Vi går mot mörkare tider

På onsdag är det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. 

Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

Det handlar inte bara om hockey

 

Det är  snart premiärdags för HockeyAllsvenskan.

MoDo Hockey gjorde det omöjliga för fem år sedan och mot alla odds spelade sig ut ur SHL. De förtvivlade supportrarna tog till överord, vilket är förståeligt, men får tas för vad det är i nederlagets bittra stund. Någon katastrof eller tragedi var det förstås inte, men utan tvekan ett praktfiasko.

Frågan är om det är enbart ishockeyns.

MoDo har totalt saknat långsiktighet, och bytt tränare oftare än en renlighetspedant byter skjortor.

Det som en gång var berömt för att vara en plantskola för unga hockeytalanger har satsat på att värva nordamerikanska föredettingar från NHL, och haft en osannolik omsättning av spelare.

Ekonomin har försämrats för varje år.

Klubben har inte haft någon genomtänkt strategi för framtiden, inte heller någon kontinuitet att tala om.

De enda som fanns kvar under hela återtåget de senaste tio åren är den inkompetenta ledningen. Helt utan insikt och tar inget som helst ansvar.

Det är tydligt att MoDos problem är Ångermanlands.

Nu verkar man vara på rätt köl igen, och inför säsongen gäller MoDo som favoriter att åtminstone gå till slutspel.

Det kanske ändå finns hopp. Också för Ångermanland.

Foto: Anders Henriksson (anders-h-foto)

Fred och republik

Idag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 218 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

Djur, natur och kultur

 

Djur
Lise Tremblay
Övers: Elin Svahn
Rámus.

Kanadensiska Lise Tremblay förblir trogen landsbygden i Quebec. Och håller sig konsekvent till det lilla formatet. Hennes senaste bok på svenska ”Djur” är liksom hennes föregående verk är någonstans mellan långnovell och kortroman. Men innehållet är fortfarande lika pregnant och laddat.

Huvudperson Benoit i ”Djur” är en pensionerad och frånskild, och som läsaren förstår framgångsrik och välbärgad, tandläkare som av en slump får en hundvalp till skänks. Det förändrar hela hans liv, han ger upp yrkeskarriären och lämnar storstaden Montreal för en enkel stuga ute på landsbygden, nära bergen. Och samtidigt, som han själv säger, kom ”godheten till honom”.

Byn är ingen idyllisk plats, utbölingar är inte omtyckta, och doktorn från storstan betraktas definitivt som en sådan. Han är visserligen någorlunda accepterad, bemötts ganska välvilligt men hela tiden distanserat.

Livet i byn är bara skenbart enahanda och tämligen händelselöst, för dem som lever där sker det något utöver det vanliga mest var och varannan dag. Och när jaktsäsongen närmar sig, och man upptäcker vargar i området, ställs allt på sin spets.

Dolda hierarkier kommer upp till ytan, och när en ung viltvårdare sätter sig upp mot byns härskande familj, blir situationen riktigt hotfull. Byborna backar skrämda, i tron att i byn förändras aldrig någonting.

Men den unge viltvårdaren står på sig, och till allas förvåning, för att inte säga chock, vinner han dragkampen.

Benoits länge försummade dotter genomgår en operation som återför henne till livet. Och även om han allt mer omges av död, öppnar sig upp resten av hans eget liv, som det bara kan göra för den som vet med sig att han ska dö i lugn och ro.

Den här mycket specifikt quebecska berättelsen kunde lika gärna utspela sig någonstans i Sverige, i de värmländska skogarna eller i något samhälle i Norrlands inland. Det finns en befriande universalitet hos Tremblays romaner, inte trots, utan tack vare hennes provinsialism.

Hennes avskalade realism gör inte bara persongalleriet rättvisa, det skapar också lika delar värme och empati, som är i total avsaknad av stereotyper.

Än en gång en liten bok med stort innehåll från Lise Tremblay.

Från den kanadensiska landsbygden

Det har varit val i Kanada.

Lise Tremblay är knappast en typisk kanadensisk författare, men kanske just därför är hennes författarskap så belysande, och har så mycket att säga om Kanada, i all fall några sidor av det väldiga landet.

