Den ryska radikalismens fader

För 200 år sedan föddes Vissarion Grigorjevitj Belinskij, rysk litteraturkritiker och filosof. I samtiden var han mest uppburen som litteraturkritiker, en uppfattning som knappast delas av eftervärlden.

Han var förvisso originell, ansåg till exempel att Dante inte var någon poet, och att James Fenimore Cooper var Shakespeares jämlike. Men hans idéer om att litteraturen måste vara "sann", med vilket han menade att litteraturen ska vara minutiöst realistisk, och dessutom trogen de rätta politiska och filosofiska idealen, står inte särskilt högt i kurs längre.

Däremot var han betydelsefull i utvecklingen av den politiska radikalismen i Ryssland. Han samarbetade bland annat med Aleksander Herzen och Michail Bakunin.

Den sistnämnde fyller för övrigt också år, han var exakt tre år yngre än Belinskij.

Ett verk som förändrade musiken för alltid

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913.

Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv. Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.

Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.

IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

Mästerlig violinist briljerade i Härnösand – underbarnet Clara-Jumi Kang på besök

Härnösands musiksällskaps sista konsert för våren hade Sibelius och Brahms på programmet. Sibelius violinkonsert, med Clara-Jumi Kang som solist, och Brahms första symfoni framfördes med Nordiska kammarorkestern i Härnösands teater.

Sibelius violinkonsert är en av musikhistoriens mest spelade, men anses också mycket krävande, särskilt de snabba löpningarna.

Clara-Jumi Kang har trots sin ringa ålder, hon är bara 32 år, stor rutin – hon har faktiskt spelat fiol i 30 år! - och hon har hunnit spela just Sibelius violinkonsert åtskilliga gånger.

Hon spelar med stor innerlighet och inlevelse, koncentrationen är total, hennes register är imponerande brett, och hon är en häpnadsväckande exakthet och precision i sitt spel.

Hon lär ha sagt att hon ”sjunger med violinen”, och det är precis den känslan man får som åhörare, hon är ett med sitt instrument, och uppfylls helt av musiken.

Det passar ovanligt bra med Sibelius känslosamma, och stundtals – speciellt i första satsen – dramatiska musik.

Läs hela texten i Allehanda.se

Under förbannelsen - om pogromen i Kielce

Det är en bok som det gör ont att läsa. Det smärtar något alldeles oerhört att ta till sig att en pogrom kunde inträffa blott ett år efter krigsslutet, då Förintelsens alla fasor hade redan kommit i dagen, och att den inträffade i det Polen som var den huvudsakliga skådeplatsen för nazisternas mordiska barbari.

Pogromen i Kielce den 4 juli 1946 är en idag ett sår som inte läker, och de tragiska händelserna har ända från början omgivits av rykten, konspirationsteorier, förvanskningar och lögner.

Nu finns det ett verk som förhoppningsvis skingrar alla dimmor kring pogromen en gång för alla. Joanna Tokarska-Bakirs, hon är professor i socialantropologi, ”Under förbannelsen. Ett samhälleligt porträtt av pogromen i Kielce” (Pod klątwą. Portret społeczny pogromu kieleckiego, Wydawnictwo Czarna owca, 2018) är en monumental tegelsten på drygt 440 sidor, med en notapparat på 176 sidor, med 2766 fotnoter.

Det finns också en andra volym med originaldokument, rapporter, förhörsprotokoll, ögonvittnesskildringar, domstolsprotokoll, flygblad, med mera.

Trots rättegången som genomförde nästan omedelbart efter pogromen, och flera utredningar och undersökningar som har gjorts efter kommunismens fall, är det så gott som omöjligt att exakt återge händelseförloppet den ödesdigra dagen.

Inte ens antalet offer kan fastställas med säkerhet, men det rör sig om omkring 40 mördade judar, lika många skadade, och två eller tre döda polacker.

Läs hela texten i Dixikon.se

Moderna möbler med gammal själ när Järn- och Träakademien ställer ut i Kramfors

Ryktet om Träakademins död är betydligt överdrivet. Examensutställningen på Kramfors konsthall är det ultimata beviset på att frodas och mår alldeles utmärkt. Dessutom är framtiden säkrad då utbildningen ska fortsätta inom yrkeshögskolan.

Dessutom lär flera universitet, bland annat nämndes Uppsala, vara intresserade av att inkorporera Träakademin. Ett kvalitetskvitto, om något.

Det är på sätt och vis logiskt att utställningen hålls i konsthallen. Det utställda hantverkets konstnärliga kvaliteter är obestridliga. Gränsen mellan konst och konsthantverk är synnerligen flytande. Designen, det vill säga den konstnärliga utformningen, är konsekvent genomförd, med tydliga visioner bakom.

Man kan inte annat än beundra envisheten och övertygelsen hos alla inblandade, både elever och lärare, att i tider av massproducerade varor i låglöneländer, fortsättas att framhärda i sin tro på rejält kvalitetshantverk, med modern design, i hållbara material och lokalt tillverkad.

Trägen vinner!

Läs hela texten i Allehanda.se

Absurd klassiker en höjdpunkt i Härnösand – Johan Ulveson och Kicki Bramberg på Scenkonstbiennalen

Ett av Scenkonstbiennalens mest celebra gästspel var utan tvekan Dramatens uppsättning av Ionescos ”Stolarna”. Det är en mångbottnad pjäs, med ett lysande skådespeleri av Kicki Bramberg och Johan Ulveson.

Absurdisten Ionesco har ett visst rykte om sig att vara svårtillgänglig och rent av obegriplig. Det är oförtjänt och överdrivet, vilket visade med all önskvärd tydlighet i ”Stolarna”. Det är förvisso ett tidigt verk, ett av Ionescos första, den hade premiär 1952.

Handlingen i pjäsen har ett överblickbart sammanhang, dialogen är meningsfull – åtminstone enligt vedertagen uppfattning, och det finns mycket humor – låt gå att den har ständigt nära till gråten.

Scenografin är ett rum med svarta väggar och högt i tak, intrycket är massivt, med två fönstergluggar inte långt från taket.

Här bor Gumman och Gubben, ett uråldrigt par, som har ingenting att säga varandra längre. De minns, men de minns olika.

Ensamheten är bedövande – men inte jämlik. Hon är hans eko, upprepar mest vad han säger. Hon stöttar honom också, men inte tvärtom. Han är bara ett enda stort ego – men bara mot henne. Gentemot världen förminskar han sig själv intill förnedring.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Pressbild

En suverän studie av ondskans väsen – Sollefteå Amatörteater sätter upp "Idiotens berättelse" av Hasse Alfredsson

”Idiotens berättelse” är en berättelse om ondska. Idioten är förstås ingen idiot. Han är bara en enkel själ, måhända en aning barnsligt naiv, och med ett talfel som gör det svårt att förstå honom. Men framför allt är han fattig.

Sin far har han aldrig träffat, hans mor dör tidigt, och hans syster Vera flyr undan misären och hopplösheten genom att lura sig till äktenskap med en rik make.

Mor lämnar bara skulder efter sig, något som ”Idioten”, Sven, har svårt att begripa – eftersom det är obegripligt att en människa som slitit hårt hela sitt liv kan stå i skuld till dem hon slavade åt.

Sven blir utauktionerad till fabrikör Höglund, det var den tidens upphandling, redan då förstod man att vara varsam med skattebetalarnas pengar.

Läs hela texten i Allehanda.se