Släng batongen och släpp fångarne loss

 

Superfängelset i Härnösand invigdes för ett antal år sedan. Initiativet kommer från förre justitieministern Thomas Bodström, som i sin iver att möta en kritisk opinion efter alla spektakulära rymningarna fick Moderaternas batongpolitiker att framstå som beskedliga humanister. Förslaget ligger väl i linje med tidens anda. Det ska vara hårdare tag: sänkt straffålder, längre straff, färre permissioner – kriminalisera mera! 

Nu skallar ropen på hårda tag än högre.

Jag hade 2009 ett utmärkt tillfälle att närmare studera hur tuffa tag fungerar, under ett besök på ett fängelse i Kurdistans (norra Irak) huvudstad Arbil.

Cellerna är för tio till tolv personer. Våningssängar. Galler och rejäla lås. Få toaletter och duschar.

På ungdomsavdelningen sitter barn från elva år och uppåt. Det anses vara en utveckling åt rätt håll – på Saddam Husseins tid var den nedre gränsen nio år. Intressant dock att en höjning av åldern uppfattas som framsteg, i Sverige vill man gå åt andra hållet.

På fängelset i Arbil finns dessutom barn som är yngre än elva år. De är där med sina mammor som sitter av sina straff. Det lär finnas nio stycken barn, fem av dem ammas. Flera har varit där i flera år, fängelset är den enda värld som
de känner till.

När vi kommer in i en cell, ligger en kvinna i sängen och ser helt utslagen ut. Det visar sig att hon precis har fött barn, något som fängelseledningen tydligen inte kände till. En nyfödd bebis ligger stillsamt bredvid, som visste den att här måste man uppföra sig.

Personer över 15 år kan dömas till dödsstraff, men det verkställs inte, utan innebär i praktiken livstid.
De flesta fångar tycks sitta inne för småbedrägerier, stölder och ”bråk”, vilket i klartext betyder misshandel.
Bland kvinnorna finns det flickor som har rymt hemifrån. Vi får aldrig reda på varför. Vidare finns det kvinnor som har gjort sig skyldiga till äktenskapsbrott, prostitution, och kvinnor som har blivit våldtagna.

Jag frågar om straffskalan. När det gäller prostitution beror straffet bland annat på om kvinnan har tvingats till det eller om det har skett frivilligt. För de våldtagna avgörs straffet av omständigheterna: om hon var med på våldtäkten blir straffet förstås mildare.

Kurdistan är ett samhälle som försöker bygga upp sin nyvunna autonomi, och som kämpar mot fattigdom och underutveckling.

Hårda tag mot människor som har begått brott är ett tecken på efterblivenhet. Framsteg byggs upp genom en human fångvård värd namnet.

1935 sänktes straffmyndighetsåldern i Sovjet från 16 till tolv år. 85 år senare är moderaterna i Sverige nästan ikapp.

En av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna

Idag är det Pelés födelsedag. Dagen till ära en hyllning till fotbollen.

Fotbollen – vilken historia
Eduardo Galeano
Övers: Jens Nordenhök
Lindelöws Bokförlag, 2012

Eduardo Galeano är en uppburen uruguayansk författare och publicist, i Sverige mest känd för ”Latinamerikas öppna ådror”. Som alla uruguayare, och åtskilliga intellektuella, drömde han om att bli fotbollsstjärna, men som för de flesta blev det just ingenting av de drömmarna. Istället får han nöja sig med att hylla det stora spelet genom att göra det som författare är bäst på, nämligen skriva böcker.

Hans ”Fotbollen – vilken historia” är en kärleksförklaring, och det i ordets rätta bemärkelse. Fotbollen är för Galeano som en kvinna, som han uppvaktar och gärna vill lägra. Sexuella anspelningar och metaforer duggar tätt, och det är mycket poetiskt och vackert, och sensuellt, men man undrar hur mycket utrymme lämnas det här för damfotbollen. Spelet är alltid en hon, och får inte ens vara hen.

Också kärleken har sina skuggor. För Galeano är det alldeles självklart att fotboll och politik alltid har hört nära samman, och han betraktar inte det som något vare sig positivt eller negativt, utan enbart ett faktum. Att det sedan kan ha negativa – och någon gång ibland också positiva – konsekvenser är en annan historia.