Kanadensiska Lise Tremblay är inte särskilt drastisk i sin skildring av den franskspråkiga glesbygden i Quebec i ”Hägern” (Rámus. Övers: Elin Svahn) 

Och här är likheterna med Sverige – och Norrland – ganska slående. Det är avfolkningsbygder, ungdomarna flyttar till stan, också kvinnorna sticker, jordbruket lönar sig inte längre, och kommunalrådet – borgmästaren, som är den stolta titeln i Quebecs kommuner – är beredd att sälja sin egen mamma för en företagsetablering, sak samma om det handlar om tillverkning av flytvästar i betong eller en produktion som efter en kortvarig och intensiv rovdrift lämnar oreparabla miljöskador efter sig – och som givetvis måste betalas av lokalbefolkningen.

Moderniteten är emellertid inte helt borta, tillgången på knark är nämligen mycket god.

Patentmedicinen mot avfolkningens farsot stavas TURISM. Ej blott Sverige turismsatsningar har.

”Hägern” består av fem korta berättelser som hänger ihop genom platser och personer som återkommer. Stilen är en rak och osentimental realism med stark lyhördhet för vardagens nyanser. Berättarperspektivet skiftar mellan infödingar och storstadsbor på besök.

Hos Tremblay framstår glesbygden som ett exotiskt minnenas kyrkogård. Här finns också en stor fara och en brist. Ibland ligger hon farligt nära standardiserade klyschor.

Tremblay är mycket nyanserad, men även hos henne finns en obehaglig stämning av ”Jägarna”, med en karikatyrbild av glesbygdens människor som primitiva losers.

Här kan det finnas en inneboende problematik med att skildra glesbygden litterärt. Gör man det inifrån är det lätt att bli hemmablind, en skildring utifrån däremot riskerar att vara exotiserande och von oben.

Bilden av glesbygden är sammansatt och det är inte lätt att göra den rättvisa med alla dess kontraster och motsättningar. Men det finns ett växande intresse att skriva litteratur om dem som inte tar en buss om dagen till Stockholm. Eller till Buenos Aires och Montreal.

Från Siam till Norrland

Idag är det kung Chulalongkorns födelsedag. Han var kung av Thailand och föddes 1853. I samband med Världsutställningen i Stockholm 1897 besökte Chulalongkorn Sverige. Han reste i Norrland, uppför Ångermanälven och nerför Indalsälven.

Timmer var vid den tiden Thailands, eller Siams som det hette då, största exportprodukt, och förmodligen ville den vetgirige kungen lära sig mer om hur man utvecklar trä- och skogsindustrin.

Chulalongkorns resa har lämnat ett högst påtagligt spår. Som enda ställe i världen utanför Thailand finns en thailändsk paviljong uppförd till kung Chulalongkorns ära i Utanede, nära Bispgården i Ragunda kommun i Jämtland. Fantastiskt vackert belägen ligger paviljongen där som ett exotiskt memento som förbinder då och nu, när och fjärran.

Och visst är Chulalongkorn är coolt namn.

Härnösands bibliotek stormades under torsdagen – av dansare: "Ett dynamiskt möte med publiken"

 

Norrdans senaste äventyr tar oss till biblioteksmiljön. Föreställningen med den tvetydiga titeln ”If only I knew” hade premiär i torsdags på biblioteket i Härnösand. Underrubriken är ”En kroppslig stormning av bibliotek i största möjliga tystnad”, och det beskriver ganska väl vad det handlar om.

Det börjar med att gruppen av åtta dansare skriver på varandras tröjryggar. Först tror jag att det är deras respektive namnteckning, som en blinkning åt kändisskapets autografjakt. Men icke.

Jag lyckas inte uppfatta vad som de har skrivit, men tror inte det spelar någon roll. Det viktiga är att var och en är nu bärare av text. Skriven text. Och jag kommer osökt att tänka på mottot: ”Allt är text”.

Så även rörelse. Och hur förhåller sig dansens text till det skrivna ordet? Något svar ges inte, och det kan man inte heller förvänta sig, men bara genom att ställa frågan sätts tankeprocesser igång.

Vilket är väl vad som är meningen.

Dansarna rör sig i olika konstellationer genom lokaliteterna, och det blir till ett oerhört dynamiskt möte med publiken. I vanliga fall sitter åskådarna fast på en given plats, här får de följa med dansarna.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Lia Jacobi