Mobbning och hemkänsla när Härnösandsförfattare återupplivar barndomen

Minnet har alltid en plats, och den platsen är alltid lokal. I sina bästa stunder kan det litterära återvändandet till barndomens universum fungera både på ett universellt plan och med stark lokal igenkänning.

Efter att ha varit borta länge från uppväxten norra Västerbotten, nu under många år i Härnösand, återupplivar Tomas Frejarö barndomens värld. Ett första trevande försök gjordes med hyggligt resultat i den lilla novellsamlingen ”Övre Kågedalen”, nu fortsätter han med en ny novellsamling, betitlad ” Klockarsläkten – och ekot av sorglöst bakvatten.

13 korta berättelser – jag har för mig att den korrekta termen är novelletter – som hänger löst men genomtänkt samman.

/../
Mästerberättaren och författaren Pelle Olsson har gjort en annan resa. Han lämnade Härnösand redan som 16-åring, och först nu mer än 50 år senare är han mogen att i litteraturen återvända till uppväxtstaden.

Hans senaste roman ”Kärlek, jävlar i helvete” utspelar sig på två tidsplan, dels under huvudpersonens uppväxt under 50- och 60-talen med en ensamstående mor i ”en liten stad vid Norrlandskusten”, dels i nutid i ett litet fiktivt småländskt samhälle.

Läs hela texten i Allehanda.se

Han vågade stå upp för sanningen

 

Den 13 januari 1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Zola tog ställning för den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin under åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Zolas rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme.

Skriet från underklassen

 

Idag är det Jack Londons födelsedag.

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik.

Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.

De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

Ett system tömmer sin historiska roll

Två män som har lämnat viktiga avtryck i den polska historien under kommunisttiden, men från olika sidor. Andrzej Werblan befann sig under flera decennier i den absoluta maktens omedelbara närhet, på högt uppsatta poster och som talskrivare åt två av landets ledare. Karol Modzelewski tillbringade flera år i fängelse för sin roll som ledande oppositionell. Under 80-talet var han en av frontfigurerna i fackföreningsrörelsen ”Solidaritet”.

Ett samtal mellan de två finns nedtecknat av journalisten Robert Walenciak i boken ”Polska ludowa” (Folkrepubliken Polen) från 2017, en tegelsten på över 500 sidor, och en fascinerande reflektion kring drygt 40 år av polsk historia under kommunistpartiets ledning.

Det finns mycket som förenar de två också. Båda tillbringar krigsåren i Sovjetunionen, där de och deras familjer blir utsatta för förföljelse och trakasserier. Efter återkomsten till Polen 1945 går Werblan med i Socialistpartiet PPS, och efter partisammanslagningen 1948 blir han medlem i Polska Förenade Arbetarpartiet PZPR, vilket i praktiken var kommunistpartiet.

1957 blir också Modzelewski partimedlem, men redan 1964 utesluts han efter det öppna brevet som han publicerar tillsammans med Jacek Kuron, och som kritiserar partiets politik och dess svek mot socialismens ideal.

Medan Werblan fortsätter att klättra inom partihierarkin och statsapparaten, blir Modzelewski alltmer aktiv inom opposition, om han inte sitter i fängelse.

Båda utgår från tydliga vänsterpositioner, och det är ståndpunkter som de behåller hela tiden (Modzelewski gick bort våren 2019, Werblan är still going strong vid 95 års ålder

En annan sak som förenar är att de är båda historiker, även om de har forskat kring olika tidsperioder, Modzelewski var specialist på tidig medeltid, Werblan ägnar sig åt modern polsk historia, framför allt tiden efter 1945.

Ett samtal mellan två personer av den kalibern, och med insikt i maktens innersta boningar, breddar och fördjupar förståelsen av en viktig period i Europas och världens historia.

För Werblan är det en självklarhet att Folkrepubliken Polen var en nödvändighet, och på sitt sätt också en framgång. I det geopolitiska läget som uppstod efter Jaltakonferensen, och som innebar sovjetisk dominans i Central- och Östeuropa, tillförsäkrades Polen de nya gränserna i väst, kunde genomföra en ekonomisk och social modernisering av landet, med ändå ett bibehåller visst mått av självständighet.

Modzelewski instämmer i stort sett i den uppfattningen, men om Werblan anser att systemet – trots allt! - uppnådde ganska mycket, inte minst när det gäller omfattningen av frihet inom  kulturen och vetenskapen, framför allt om man jämför med Sovjet och andra länder inom blocket, hävdar Modzelewski att partiets byråkratiska inskränkthet och rädsla för demokratisering var direkt skadligt för samhället, och i förlängningen bar i sig fröet till systemets undergång.

Hans eget öde som systemkritiker från vänster, med, som han själv säger ”utopiska”, krav på direkt arbetardemokrati och avskaffande av ”partiets diktatur över arbetarklassen” är ett mycket talande exempel på det förhållandet.

Det är mycket intressant att följa Werblans redogörelse för hur Stalin och det sovjetiska ledarskapet länge tvekar om Central- och Östeuropas framtida status. Länge övervägde man en variant med begränsad demokrati, ”blandekonomi”, och ett betydande inflytande för respektive kommunistparti.

Så blev det inte, utan stalinismens hårda järnnäve tog ett fast grepp om Polen och de andra länderna.  Beroendet av Sovjet är också mycket stort.

