Lästips i pandemins tid

 

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

En lekfull tidsresa, båtar i förfall, en kommentar till AI - Tomas Skimutis sommarutställning har mycket att erbjuda

Ett besök hos Tomas Skimutis i Nya magasinet i Ramvik upplöser tiden. Plötsligt rör sig besökaren fritt mellan sina egna olika åldrar, man färdas fritt från barndomen in i vuxenlivet och tillbaka. Årets sommarutställning bjuder på många nyheter, och dessutom två gästutställare. 

Den ena gästen är sonen Martin, som har ställt ut tidigare i Ramvik. Den här gången har han med två båtar, synnerligen lämpligt motiv sommartid.

Det är dels en ubåt i ett tillstånd av långt gånget förfall, tydligen ett vanligt tema för Martin Skimutis, dels en båt som Tomas tror kan vara Karons färja, men som snarare ser ut som en lyxig utflyktsbåt från förr.

Båtarna är byggda i trä, och överstrukna med en speciell frätande teknik som blandar färg och salt, och får fram den rätta rostkänslan.

Tomas Skimutis konstverk är som alltid en blandning av bruksföremål, dekorationer och mer eller mindre symboliska mobila manicker.

Utställningen har öppet augusti ut.

För er som har svårt att hitta till Nya Magasinet finns det en karta på Tomas hemsida: skimutis.com

Läs hela texten i Allehanda.se

Vem tillhör hembygden?

 

Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär. 

Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

Litteratur från länet - de litterära sällskapen presenterade "sina" författare: "tacknämligt att Murberget ställer resurser till förfogande"

Västernorrland har många litterära sällskap, kanske flest i hela landet, åtminstone i relation till befolkningens storlek. De litterära sällskapen i länet är inte bara många, de är synnerligen aktiva, med intressanta och spännande aktiviteter frekvent på programmen. Det har blivit en sommartradition att träffa länets litterära sällskap på Murberget.

I år har tio sällskap under åtta torsdagar fått tillfälle att presentera "sina författare" med föredrag, uppläsningar, filmvisningar och musik.

Med anledning av corona-situationen hölls programmen utomhus i prästgårdens vackra trädgård, utom vid kraftigt regn då man tvingades flytta in under stora scenens tak.

Imponerande nog har man inte behövt att ställa in ett enda program under hela sommaren.

Sist ut nu på torsdag är Ludvig Nordström- och Janne Vängman-sällskapen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Tidningens kulturredaktör Katarina Östholm fick fint pris - en annorlunda men lyckad Birger Norman-dag på Svanö: "Det är en ynnest att nämnas i samband med Birger Norman"

Birger Norman-dagen på Svanö genomfördes i likhet med alla andra kulturevenemang just nu under starkt reducerade former. Årets pristagare är säkerligen mycket välkänd för tidningens läsare - kulturredaktören Katarina Östholm.

Det är tionde gången som Birger Norman-priset delas ut, och från BN-sällskapets sida hade man naturligtvis önskat att det jubileet hade fått en festligare inramning med stor publik. Nu var den särskilt inbjudna skaran inte större än att sällskapets ordförande Ida Nilsing kunde presentera samtliga församlade! 

Prisutdelningen vid minnesmärket följdes av ett samtal mellan Ida och Katarina om Birger Norman och hans betydelse.

- Det första jag läste av Birger Norman var hans poesi på mål, och det slog ner som en bomb i mitt medvetande, äntligen hade statusen för dialekter höjts, och för mig är det lokala språket sannare, närmare människorna och naturen, med fler nyanser än rikssvenskan, säger Katarina Östholm.

Läs hela texten i Allehanda.se

Regionen köper konst under coronakrisen – verk av 26 konstnärer för 250 000 kronor: "det är jätteviktigt att få något sålt alls"

Många konstnärer blir påverkade av pandemin, inte minst ekonomiskt. För att stötta Region Västernorrlands bild- och formkonstnärer under coronapandemin beslutade regionen att avsätta 250 000 kronor av den årliga konstbudget till konstinköp från lokala konstnärer i Västernorrland tidigare i vår. Konstnärer fick sedan presentera sina verk och nu har det köpts in konst från lokala konstnärer runt om i länet.

