Att ifrågasätta en nationell självbild

 

Idag är det 17 maj, syttende mai, Norges nationaldag som firas med en entusiasm som många svenskar avundar norrmännen.
Men mitt i denna patriotiska yra kan det vara på sin plats att påminna om att allt var inte frid och fröjd genom den norska historien.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbild. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Barbariets seger

 

"Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr!" ("Det finns inte längre något judekvarter i Warszawa!" Så lyder titeln på SS-generalen Jürgen Stroops rapport till Himmler efter att upproret i Warszawas getto hade slagits ner.

För att fira sin storslagna seger lät Stroop spränga stora synagogan den 16 maj 1943.

En årsdag för barbariets seger.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Vit terror skärskådad

 

I bödlarnas fotspår
Aapo Roselius.
Leopard förlag, 2009

Idag är det årsdagen av Gustaf Mannerheims intåg i Helsingfors 1918. Det markerar slutet på inbördeskriget i Finland. De vita med stöd av tyska elitförband hade segrat. Nu började segraren att skipa sin rättvisa. Resultatet blev den största slakten i Nordens historia. Den finska överklassens "frihet" och "demokrati" hade ett högt pris.


Inga krig är så blodiga som inbördeskrig, och river upp så djupa sår i ett samhälles kollektiva minne.

Det tog mer än hundra år efter republikanen Lincoln och inbördeskriget innan en republikan, det var Reagan, kunde vinna majoritet i den amerikanska Södern. När socialdemokraten Mauno Koivisto blev Finlands president 1982, fick han mängder av brev och telegram från äldre personer som skrev att det var först nu som de kunde känna sig som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Finska inbördeskriget 1918 intar en särställning i nordisk historia. Själva benämningen har än idag en ideologiskt särskiljande funktion i Finland. Säger man ”frihetskrig” är man höger, ”klasskrig” säger vänstern, ”inbördeskrig” är för mitten. (Det sistnämnda är också en form av neutralt namn och används därför här.)

Det finska inbördeskriget var också sällsynt blodigt. 36 000 människor fick sätta livet till, vilket är långt fler än vid nazistockupationen av Norge och Danmark. Det anmärkningsvärda med den siffran är att bara en liten del, en fjärdedel (drygt) utgörs av stupade i strid. 1 600 avrättades av de röda gardena, närmare 10 000 föll offer för vitgardisternas arkebuseringar, och omkring 13 000 röda dog i fångläger av sjukdomar och umbäranden. Var tionde rödgardist blev avrättad, var tionde vit deltog i slakten.

Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Aapo Roselius gör i sin bok en systematisk undersökning av just den vita terrorn.

Han tecknar först en utmärkt bakgrund till inbördeskriget, och sätter in det i ett större internationellt sammanhang. Undersökningen genomförs med stor vetenskaplig stringens, och den lämnar inga tvivel om att den vita terrorn var en integrerad del av den vita arméns krigsföring, och ett viktigt inslag i det borgerliga Finlands uppgörelse med arbetarrörelsen.

Avrättningarna upphörde inte med krigsslutet, tvärtom tilltar den vita terrorn i styrka i olika ”rensningsaktioner”.

Roselius påvisar övertygande att avrättningarna saknade helt och hållet juridisk grund. Ingen – säger ingen! – blev någonsin straffad för sin delaktighet i dödandet. Det officiella Finland teg konsekvent om den vita slakten under inbördeskriget. Det är först på senare år som sanningen lyfts fram i offentligheten.

Roselius bok är ett värdefullt bidrag till inbördeskrigets historieskrivning. Hans berättelse om den vita terrorn är på samma gång en form av upprättelse av offren och en kraftfull varningssignal.

Nazisternas stöld av barn

Den 15 maj 1940 presenterade Heinrich Himmler ett dokument angående bortrövade av barn från ockuperade områden; ”Några tankar om behandling av främmande folk i öst” (Einige Gedanken über die Behandlung der Fremdenvölker im Osten). Här presenteras för första gången planer på att icke-tyska barn som bedömdes som ”rasmässigt värdefulla” skulle föras till Tyskland och adopteras av tyska familjer. Institutionen som blev ansvar för förverkligandet av dessa planer var Lebensborn.

Lebensborn betyder Livets källa. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.

Krasst uttryck kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod.

Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar.

Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket då fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.

Lebensborn var tänkt att tillgodose god vård åt ogifta mödrar, och senare också en möjlighet till adoption.

Givetvis var servicen förbehållen ”arier”.

Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge.