Det ändras radikalt efter 1956 när Gomulka kommer till makten. Han accepterar förvisso spelets regler, nära relationer med Sovjet, enpartistat, osv. men tål inte på några villkor en inblandning i landets egna angelägenheter. Det leder till bråk, kontroverser och ibland hetsiga diskussioner.

En anekdot belyser hur det kunde se ut: under en konferens i Moskva fråga Brezjnev Gomulka när han ska genomföra kollektivisering av det polska jordbruket. Och får till svar att det ska man göra när Sovjet slutar köpa vete från USA!

Högst fascinerande är detaljerna kring Sovjets initiala inställning till Gomulka. Det sovjetiska ledarskapet, med Chrusjtjov i spetsen var mycket tveksamma till den nye polske partiledaren. Men internationellt fick han stark uppbackning av...Kina, såg uppenbarligen såg ett starkare, mer oberoende Polen som en försvagning av Sovjet, i en tid då deras relationer höll på att försämras.

Gomulkas maktövertagande i oktober 1956 inleder ett politiskt mönster av maktskiften som kommer att vara ända fram till systemets avskaffande 1989. Strejker och otroligheter bland arbetare leder till en våldsam reaktion från maktens sida, militär och kravallpolis sätts in, det skjuts skarpt, med dödsoffer som följd. Partiledningen och vilsen och paralyserad, så småningom träder nya ledare fram. Med ett visst folkligt stöd lovar de mer frihet och bättre ekonomi. Det brukade hålla tre-fyra år. Sedan var det dags igen.

Så hände 1956, 1970, 1980. Strejkerna 1976 hade en tämligen begränsad omfattning, och ledde inte till något maktskifte. Däremot fick de till konsekvens att det bildades en intellektuell opposition som riktade sig till arbetarklassen. Några år senare var Solidaritet verklighet.

En fri fackföreningsrörelse var en oerhörd händelse inom östblocket, och sågs inte med blida ögon av vare sig Sovjet är kommunistledningar från de andra länderna.

Modzelewski berättar initierat om hur Solidaritets ledning, framför allt Lech Walesa, hela tiden reser runt i landet för att dämpa radikala, långtgående reformkrav från upproriska arbetare.

Situationen blir ändå allt mer tillspetsad, och inför ett tilltagande kaos i landet, och hotet om ”broderlig hjälp” - sovjetisk invasion – och båda anser att det hotet var högst verkligt, inför dåvarande ledaren general Jaruzelski krigstillstånd.

Även om ingen då insåg att det var början till slutet, fick införandet av krigstillståndet två mycket allvarliga konsekvenser.

För det första lämnade under en period partiet i praktiken all makt till våldsapparaten, militären och säkerhetstjänsten, vilket kraftigt försvagade partiet, som aldrig riktigt hämtade sig, och som starkt begränsade dess politiska manöverutrymme under de avgörande åren under andra hälften av 80-talet.

För det andra förändrade det Solidaritet i grunden. Det skedde en massiv förändring av organisationens mentalitet, från en vital arbetarrörelse, demokratisk, fortfarande socialistisk, egalitär och kollektivistisk till radikalt kompromisslös och rabiat antikommunistisk.

Det som fick vågskålen att tippa över var förstås Gorbatjovs perestrojka och sedan Sovjetunionens upplösning. Men de förändringar som inträffar i samband med krigstillståndet kom att påverka den inriktning som systemskiftet i Polen (liksom i övriga länder), kom att anta.

Det kommunistiska (realsocialistiska, eller vilken benämning man nu väljer) systemet hade med Werblans ord ”tömt ut sin historiska roll”.

Varken han eller Modzelewski sticker under stol med att de är kritiska till den riktning som samhällsomdaningen efter 1989 har tagit.

Inte bara i Minsk och Kiev

 

Med anledning av händelserna igår i Washington, D.C.

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

Ur finanskrisernas historia

 

Finanskriser är inget nytt i historien. Den 5 januari 2013 var det 200 år sedan den så kallade statsbankrutten (statsbankerotten) i Danmark.

Danmark finansierade sina krig mot Napoleons Frankrike genom att låta sedelpressarna gå varma.

Krig och sunda statsfinanser bor sällan granne med varandra. Inflationen skenade, och penningvärdet sjönk till sex procent av dess uppgivna värde i silver.

Situationen blev ohållbar och därför tvingades man till en valutareform, som innebar att de gamla sedlarna – något charmigt och totalt missvisande kallade för kurantrigsdaler – växlades mot ny valuta som hette rigsbankdaler. Relationen var 6:1, vilket säger en hel del om hur stora förluster som åsamkades den danska befolkningen.

Att kalla det reform är inte heller rättvisande, då det egentligen var en realisation eller nedskrivning.

Detsamma gällde för inlösen av statsobligationer, och det i sin tur innebar att den danska staten i alla fall delvis inte kunde uppfylla sina förpliktelser.

Därför kallas det för statsbankrutt, trots att det aldrig var tal om att helt ställa in betalningarna.

Reformens verkningar var inte helt övertygande, och än idag träter de lärde om hur den bör bedömas.

Och Danmark lärde lika mycket av sina krigsäventyr som världen av sina kapitalistiska äventyrligheter.

Ingenting.

Presentation av Familjebilder

 

Presentation av Familjebilder - youtube