige, en svidande uppgörelse med de styrande klassernas bakåtsträvande, karriärism, profithunger och enfald. Men här finns också ett mäktigt uttryck för vreden hos de förtryckta som i sin kraftfullhet saknar motstycke i svensk litteratur. Det kan vara värt att citera ett längre stycke.

Bakgrunden är att två överklassdamer ska bedriva välgörenhet, med all den nedlåtande arrogans och skenhelighet som har varit utmärkande för överklassen i alla tider (tala om aktualitet!), i Vita Bergen, vid den tiden ett trångbott slumområde för den stockholmska arbetarklassen. De körs på porten av en upprörd snickare med följande ord:

”Man pratar bättre då man sitter, men vi har inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi har inga sängar heller, dem tog kontributionen till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi har ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi har ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma…/../ Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi kommer med ett stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni har gått genom vattenprovet, som vi…”

Även om Strindberg till hela sin karaktär var en bildstormande radikal förhöll han sig länge skeptisk till den framväxande arbetarrörelsen. Enligt honom själv berodde det på att han uppfattade socialismen som ”gudlös”. På äldre dagar kom dock Strindberg i kontakt med flera kristna socialdemokrater, vilket kom honom att ändra uppfattningen, och han kallade sig även offentligt för ”kristen och socialist”.

Arbetarrörelsen och den store författaren kom att dra ömsesidig nytta av varandra, och för Strindbergs del visade det sig mycket värdefullt inte minst när den så kallade Strindbergsfejden bröt ut 1910. Titanen i Blå Tornet gick till frontalangrepp på sitt gamla favorithatobjekt Karl XII, och genom honom på hans samtida beundrare, av vilka flera var den tidens främsta namn inom den intellektuella eliten. Strindberg förlöjligade Oscar Levertin, hånade Heidenstam och förringade Sven Hedin. Det var samtidigt tydligt för alla att målet för angreppet var överheten, militären, kungahuset och det konservativa etablissemanget.

August Strindberg tillhör den långa listan av stora författare som aldrig fick Nobelpriset. Men han fick istället svenska folkets kärlek och uppskattning. Det tog sig rent konkret uttryck i en insamling till ett ”folkets Nobelpris”.

När det blev uppenbart att Strindberg aldrig skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, föreslog en måleriarbetare och socialdemokratisk agitator, Adolf Lundgrehn, en insamling till ett anti-Nobelpris, eller ”Folkets Nobelpris”.

På Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912, som för övrigt blev hans sista födelsedag, redovisades insamlingens resultat: 45 000 kronor, som var en betydande summa på den tiden, det motsvarar drygt två miljoner i dagens penningvärde. Prins Eugen hade skänkt ett större belopp – det var på den tiden då kungligheter kunde ägna sig åt annat än att vända blad – men de flesta bidragen var små, de kom förmodligen från arbetare och så kallat ”vanligt folk”. Inte mindre än 40 000 personer hade bidragit.

För Strindbergs del kom pengarna i senaste laget. Han skänkte också bort det mesta, bland annat till arbetslöshetskassor. Samma dag som pengarna överlämnades hyllades författaren genom ett fackeltåg med 15 000 deltagare längs med Drottninggatan som organiserades av Stockholms arbetarekommun.

Uppslutningen var ännu större vid Strindbergs död samma år, då många tusen arbetare och andra följde honom till den sista vilan med fackföreningarnas fanor i spetsen.

Gramsci lever!

 

Idag är det Antonio Gramscis födelsedag.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag, 2014

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, var bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten. 

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

På arbetarnas sida mot partiet

 

Idag är det Lechoslaw Gozdziks födelsedag. Han var arbetarledaren som en gång hade stått i centrum för Polens politiska liv. Hans eget liv kommer knappast att framhållas som ett lysande föredöme i dagens kapitalistiska Polen.

Gozdzik gick med i kommunistpartiet 1946, bara 15 år gammal. Efter några år som partfunktionär kom han i konflikt med partiledningen. Han flyttade till Warszawa, och började arbeta som svarvare på bilfabriken FSO. Hösten 1955 väljs han till ordförande i fabrikens partiorganisation. Under det minnesvärda och händelserika året 1956 blir han talesman för huvudstadens arbetarklass som stöder reformkraven och kräver att Gomulka återinsätts som ledare.

Gozdzik är påläst och intelligent och en mycket god talare med förmåga att kommunicera med arbetare, något som sällan var partiledarnas starka sida. Med sin självklara auktoritet kunde Gozdzik också mana till besinning mot de hetssporrar som ville beväpna befolkningen när det surrade av rykten om sovjetiska stridsvagnar i rörelse utanför stan.

Tillsammans med några andra arbetarledare för Gozdzik ett resonemang kring ett system med arbetarråd, marknadsmekanismer inom planekonomins ramar, transparens i både parti- och det offentliga livet. Viktig är distinktionen mellan statsägt och samhällsägt. De tror att Gomulka kommer att genomföra nödvändiga reformer, och att deras idéer – de ville aldrig kalla det för program – kan förverkligas inom hans ”polska väg till socialismen”.

De blir snabbt besvikna. Så fort Gomulka har konsoliderat sin maktställning, mycket tack vare arbetarnas stöd, slår han till reträtt. Han sätter visserligen stopp för stalinismens repressionsexcesser och försäkrar sig om ett visst mått av självständighet gentemot Sovjet, men genomför inte den liberalisering och vitalisering av parti- och samhällslivet som många hade hoppats på, inte heller blir det mycket av några ekonomiska reformer.

