Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

 

Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär. 

Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

Härifrån till domedagen

 

Idag är det årsdagen av bombningen av Hiroshima med atomvapen. Hotet om planets utplåning lever kvar, idag mer så än på länge. En text om hur det hela började.

Under ett par decennier efter kommunismens fall var det lätt att glömma bort det hotfulla begreppet ”terrorbalans”, den ömsesidiga förmågan att utplåna varandra, och som därför fick kärnvapenmakterna att avstår från att anfalla. Kriget i Ukraina och Rysslands förtäckta hot om användning av kärnvapen blev en smärtsam påminnelse om att ingenting egentligen har förändrats, flera länder sitter på en kärnvapenarsenal som kan förgöra vår planet flera gånger om. Filmen ”Oppenheimer” är en berättelse om hur det hela började.

Det är 30-tal och det händer stora saker inom den akademiska världen. Nya upptäckter har öppnat hittills oanade möjligheter att frigöra gigantiska krafter och nya energislag, kvantfysiken gläntar på dörren till smått osannolika verkligheter.

Det är en internationell värld, men den krymper, inte minst på grund av den politiska utvecklingen i Tyskland. Flera av tidens ledande vetenskapsmän tvingas i exil till USA, men snart nås man av nyheter om de tyska fysikernas oroväckande framsteg med att klyva atomer. Ny gäller det att komma i kapp och ligga steget före, det väldiga och superhemliga Manhattan-projektet sätt i gång och Robert Oppenheimer blir dess chef.

Genom att skickligt skifta tidsplan berättas historien om Oppenheimers uppgång och fall. Från hyllad vetenskapsman, atombombens fader, med sin nuna på Times omslag till undanskuffad icke-person, mer eller mindre öppet anklagad för spioneri för Sovjets räkning.

Filmen är som väntat otroligt välgjord, massor av fina skådespelarinsatser, bra dramatiskt tempo och ett fantastiskt soundtrack av Ludwig Göransson som borde ge honom en ny Oscar.

Däremot saknar jag en djupare reflektion kring moraliska frågor, det antyds visserligen, flera av vetenskapsmännen inser vilket fruktansvärt vapen man har satt i händerna på mänskligheten, i varje fall några av dess politiska representanter, men att dessa inte sätter etiska överväganden först, allt handlar om maktpolitik.

Misstanken smyger sig in att bomberna över Hiroshima och Nagasaki inte var avsedda att framtvinga Japans kapitulation, den var ändå på gång, utan snarare en maktdemonstration gentemot Sovjetunionen, då fortfarande en allierad, men snart dödsfiende.

Och Oppenheimers fall berodde knappast som filmen vill ha det till på en hämndlysten politiker som givetvis spelade ojuste, utan på den sjunkande temperaturen i det kalla krig som snart blev verklighet efter andra världskrigets segerrika slut.

Det framkommer också i filmen, även om perifert, att rädslan som drev fram kapplöpningen gällde mer Sovjet än Nazityskland.

Några av vetenskapsmännen protesterar mot användning av kärnvapen, andra försöker rationalisera sitt stöd för atombomben, det är ett vapen så fruktansvärt att det kommer avsluta alla krig. Naivt? Det fanns värre, några förespråkade att man skulle dela med sig av sina kunskaper till Sovjet, det fanns till och med förslag på att bjuda in japaner till provsprängningen!

Albert Einstein är den som trots en liten biroll får sista ordet, som vetenskapsman måste man ta konsekvenser av sina teorier, det ansvaret kan inte överlåtas på politiker. Den inställningen är i allra högsta grad aktuell än idag, bland annat när det gäller just kärnkraft, men även på flera andra områden.

Det är filmens största behållning.

 

Oppenheimer

Regi och manus: Christopher Nolan
Baserad på: ”American Prometheus” av Kai Bird och Martin J. Sherwin
Produktion: Emma Thomas, Charles Roven och Christopher Nolan
I rollerna: Cillian Murphy, Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr. Michael Angarano, Josh Hartnett, med flera
Originalmusik: Ludwig Göransson
Foto: Hoyte van Hoytema
Klippning: Jennifer Lame
Distribution: Universal Pictures

En Mercedes för Bertha

 

Idag är det årdagen då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. 

Det räknas som den första längre bilturen någonsin. 

Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. 

Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?

Inte vilken dagbok som helst

 

Idag är det Witold Gombrowicz födelsedag. Dagen till ära en recension av hans dagböcker:

Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna – och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som ”Yvonne, prinsessa av Burgund” och ”Vigseln”, med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

2004 den fjärde augusti var det hundraårsdagen av Gombrowicz`s födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett ”Gombrowicz-år”. Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz`s pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer. 

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz`s ”Dagbok I-III” i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz`s litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda ”Idag åt jag en god fisk”, och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i ”Dagboken” är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes ”Gudomliga Komedin” – och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn – och självironin! – är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av ”Dagboken” var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten – att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. ”Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss.” citerar han sig själv (från dramat ”Vigseln”).