Fotbollen är samhällets spegel, och dras med samma problem som omvärlden i övrigt. Det är inte fotbollen som är upphovet till våldet i samhället, och för den som tror att det var bättre förr, berättar Galeano om supporterkravaller i Rom 512 vår tideräkning, som pågick i flera dagar och krävde tusentals offer.

Rasismen är ett annat ständigt problem, men ingalunda unik för fotbollen, och det finns en klar vilja från både de nationella förbunden och klubbarnas sida att stävja denna avskyvärda farsot.

Det stora problemet är emellertid kommersialiseringen, med vittgående konsekvenser för både spelet och enskilda spelare. Här är vänstermannen Galeano i sitt esse. Han spyr galla över marknadskrafterna som har tagit över den ädla leken och förvandlat den till en hänsynslös vinstdrivande industri, där spelarna är slavar underkastade den skoningslösa framgångsideologin, där allt som räknas är segrar, och som leder till att lönsamhet ersätter skönhet, och istället för lust styrs spelet av plikt.

Knappast någon skulle förneka de negativa följder som de stora pengarna har fört med sig för fotbollens del, med FIFA:s skumraskaffärer, uppgjorda matcher här och var, tevens diktatoriska makt över matchscheman, överexploateringen av spelare, med mera. Men att det skulle förvandla fotbollen till ett tråkigt, målsnålt, försvarsbetonat muskelspektakel som Galeano påstår stämmer helt enkelt inte.

Jag har följt fotboll i över 40 år, sett elva VM-turneringar, och kan konstatera att utvecklingen går snarare i vågor. 1962 förutspådde man fotbollen snara död, vilket till stor del bekräftades 1966, men turneringen 1970 visade upp ett briljant spel med många mål, vilket sedan fortsatte 1974 och 1978. Och sedan blev det tråkigt igen, och så vände det…

Jag har också svårt för Galeanos nostalgiska och fullständigt ensidiga hyllning av de enskilda individuella stjärnorna, i motsättning till lagspelet och de olika spelsystemen, lite otippat för att komma från en vänsterintellektuell. Visst tillhör en dribbling av Maradona, en nick av Pelé, eller en räddning av Gordon Banks, de oförglömliga ögonblicken, men fotboll är faktiskt en lagsport, och den är som bäst när den spelas av stora individuella stjärnor som uppträder som ett lag.

Den bästa fotboll jag någonsin har sett spelades av Brasiliens landslag som vann VM 1970. Det var ett lag av glänsande individualister, lysande stjärnor som Pelé, Jair, Carlos Alberto, utan några svaga punkter (utom målvakten), som spelade som en veritabel lagmaskin, mer än någonsin Tyskland har kommit i närheten av.

Brasilien 1986 hade kanske lika många stjärnor, men var inte på långa vägar samma lagenhet. Och tänk bara på Argentinas patetiska insats i senaste VM-turneringen.

Galeanos bok tillför just inte mycket nytt, men den är en hyllning av ett älskat spel, vilket gör den till en obligatorisk läsning för alla fotbollsentusiaster.

Vårt behov av fiender

 

Dagens samtalsämne är terrorism. Personer har förklarats som hot mot rikets säkerhet och ska utvisas. Det är Säpo som har kommit fram till att de utgör det där hotet, men de vill inte säga hur. Inte ens till regeringen som har beslutat om utvisning, utan att riktigt veta på vilka grunder de fattar det beslutet.

Terrorism är som sagt samtalsämnet för dagen. Den är ju numera ständigt närvarande, det smäller lite här och där mest hela tiden.

Det smäller i skrivandets stund fortfarande. Ingen vet någonting, läget är totalt oklart, man vet inte ens det hela är över eller pågår ännu. Det är illa.

Svt:s nyheter bjöd in en ”expert”. Han visste inte heller någonting, men var i alla fall säker på att det var rätt att använda våld. Och det är klart, hur ska man annars göra med de otäcka typerna, pang på bara, det är det enda rätta.

Kanske att vi – det vill säga Nato och de som låtsas att inte vara med i Nato som Sverige – kan invadera något land. Terrorismen måste bekämpas! Och nej, alla ni cyniska demokratifiender, olja och naturgas har absolut ingenting med det att göra. Frihet, frihet och demokrati, det är vad det handlar om.

Tänk på flickorna också!