Inte mindre än 78 ansökningar inkom, och 26 valdes ut, 16 kvinnor och tio män, med en någorlunda jämn spridning över länets kommuner.

- Det viktigaste urvalskriteriet för oss var att den sökande är en yrkesverksam konstnär, säger Eva-Leena Skarin, konsthandläggare vid Region Västernorrland.

De andra kriterierna var kvalitet, fördelning, geografisk och könsmässig, motiv, viktigt inte minst då det måste fungera i sitt sammanhang, som allt som oftast är regionens egna lokaler, framför allt inom vården, och slutligen ville man undvika att en och samma konstnär erhöll fler stöd från annat håll.

250 000 utslaget på 26 konstnärer kan tyckas vara lite pengar. Eva-Leena Skarin instämmer, men påpekar att det helt enkelt inte finns mer medel att tillgå. Hon säger också att konstnärer är - tyvärr! - vana vid små omständigheter, och att hon har bara mött positiva reaktioner, de berörda konstnärerna är bara glada och tacksamma.

Läs hela texten i Allehanda.se

Välkommen Herr Wallenberg!

Idag är det Raoul Wallenbergs födelsedag.

Raoul Wallenberg. En biografi
Bengt Jangfeldt
W & W, 2012

Bengt Jangfeldt är utan tvekan svensk mästare i biografiskrivande. Jag kan tänka mig att han också står sig ganska bra i internationell konkurrens. Efter att ha berättat historier om den egensinnige Axel Munthe och den ryske stjärnpoeten Majakovskij – den boken måste ligga nära ett världsrekord – har turen kommit till Raoul Wallenberg. Tajmingen är perfekt, i augusti är det 100 år sedan Wallenberg föddes.

Det har hittills saknats en heltäckande levnadsteckning av Raoul Wallenberg, vilket kan tyckas märkligt, då han ända sedan andra världskrigets slut är ständigt närvarande i den svenska offentligheten.

Den starka närvaron kan i sin tur förklaras av flera faktorer: hans insats i Budapest, som kontrasterar så tydligt mot den allmänna passiviteten inför Förintelsen, inte minst i Sverige, och i andra länder kunde det rent av handla om direkt inblandning i den nazistiska utrotningen av judarna, hans tragiska öde, som är inte slutgiltigt klarlagt än idag, och sist men inte minst den svenska regeringens agerande som ses som symboliskt och signifikativt för den svenska undfallenheten inför stormakter, framför allt när det kan vara i vägen för lönsamma affärer.

Jangfeldt tecknar ett porträtt av Wallenberg i helfigur från vaggan till graven, ja till och med bortom den. Skildringen av ungdomsåren ger om inte annat spännande inblickar i den tidens överklassuppfostran. Den var starkt kosmopolitisk, bred men ändå tydligt målinriktad. Raoul studerar i USA, hinner arbeta längre perioder i både Sydafrika och Palestina, han reser mycket, är otroligt språkbegåvad, och knyter värdefulla sociala kontakter lite varstans i världen. Bland annat i Ungern, där han blir bekant med riksföreståndare Horthys son.

En myt om Raoul som kommer på skam i Jangfeldts levnadsteckning är den att han skulle vara ett fiasko, en obetydlig och misslyckad Wallenberg. Han var en ung man med ett rörligt och öppet intellekt, nyfiken och engagerad, socialt mycket begåvad, med en rad framgångar inom affärslivet bakom sig, och med visserligen oklara men ändå hyfsat lovande utsikter framför sig. Han var klart medveten om sin ställning som en Wallenberg, och även om han var inte intresserad av en karriär inom banken, diskuterades hans medverkan i andra Wallenbergprojekt, trots en tydlig avoghet, troligen grundad på rädsla för konkurrens, från hans fars kusiners – Jacob och Marcus – sida.

Raoul Wallenberg tycks i mångt och mycket vara ett barn av sin tid, han ger uttryck för tämligen konventionella rasistiska åsikter när han vistas i USA, och han är imponerad av utvecklingen i det ”nya” Tyskland. Däremot verkar han vara fri från antisemitism, vilket möjligen kan förklaras av att han har judiska rötter på mödernet, ett faktum som han både betonar och överdriver.