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är ”Dagboken” bitvis tungläst, ibland obegriplig.

Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. 

”Den som inte skriver med bläck, skriver med blod.” säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet.

Hatad av alla

 

Natten mellan den 2 och 3 augusti  1944 drev SS-soldater i Auschwitz-Birkenau  3 000 romer till gaskamrarna för en säker död. Sedan dess har detta kallats för ”Zigenarnatten”.

Majgull Axelsson har skrivit en roman om ett märkligt öde för en som lyckades rädda sig undan Förintelsemaskineriet.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Brombergs, 2014

Miriam har en hemlighet. Hon är judinnan som kom till Sverige i slutet av kriget med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück. Från helvetet till paradiset, från en plats där ”Gud och Jesus verkade vara någon annanstans” till ”ett litet land utanför världen”. Här bygger hon upp ett tryggt och prydligt liv. I hennes svenska familj talas det naturligtvis inte om hennes traumatiska erfarenheter, av hänsyn till henne, men kanske ändå mest av hänsyn till sig själva.

Allt är frid och fröjd i den småländska idyllen tills det på hennes 85-årsdag, nästan 70 år efter ankomsten till Sverige, så spricker det för Miriam, och hon uttalar de obegripliga och hotfulla orden: ”Jag heter inte Miriam.”

Och så rullas historien om den romska flickan Malika upp. Från det att hon tas av nazisterna från sin familj i Tyskland och placeras i barnhem, över helvetet i Auschwitz, och sedan den fruktansvärda tågtransporten till Ravensbrück, då romen Malika förvandlas genom en ödets nyck till judinna Miriam Goldberg.

Varför? Därför att nazisterna hatar judar, men alla hatar romer. Nazisterna, de ukrainska vakterna, kapos, alla fångarna oavsett nationalitet, de kriminella, kommunisterna, alla. Väl i Sverige fortsätter lögnen för att hon ska få stanna. Och sedan för att inte bli utstött och föraktad. För att även paradiset har sina sprickor och är inte till för alla.

Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman om romernas Förintelse, en skildring så stark och skakande att den bitvis gör fysiskt ont.

På ett annat plan – fast de ligger nära varandra – är det en inträngande psykologisk berättelse om ett liv i lögn och förnekelse. Också den berör på djupet.

*Jag heter inte Miriam* är en episk roman, rakt och enkelt berättad, tangerar ibland farligt nära populärkulturens schabloner, men med ett vitalt språk som med sin mångfald och nyansrikedom griper tag i läsaren. Förskjutningarna i tidsperspektiven skänker berättelsen nerv och dynamik.

Gettots poet om Treblinka

 

Till minne av upproret i Treblinka en dikt av Władysław Szlengel, kallad "gettots poet", mördad av nazisterna.

Lilla stationen Treblinki

Längs järnvägslinjen Tluszcz-Warszawa

från stationen Warschau-Ost,

far man ut med rälsen

och åker framåt.

Och resan tar ibland

5 timmar och tre kvart,

men ibland tar denna resa

hela livet, tills man dör.

Och stationen är pytteliten

där växer tre små granar,

och skylten är helt vanlig

här är stationen Treblinki.

Här finns inget café

choklad, mandariner,

och böcker med tidskrifter.

Finns inte – finns bara Treblinki.

Det finns inte ens kassa,

inte heller bärare,

inte ens för en miljon

får du en returbiljett.

Ingen väntar på stationen

och ingen viftar med en näsduk-

blott tystnaden hänger här,

välkomnar med stum tomhet.

Och den eviga stolpen på stationen,

de tre små granarna tiger,

och tiger den svarta skylten…

Stationen Treblinki.

Och här hänger sedan länge

en reklam i alla fall,

nött gammal text

”Laga mat med gas”.

(Min taffliga översättning)

Mała stacja Treblinki

Na szlaku Tłuszcz–Warszawa,
z dworca Warschau-Ost,
wyjeżdża się szynami
i jedzie się wprost.

I podróż trwa czasami
5 godzin i trzy ćwierci,
a czasem trwa ta jazda
całe życie, aż do śmierci.

A stacja jest maleńka
i rosną trzy choinki,
i napis jest zwyczajny
tu stacja Treblinki.

I nie ma tu bufetu,
czekoladki, mandarynki,
i książki z gazetami.
Nie ma – są Treblinki.

I nie ma nawet kasy,
ani bagażowego,
za milion nie dostaniesz
biletu powrotnego.

Nie czeka nikt na stacji
i nikt nie macha chustką –
cisza tylko wisi,
wita głuchą pustką.

I wieczny słup stacyjny,
milczą trzy choinki,
i milczy czarny napis…
Stacja Treblinki.

I wisi z dawna
reklama w każdym razie,
zniszczony stary napis
„Gotujcie na gazie”

En blodig hekatomb på storpolitikens altare

 

Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:

Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. 

Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.

”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten. 

Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.

En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.

Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.

Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande. 

Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.

Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)

Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. 

Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. 

Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.