Mindre känt är Lebensborns bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de fick tidigt en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.

Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen.

De barn som togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning.

Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.

Det är svårt att fastställa ett exakt antal, men det finns uppskattningar att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar.

Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstördes eller försvann, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.

Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok ”Brun vaggvisa” (Brunatna kołysanka, 2017).

Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket.

En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt.

Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt nyfunna barn till barnhem.

Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.

De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor.

Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen vara att se till barnens bästa.

Dessutom hade den polska inställningen till att hämta hem barnen då de var av polskt blod och hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang.

Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamhet att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen, landet hade förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, alltså var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.

Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik.

En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.

Texten publicerades ursprungligen i Dixikon

Ådalen 31 - bortom de vackra orden

 

Gudmundrå kyrkogård den 14 maj. Det är årsdagen av skotten i Ådalen. Står och betraktar minnesstenen vid de stupades grav. Tidens gång och vädrets makter har farit hårt med stenen.

Bokstäverna går knappt att urskilja, det är nästan omöjligt att kunna läsa de stupades namn.

Också plattan med Erik Blombergs dikt har nötts ner kraftigt. Det är med möda man kan läsa diktraderna:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Minnesmärket över de stupade 1931 är misskött. Det är illa för de levande i ett samhälle som missköter de dödas minne.

Snart är det 90 år sedan den tragiska händelsen i Lunde. Jag uppmanar därför nu vänsterpartierna, arbetarrörelsen, alla historiskt intresserade, och även alla dem som anser att det är viktigt att bevara samhällets kollektiva minne, att skjuta till medel, och/eller starta en insamling som möjliggör en renovering och fortsatt skötsel av minnesmärket på kyrkogården.

Att glömma det förflutna är att vara vilse i nuet och tappa riktningen in i framtiden.

En klassiker om Ådalen 31

 

Idag är det årsdagen av skotten i Lunde 1931. 2011 kom Birger Normans klassiker "Ådalen 31" ut på nytt. Köp den, läs den !

Birger Normans klassiska dokumentärbok Ådalen 31 ska ges ut på nytt. Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande”, som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, som är uppvuxen i Härnösand, inte så många mil från platsen där skotten föll den där ödesdigra dagen i maj 1931.

– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle.

– Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus nu ligger på valrörelsen, vill vi vänta.

Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, ett par böcker av Sven Wernström och Ulla Johansson, man har publicerat Jan Myrdal och några politiska debattböcker, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.

– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det var nog ingen tillfällighet att den kom 1968. Den speglar en tidsanda.

Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser då fem arbetare blev skjutna till döds av utkommenderad militär som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid nu har avskaffats. Det stora partiet bland de rödgröna bär huvudansvaret för detta, och faktum är att redan 1981 i ett efterord i den utvidgade upplagan oroar sig Norman att det ska kunna hända. 25 år senare, upprörande nog nästan på 75 årsdagen av skotten i Lunde blev det verklighet.

Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.

Ådalen 31 tecknar en initierad bakgrund, och Norman konstaterar att i ett politiskt klimat där arbetsgivare konsekvent använder sig av militära styrkor mot strejkande arbetare var den här tragedin dömd att hända, och att det märkliga är att det inte hände långt tidigare.

Hela händelseförloppet rekonstrueras minutiöst, liksom det absurda rättsliga efterspelet och hetsjakten mot kommunister.

Birger Norman presenterar ett rikt persongalleri, både av huvudpersonerna och av flera människor i periferin. Här finns åtminstone ett frågetecken. Befälhavaren kapten Mesterton skildras som en vek känslig själ, fel person på fel plats vid fel tidpunkt. Den bilden motsägs av flera av mina äldre grannar, som hade det tveksamma nöjet att göra sin värnplikt i Sollefteå under åren närmast före. Där hade de Mesterton som befäl, och de beskriver samstämmigt honom som ”ett svin”. Den uppfattningen kan naturligtvis vara färgad av det som hände i Lunde.

Jag säger till Kalle att Ådalen 31 är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.

Förutom Ådalen 31 har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet Sol, vad vill du mig?.
Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans Utanikring från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

Fotnot: Ådalshändelserna skildras också i Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969. Filmen har emellertid fått mycket kritik av händelsernas ögonvittnen för sitt fria förhållande till historiska fakta. 2004 och 2005 spelades en mycket uppskattad musikal En vacker dag som handlade om Ådalshändelserna.

Den bortglömde trumpetaren

 

14 maj - årsdagen av skotten i Ådalen.

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande. 

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet.

Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet.

Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har gått 90 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat. Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.