När Wallenberg skickas till Budapest kan omvärlden inte längre blunda för Förintelsens fasor, samtidigt som det i Ungern finns en i stort sett intakt judisk befolkning på närmare en miljon människor. Tanken är att närvaro av utländska observatörer ska ha en hämmande effekt på nazisternas framfart. Ingen räknar med att Wallenberg ska gå utanför sitt uppdrag på det sätt som han gjorde och genom sitt engagemang rädda så många liv.

Bakom hans mission står USA, nämligen det så kallade War Refugee Board, med kontakter inom den amerikanska underrättelsetjänsten, och till stor del finansierad av judiska organisationer. Wallenberg reser dock till Ungern som svensk diplomat, något som senare måste ha tett sig ytterst suspekt för ryssarna, som genom sina utmärkta spionnät hade någorlunda koll på läget.

Anledningen till den svenska regeringen tillmötesgående för detta okonventionella upplägg var reaktionen på USA:s skarpa kritik av den svenska exporten till Tyskland, inte minst av kullager, levererade av SKF – ett Wallenbergföretag.

Det som skapar förutsättningar för Wallenbergs agerande i Ungern är det faktum att Rumänien byter sida och vänder sig mot Tyskland, vilket väcker stor oro i Berlin att Ungern ska gå samma väg, en oro som inte var helt oberättigad, då den inrikespolitiska situationen i Ungern var ytterst komplicerad, och där insikten att kriget var snart förlorat och att man befann sig på fel sida och att det skulle kräva ett högt pris blev allt större.

Också bland tyskarna var det bara de mest förblindade fanatikerna som vägrade att se vad som var på gång, och allt fler var angelägna att två sina, ofta blodbesudlade, händer. Och gärna skaffa medel som kunde trygga framtiden efter kriget i något fjärran land. Den ursprungliga tanken med Wallenbergs uppdrag var just att använda sig av mutor och löften om ”positiv inställning” efter kriget som påtryckningsmedel. Det sista desperata hoppet för många var en separatfred mellan Tyskland och dess satellitstater och de västallierade, något som den sovjetiska ledningen hyste en paranoid skräck för (medan i Väst var man länge orolig för en ny uppgörelse mellan Tyskland och Sovjet). Tyska fredstrevare gick genom olika förslag om förhandlingar om ”blod mot pengar”, att utväxla judar mot betalning i pengar eller varor, som lastbilar. Den sovjetiska ledningen var därför en kategorisk motståndare till alla former av kontakt med nazisterna, något som Wallenberg självfallet hade kontinuerligt under sin tid i Budapest.

Jangfeldt skildrar förtjänstfullt Wallenbergs aktiviteter i Ungern, och den politiska och militära fond mot vilken det sker. Det mest spännande är naturligtvis slutet, hur Wallenberg korsar frontlinjen, arresteras så småningom av ryssarna och skickas till Moskva. Bengt Jangfeldt är mycket försiktig med att dra några kategoriska slutsatser, men ställer ändå upp några, som det förefaller mycket välgrundade, hypoteser.

Beslutet att häkta Wallenberg, i uppenbar strid med internationell rätt, fattades på högsta ort. Den sovjetiska ledningen misstänkte att Wallenberg var amerikansk spion, som möjligen förhandlade om separatfred, att den svenska beskickningen utfärdade skyddspass åt icke-judar, i syfte att låta ungerska nazister komma undan, och då man påträffade stora mängder smycken och andra värdesaker hos Wallenberg då han arresterades trodde man att han försökte smuggla ut ”nazistiskt guld”.

När man i Moskva upptäcker sitt misstag vet man till en början inte vad man ska göra och avvaktar. Frågan om Wallenbergs öde hade dessutom inte någon högre prioritet. När den svenska regeringen inte nappar på de försiktiga trevare som ryssarna skickar ut, samtidigt som familjen Wallenberg intar en frapperande tystnad, beslutar man sig 1947 för att lösa problemet på ett radikalt sätt genom att döda Wallenberg, troligen med en giftinjektion.

Därefter ägnar man sig åt att lika envist som enfaldigt förneka kännedom om Wallenberg, vilket med stor säkerhet gör större skada än nytta för sovjetisk del.

Någon absolut visshet om vad som hände Raoul Wallenberg kommer vi nog aldrig att få. Men Bengt Jangfeldt kommer en bra bit på väg, samtidigt som han skriver ett stycke levande nutidshistoria.