Efterfrågad konstnär med världen som arbetsplats – Anders Lidén från Härnösand i juryn på Biennalen i Buenos Aires

Anders Lidén är en internationellt efterfrågad konstnär. Tack hans vidsträckta globala nätverk bär det ofta av från lilla hembyn Öje utanför Härnösand till de mest avlägsna platser. Nu senast deltog han som jurymedlem i den stora Biennalen i Buenos Aires.

Det började med att han hade en utställning i Chile i Antofagasta år 2012. Genom kontakter där blev han inbjuden till att ställa ut på Biennalen i Argentinas huvudstad två år senare. 2016 bjöds ha in som medlem i juryn, och i år var det dags igen.

-          För mig som jurymedlem var det självklart att inte ställa ut själv, men de andra var inte lika nogräknade, skrattar Anders.

Biennalen i Buenos Aires är ett stort och viktigt forum för modern samtidskonst. De flesta utställare kommer förstås från Latinamerika, framför allt Argentina, men även från grannländerna Chile, Peru och Brasilien. Också Karibien är starkt representerat.

Läs hela texten i Allehanda.se

Han kämpar mot förtryck och militarism

Seyda är en konstnär från syriska Kurdistan men sedan 2002 bosatt i Sverige. Han har utvecklat en alldeles egen stil för politisk satir. Nu ställer han ut på Konstsalongen på Storgatan i Sollefteå.

Seyda har en konstutbildning från Aleppo i Syrien. Men på grund av hans kurdiska bakgrund och ovilja att gå med i det styrande Baathpartiet vägrades han inträde i det syriska konstnärsförbundet.

Han berättar att han kommer från en politisk familj med en stark tradition av samhällskritik.

Den traditionen för Seyda vidare i sin konst. Samtidigt har han en vana av att verka inom en diktaturs trånga ramar. Det ställer stora krav på det konstnärliga uttrycket, inte bara försiktighet, vilket är självklart, men än mer av finess, mångtydighet, och inte minst en fingertoppskänsla för hur långt man kan pressa gränserna.

Läs hela texten i Allehanda.se

Berättelser från Ådalen

"Händelserna skildras genom olika människors ögon. En åldrande kvinna, unga män, barn och deras mödrar ger liv åt skeendet som formar dagens Sverige. Genom berättandets kraft länkas det förflutna till nutiden och ger nytt liv till strökajer, missionshus och andra spår i landskapet."

Stor kulturfest när Svanö var värd för årets kulturhelg – Anders Åbergs skulptur avtäcktes på Folkets Hus

Ideell Kulturallians Västernorrland är en kulturförening för länets kulturföreningar. IKA-V har nio medlemsorganisationer och arbetar för hela länets ideella kultursektor med att bygga nätverk, ordna mötesplatser, temadagar, och även stärka och synliggöra det ideella kulturlivet. En gång om året ordnar man en Kulturhelg, och i år hölls den på Svanö.

Arrangemanget roterar mellan länets kommuner och i år stod Kramfors på tur.

-          Det bestämdes att Kulturhelgen skulle hållas på Svanö för att uppmärksamma det mycket livliga kulturlivet här på ön, säger Fredrik Larsson från Svanö Folkets husförening.

Läs hela texten i Allehanda.se

Förödande konsekvenser när vetenskap och nationalism möts

Årets Nobelpriser inom naturvetenskapen är utdelade. Gedigna forskningsinsatser har belönats, alla viktiga, men kanske inte så spektakulära och definitivt inte kontroversiella. Annat var det för 100 år sedan när Nobelpriset i kemi tilldelades en omstridd forskare och en tragisk personlighet.

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en rejäl vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Det sociala arvet i bruksmiljö

Den osynliga nåden

Bernt-Olov Andersson

Reptil

70 år fyllda, efter 40 år som yrkesförfattare, trettiotalet böcker och en stroke senare, ger arbetarförfattaren Bernt-Olov Andersson ut sina memoarer. Benämningen ”arbetarförfattare” är synnerligen viktig, även om Andersson vid mer än ett tillfälle förbannar den trångsynta nedlåtenhet som alltför ofta förknippas med begreppet.

Det gäller förstås inte enbart författare utan lika mycket alla arbetare. Och det är vad Bernt-Olov Anderssons bok egentligen handlar om från början till slut. Eller som han själv skriver: ”Den här boken handlar alltså inte, i första hand, om mitt författarskap utan om mitt liv, mitt sociala arv och den komplicerade vägen fram till författarskapet”.

”Det sociala arvet” är ett centralt begrepp hos Andersson, mer så än ”klass”. Det är ingen tillfällighet att det har myntats av den radikale barnpedagogen Gustav ”Skå” Jonsson. Barnuppfostran med ömhet och värme är mycket viktig för Bernt-Olov Andersson, förmodligen därför att hans egen uppväxt var så kärlekslös och torftig.

Familjen på både mors och fars sida kom från mycket enkla omständigheter och Bernt-Olov och hans bröder växte upp i fattigdom, med en försupen tyrann till far som misshandlade mamman och trakasserade sina barn. Det ligger något djupt sorgligt i Anderssons torra konstaterande att enda tillfället som han och pappan kramades var den gången då de slogs.

På ett tidigt stadium i Bernt-Olov Anderssons liv blir det klart att han ska börja arbeta på järnverket i Sandviken. Det är inte ett beslut som på något sätt diskuteras fram efter olika överväganden, det är bara är så. Fullständigt självklart, den enda vägen. Och givetvis förväntas han hålla fast vid den fina anställningen fram till pension.

Nu blir det inte så, ett första steg mot ett nytt liv blir att utbilda sig till byggnadssnickare, för att så småningom bli författare/kulturarbetare på heltid. Det är inte alldeles solklart hur den processen gick till, Bernt-Olov läste ingenting som ung och hade dåliga betyg i svenska. Hans håg stod till musiken, och han skildrar förtjänstfullt vilken betydelse rockmusiken hade för arbetarungdomens frigörelse på 60-talet.

Andersson hänvisar till den stora roll som tidigare arbetarförfattare spelade för hans utveckling, framför allt Stig Sjödin. Bokens titel är för övrigt hämtad från dennes Sotfragment.

Bernt-Olov Anderssons romaner utspelar sig ofta i bruksmiljö, och med sig har han en konsekvent lojalitet med de svaga och utsatta, han skildrar människor som sällan eller aldrig blir sedda, gestaltade och bekräftade i litteraturen.

Samtidigt är han medveten om ett dilemma som han delar med så många andra arbetarförfattare: de han skriver om läser i allmänhet inga böcker.

Åter igen lägger det sociala arvet, ”starkt som härdat stål”, hinder i vägen. Hoppet står till den möjlighet att bryta den onda cirkeln, åtminstone delvis, som Bernt-Olov Andersson själv är ett bevis på.

Allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet

Idag är det fem år sedan Doris Lessing gick bort 94 år gammal. Hon räknas till samtidens största författare, och fick Nobelpriset 2007.

Valet var inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina nästan 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing gladde många inte minst därför att det gick till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara 13 av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet. 

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet. 

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi. I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet.

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. 

Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.