Gozdzik, den ständige rebellen, är öppet kritisk mot den nya linjens stabiliseringspolitik. Han manövreras bort från sin ställning inom partiet, och tvingas att säga upp sig från FSO. Han flyttar till kusten och börjar ett nytt liv som fiskare.

År 1970 lämnar han tillbaka sin partibok i protest mot att militär skjuter mot demonstrerande arbetare i Szczecin. Efter 1989 gör han en lokal politisk comeback inom det liberala Frihetsunionen.

En socialism som behandlade arbetarklassen instrumentellt och som inte vågade vara en ledande samhällskraft med det arbetande folkflertalets önskningar som ledstjärna, kunde inte vara annat än dödsdömd.

En helt unik jiddischpoet

 

Idag är det Anna Margolins födelsedag.

Detta är natten

Anna Margolin

Övers: Beila Engelhardt Titelman

Ellerströms

Anna Margolins liv är som ett enda långt rastlöst sökande efter en plats i tillvaron, hon flyttar fån stad till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det gäller i lika hög grad hennes relationer. Och hennes poesi är som hennes liv, rastlöst, sökande, olyckligt.

Hon föddes 1887 i vitryska Brest i Tsarryssland i en relativt välbärgad judisk familj. Fadern var en modern man, men hade i sin ungdom varit chassid, medan modern var mycket from och djupt religiös. Redan här finns det en dubbelhet som så starkt kom att prägla Anna Margolins liv och skapande.

Familjen bor ett tag i Königsberg och Odessa, senare flyttar Anna till Warszawa med sin far. 1906 åker hon till New York, där hon umgås i litterära kretsar, och där hennes första berättelser publiceras i jiddischtidskrifterna Di Tsukunft (Framtiden) och Fraye arbeter shtime (Fria arbetarrösten).

Hon flyttar tillbaka till Warszawa, efter stopp i London och Paris. Med sin första man bosätter hon sig i Palestina, men efter en tid återvänder hon till Polen. Våren 1914 åker hon än en gång till New York, och stannar där resten av sitt liv.

Hon får arbete som journalist med att redigera en kvinnosida i dagstidningen Der Tog (Dagen), en syssla som hon avskydde. Men hon publicerar poesi i olika tidningar och tidskrifter, och tar aktivt del i New Yorks mycket vitala jiddischspråkiga kulturliv. Hon anses stå nära poesigruppen Di Junge, men hennes poesi är helt unikt hennes egen.

1929 publicerade Margolin sin enda diktsamling, Lider (Dikter). När hon nu introduceras på svenska är de flesta dikterna hämtade från just den diktsamlingen.

Dikternas grundtema är Mörker och Tystnad. Det kommer till pregnant uttryck i titeldikten ”Detta är natten”:

”Detta är natten, sorgen, ickevarandet,

/../

Var kall, var klok. Vänd dig bort från stjärnorna,

Från lek med skuggor, dagg och doft,

Var tyst, var tyst. /../

Margolins poesi saknar inte klassiska referenser, det märks att hon är grundligt bildad, och även direkta hänvisningar till konkreta poeter: Rilke, Baudelaire, Lasker-Schüller. Det är också tydligt att de har varit inspirationskällor, inte minst Baudelaire och hela den mörka stämning som talar ur hans diktning.

Dikten ”Femte avenyn, kväll” är precis som Baudelaire skulle ha skrivit om han någonsin diktade om USA:

”/../

Bärande natt i sina ögon,

natt och förstörelse och guld i ögonen.

stapplande som dikter, vandrar unga kvinnor,

och breder nervöst ut sina små vingar

över avenyn

som vansinniga fjärilar.”

Men det finns också återklanger från Lasker-Schüllers expressionism och Rilkes sorgsenhet och längtan.

Framför allt är det påtagligt att poeten är en olycklig människa. ”/../Jag är inte nöjd med mitt möblerade rum,/jag är inte nöjd med någonting./../”. Färgsättning är grå och lila, och Margolin diktar om svårmod, sorg, svek och skam.

Olycklig och dessutom ensam:

”/../

Hon är ensam. På en främmande fest.

Hon var aldrig sammanvävd med dem.

Hon levde aldrig sitt liv.”

Känslan av utanförskap är mycket stark: ”/../Och lyckan böjde sig förälskat över oss,/lämnade oss ensamma och flög bort, flög bort./../”

Samtidigt vill hon så förtvivlat gärna tro på att livet inte har varit helt förgäves: ”/../Något måste, måste finnas kvar på jorden:/../”.  Och en förhoppning om att hennes poesi inte har saknat betydelse: ”Jag har blott en dikt-/om förtvivlan och stolthet./../”

På hennes gravsten, hon dog 1952, finns följande rader ur dikten ”Hon med de kalla marmorbrösten”:

/../

hon slösade bort sin skönhet

På skräp, på ingenting.

/../

Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –

Säg ingenting.”

Samtliga dikter finns i jiddischoriginal på varannan sida transkriberat till det latinska alfabetet.

Översättaren Beila Engelhardt Titelman har också skrivit ett förtjänstfullt förord och värdefulla kommentarer.

Vid en sjö utanför Berlin

 

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.