Så invaderar vi – se ovan – land efter land i jakten på terroristerna. Frihet och demokrati etableras, åtminstone om det finns naturresurser, men det har givetvis ingenting med någonting att göra. Märkligt nog blir det bara fler och fler terrorister, däremot betydligt mindre frihet och demokrati. 

Och kam man inte invadera en förort också?

För den som är benägen att tro på konspirationsteorier kan det nästan förefalla att det finns en plan bakom. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att alla system har ett behov av en yttre fiende, att allt det som vill framstå som bra behöver sin motsats.

Det är inget nytt i världshistorien, har alltid funnits, och vid behov har man helt enkelt skapat dem. Spåren förskräcker, som i Umberto Eccos roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Begravningsplatsen i Prag
Umberto Ecco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.
Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss

Ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel

 

Idag är det Doris Lessings födelsedag. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur.

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.

Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare. Hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet.

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. 

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig. 

Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, väjer inte för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.

Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

En oslagbar estetisk enhet - Verdis Macbeth på Norrlandsoperan

 

Shakespeares ”Macbeth” anses som ett förnämligt studium av maktlystnad. I Verdis opera som bygger på pjäsen har maktens hänsynslöshet en central roll, men också priset som maktspelarna kan tvingas att betala. I operan finns dessutom mycket tydliga anspelningar på Italiens kamp för frigörelse från det österrikiska oket och landets enande.

Vad som däremot sällan lyfts fram är pjäsens uppenbart kvinnofientliga sida. Det är Lady Macbeth som driver sin obeslutsamme make mot de blodiga dåden, som hetsar honom att bana sig – och de sina – väg mot maktens boningar. Det är också hon som jämställer mod och beslutsamhet med manlighet, och tvekar inte att håna maken vid minsta tecken till tvekan.

Det är den gamla vanliga uppfattningen om kvinnan bakom allt. Och eftersom det är ändå kvinnorna som styr, behöver de följaktligen ingen rösträtt eller andra rättigheter. Det är ett argument som har bland annat varit ganska gångbart i Schweiz tills relativt nyligen.

Vill man kliva ut ur den shakespearska ramen, och det tror jag nog att Norrlandsoperan på inget sätt är främmande för, skulle man ställa den velige Macbeth åt sidan, och låta Ladyn ta för sig i maktkampen.

Nu väljer Norrlandsoperan i sin uppsättning istället den traditionella vägen, med fokus på just maktkamp och priset som måste betalas.

Här kan man i och för sig invända att det finns förvisso ett högt pris att betala men det är sällan, för att inte säga aldrig, som den betalningsskyldige är maktspelaren, det är inte ofta, om någonsin, som makthavare uppvisar någon ånger.

Det gör paret Macbeths samvetskval inte helt trovärdiga.

Men det är i grund och botten invändningar mot gamle Shakespeare, och kanske i viss mån Verdi, det ska inte kasta någon skugga över Norrlandsoperans fina uppsättning. Och väl inte heller över Verdis musikaliska skapelse.

Norrlandsoperan har genom åren i många föreställningar skämt bort sin publik med spektakulära scenografier. I ”Macbeth” har man stramat åt, och håller sig till ett skotskt slotts karga gotik, med en enkel men funktionell dekor. Det är bara i tredje aktens suggestiva häxscen som som det blixtrar till rejält på scenen, inte minst tack vare den mästerliga ljussättningen.

”Macbeth” är den av Verdis operor, om inte rent av alla operor, där handling och musik är totalt synkade och bildar tillsammans en oslagbar estetisk enhet.

Tempot är högt och jämt, och skapar ständigt nya utrymmen för vackra arior, dynamiska duetter och  härliga körpartier. Sångarna tar väl vara på verkets möjligheter och sånginsatserna är genomgående mycket lyckade för hela ensemblen.

Och till slut faller tyrannen, rättvisan segrar och den rättmätige arvingen intar den tron som tillkommer honom. Det är precis som det ska vara.

Ännu en framgång för Norrlandsoperan. Och den här gången äntligen ”irl” det vill säga inför en entusiastisk publik på plats i operahuset i Umeå.

Foto: Mats Bäcker/Norrlandsoperan

En författare som väcker starka känslor

 

Idag säger vi grattis till Elfriede Jelinek som fyller år, och uppvaktar med en text om hennes författarskap:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. 

Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap.  

Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. 

Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990; Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. 

Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare