Fotbolls-EM har alltid varit politiskt sprängstoff

 

Fotbolls-EM som började igår är en relativt ung tävling. Visserligen framfördes idén om en fotbollsturnering för Europas landslag redan 1927 av franska förbundets ordförande Henri Delanuay, men det dröjde till 1960 innan tanken kunde förverkligas. Mellankrigstiden var alltför revanschistisk, och kalla krigets frostiga klimat behövde tinas innan Europatanken slog rot, åtminstone på ytan. Politiken fortsatte dock att ständigt göra sig påmind i mästerskapssammanhang.

Det fanns förstås också sportsliga skäl till en Europaturnering – det gällde att skärpa den gamla kontinentens slagstyrka i den allt hårdare konkurrensen med Sydamerika.

Intressant nog är det fransmän som ligger bakom världens tre största turneringar: Jules Rimet skapade VM, Gabriel Hanot, en sportjournalist från tidningen L´Equipe, kläckte idén om en Europacup för klubblag, och som sagt Delanuay var den som föreslog EM.

Det var därför naturligt att det första mästerskapet spelades i Frankrike. Fyra lag deltog i slutspelet, ett antal som behölls till och med mästerskapet 1976, för att utökas till det dubbla 1980.

Fransmän var storfavoriter på hemmaplan, och började sin semifinal mot Jugoslavien i stor stil. Trots att laget saknade storstjärnorna Kopa och Fontaine – skyttekungen från Sverige-VM 1958 – spelade man lysande fotboll och ledde med 4-2 efter 75 minuter. Då drabbades det franska laget av kollektiv kollaps, jugoslaverna gjorde tre mål under loppet av fyra minuter (!), och den franska segeryran förbyttes i landssorg. Det var också början på en tillbakagång för fransk fotboll som skulle vara i nästan 20 år.

Redan här kastade politiken sin skugga över mästerskapet, Francos Spanien vägrade möta bolsjevikerna från Sovjet som därmed kvalificerade sig genom w.o. Det räckte hela vägen till guldmedalj, i finalen slog Sovjet Jugoslavien 2-1.

Pikant nog möttes Spanien och Sovjet i finalen i mästerskapen 1964. Spanien vann på hemmaplan i Madrid med 2-1.

Men det saknades inte politiska inslag i den turneringen heller. Grekland vägrade möta Albanien, eftersom det fortfarande formellt rådde krigstillstånd mellan länderna sedan 60 år tillbaka i tiden, och som gällde minoriteternas ställning.

1968 i Italien spelades huvudrollen av den schweiziske domare Gottfried Dienst. I finalmatchen ledde Jugoslavien 1-0 över hemmanationen, när domare Dienst underkände utan någon begriplig anledning jugoslavernas andra mål. Därefter godkände han ett uppenbarligen regelvidrigt mål av italienarna på frispark. Matchen slutade 1-1, och Italien vann omspelet 2-0.

Dienst är samma domare som två år tidigare i VM-finalen på Wembley godkände Englands mycket tveksamma andra mål, vilket förmodligen gav engelsmännen segern. Än idag tvistar de lärde, inkluderande experter inom ballistiken, om huruvida bollen var inne.

Västtyskland var storfavorit 1976 i Jugoslavien. De slog enkelt hemmanationen, men i finalen mot Tjeckoslovakien hamnade de snabbt i underläge 0-2. Genom en kraftfull forcering i slutminuterna lyckades dock tyskarna kvittera, och det såg ut som att Gary Linekers berömda sentens (visserligen formulerad långt senare) ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter och sedan vinner alltid tyskarna” skulle besannas.

Förlängningen slutade mållöst, och sedan vidtog straffläggning. Det stod lika när Ulli Hoeness med en snedträff skickade bollen upp till övre läktaren. Nu kunde Antonin Panenka avgöra för Tjeckoslovakien. Han tog sats, Sepp Maier chansade till vänster, och då stannade Panenka upp, och retfullt enkelt rullade in bollen mitt i målet.

Efteråt berättade Panenka i en anda värdig en ättling till den gode soldaten Svejk hur han tränade straffläggning i klubblaget. Han brukade slå vad med målvakten om en öl, och när han väl kom på idén med att stanna upp, blev det jämt mål och han vann. Nackdelen var en besvärande ölmage.

