”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”

 

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Riskfri invandringspolitik anno 1938

 

Idag är det 86 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar". 

Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.

Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.

Sista striden i Warszawas getto

 

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas getto.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

I försoningens tid

 

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den har också börjat och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten för några år sedan på grund av ett vulkanutbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). 

Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till ett svinkallt Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. 

Vi förlåter regeringen och den populistiska oppositionen, vi förlåter Donald Trump och Joe Biden, talibaner och amerikaner, Kaczynski och Orban, kanske Meloni också, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

Utom coronaviruset förstås. Och inte Trump heller.

Mario Vargas Llosa in memoriam

 

Mario Vargas Llosa har avlidit 89 år gammal.. Min relation till honom har präglats av ambivalens, han var en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Planekonomins återkomst

 

Foto: Jorchr

Sovjetkommunismen och dess planekonomi dras med dåligt rykte och det förstår man. Fast lite oförtjänt är det ändå. De ville väl i många avseenden. Bland annat var ambitionen att alla skulle ha råd med mat, och därför subventionerade staten en lång rad basvaror, med låga priser som knappt förändrades över tid som följd.

Lite fuskade man genom att så småningom minska vikten på en del varor med bibehållet pris, med de kraftiga subventionerna bestod över tid.

Samma sak gällde för övrigt hyrorna.

Det var så klart bra med låga priser på livsmedel, men det fick ändå ovälkomna och smått absurda konsekvenser. Kroniska brister i affärerna, köer och en svart marknad. Skrönan hade det till att bönder köpte upp stora mängder bröd och matade sina grisar med det, det blev billigare så.

Jag låter det vara osagt om det är verkligen förhöll sig så eller om det är en vandringssägen, men det kan mycket väl ha varit sant. Någon form av balans måste det finnas på marknaden.

Nu har regeringen presenterat en utredning om ny kärnkraft. Staten garanterar lån till astronomiska belopp (som alla ändå vet kommer att skena iväg), och det bästa av allt - ett prissäkringsavtal som ska löpa i 40 år.

Staten bestämmer ett pris per kilowattimme, om priset stiger över den bestämda nivån får företag pynta in mellanskillnaden till staten, sjunker det fyller staten på (inte svårt att räkna ut hur det kommer att fungera). Avsikten med den konstruktionen är att säkra tillgång på stabil energi till ett överkomligt pris.

Det är naturligtvis rimligt.

Men i konsekvensens namn gäller det väl flera områden än energi. Medborgarna har definitivt rätt att kräva mat på en stabil och överkomlig prisnivå. Och bostäder. Och kläder. Minst lika viktigt som energi – om inte viktigare.

Så lyssnar vi inte längre på gnäll om skenande världsmarknadspriser, vi bryr oss inte om knot om stigande underhållskostnader, vi struntar i kverulans över ökade råvarupriser. Priset är ssatt och det är bara att gilla läget.

Planekonomin är tillbaka . Onekligen från oväntat håll. Det är sådant som kallas Historiens list.

VÄSTERNORRLAND FÖRST UT MED REVOLUTIONERANDE MEDICINSKT VERKTYG

Region Västernorrland är först i landet med att introducera helt nya högteknologiska hjälpmedel inom sjukvården. Det är en medicinsk produkt helt baserad på AI och framtagen av ett kinesiskt forskarteam.

-          Vi är helt övertygade att den kommer att revolutionera sjukvården, säger Marie Strandvall, regionens hälso-och sjukvårdsdirektör.

Den sensationella nyheten är en AI-baserad applikation för egenvård, och kan installeras i datorer, läsplattor och smarttelefoner. Den ställer helt tillförlitliga diagnoser utifrån symptombeskrivning, och tack vare en specialdesignad touchscreen som kan tillkopplas har den dessutom förmåga att undersöka patienten, ta puls, kolla feber, palpera, men även mer avancerade funktioner som att ta prover.

Efter undersökning och diagnos meddelar programmet om patienten bör uppsöka akutvård eller om det räcker med egenvård i hemmet enligt föreslagna åtgärder.

Träffsäkerheten för diagnos och behandlingsåtgärdsförslag påstås vara i det närmaste hundraprocentig.

Applikationen som ska införas i Västernorrland är specialanpassad till befolkningsstrukturen och sjukdomshistoriken i regionen. Programmet är döpt till Västernorrlands Artificiell Intelligens Sjukvård, förkortas VAIS, och kallas populärt för VAIS-ing.

-          Det här innebär oändliga möjligheter till besparingar, utbrister Victoria Jönsson (M), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, äntligen kan vi skymta en budget i balans vid horisonten, med den här satsningen sparar vi inte bara på befintlig verksamhet utan även kan avstå onödiga utgifter för både sjukhus och primärvård. Och äntligen kan det bli ett slut på den onyanserade debatten kring Sollefteå sjukhus, säger hon med en tung suck.

En noggrann riskanalys har genomförts av regionöverläkaren Pär Strandvall och kunnat fastslå att användning av VAIS-ing kan betraktas som helt och hållet patientsäkert.

Och ja, han är bror till hälso- och sjukvårdsdirektören, men Victoria Jönsson förnekar med emfas att det skulle föreligga en jävsituation.

Regionens ansträngda ekonomiska läge tvingar den politiska ledningen att fatta ett beslut om en avgift för den nya applikationen.

-          Men avgiften ingår självklart i högkostnadsskyddet, dessutom kan vi tack vare våra bankkontakter förmedla mycket förmånliga lån, sammanlagt tror vi att det blir ett attraktivt erbjudande för många av regionens invånare, säger Sarah Nyskog (S), ordförande i regionstyrelsen.

Beräknat pris för programmet är 150 tusen kronor. Sarah Nyskog påpekar att det är en engångskostnad.

Foto: BrokenSphere/WikimediaCommons