Tyskarna revanscherade sig 1980 när de vann sin andra titel. Annars är det så att inget lag hittills har någonsin lyckats försvara sin EM-titel.

1984 gör Frankrike comeback i fotbollens finrum. Nyckeln till den franska framgången stavades Michel Platini. Den franske eleganten gjorde nio mål på fem matcher. I två av matcherna lyckades han med hat-trick, alltså tre mål i en och samma match.

Platini blev nationalhjälte, man förlät honom hans tidigare halvhjärtade insatser i landslaget och sveket när han lämnade den inhemska ligan för de stora pengarna i italienska Juventus. Han är numera president i det europiska fotbollsförbundet UEFA.

1988 i Västtyskland vinner Holland genom att slå Sovjet i finalen, förmodligen en av de sista stora turneringarna som Sovjetunionen deltar i innan upplösningen 1991.

Fyra år senare har EM-turneringen kommit till Sverige, och bevisar än en gång att idrott och politik hör ihop. Det var första gången som Tyskland deltog som en enad nation, och gjorde det ganska framgångsrikt genom att ta sig till final. Landslaget dominerades totalt av det forna Västtyskland, vilket var nog så symptomatiskt för utvecklingen i det nya Tyskland.

Tyngre vägde att Jugoslavien uteslöts med motiveringen att det pågick inbördeskrig i landet. Dess plats övertogs istället av Danmark. Efter att ha med möda krånglat sig vidare från gruppspelet besegrade man Holland i semi på straffar, och var sensationellt i final. Än större sensation blev det när man i finalen slog ganska enkelt Tyskland 2-0.

Den danska dynamiten exploderade visserligen med fördröjning, men den största danska fotbollsframgången var inte desto mindre ett faktum.

Sverige, som deltog för första gången då man som värdnation var direktkvalificerad, började bra i gruppspelet, med oavgjort mot Frankrike, och vinster mot Danmark och England. I semifinalen blev dock svenskarna rejält utspelade av Tyskland, trots de blygsamma förlustsiffrorna 2-3.

Det som man kanske minns bäst från Sverige-EM är de glada skotska supportrarna, annars har väl brittiska – då framför allt engelska – fotbollshuliganer varit fotbollsarenornas stora skräck.

Mästerskapet millenieåret 2000 var det första som arrangerades av två länder – Holland och Belgien. Sedan föregående turnering hade också antalet deltagande lag i slutspelet höjts till 16. Hemmanationen Holland gick fram som en ångvält. Vann alla sina gruppspelsmatcher och krossade i kvarten Jugoslavien – som Serbien då fortfarande officiellt hette – med 6-1. Semifinalen mot Italien blev mållös efter att holländarna hade missat två straffar under ordinarie matchtid. Italien vann straffläggningen med 3-1, och tre av fyra av holländarnas straffsparkar träffade inte ens målet.

Mästerskapet 2004 i Portugal slutade med att Grekland vann sensationellt. Grekerna gick vidare från gruppspelet på bättre målskillnad än Spanien, och vann sedan sina tre matcher i slutspelet med 1-0, med förödande effektivt spel. Den som satsade en hacka på Grekland som vinnare av EM kammade hem en riktig storvinst – oddsen var 150-1!

Turneringen 2008 spelades i Österrike och Schweiz, och vanns av Spanien, men det var Turkiet som vann publikens hjärtan. Efter den inledande förlusten mot Portugal, lyckades man besegra hemmanationen Schweiz på övertid efter underläge. Mot Tjeckien låg turkarna under med 0-2, och än idag förundras alla över hur de lyckades vända till vinst med tre mål under de sista 15 minuterna. I kvartfinalen gjorde Kroatien mål med en minut kvar av förlängningen, och alla, framför allt kroaterna, trodde att det var klart, men då utjämnade turkarna och vann sedan straffläggningen.

I semifinalen mot Tyskland föll de på eget grepp, trots ledning 1-0, och 2-2 med fyra minuter kvar blev det förlust för ett Turkiet som var decimerat av skador och avstängningar.

Beslutet att tilldela EM 2012 Ukraina och Polen är utan tvekan ett försök av storföretaget UEFA att vidga sin marknad österut. Det finns säkerligen också en politisk undertext bakom beslutet, man vill gärna knyta Ukraina närmare till väst.

Och Ryssland uteslöts ur årets upplaga till EM. Vilket givetvis hade ingenting med politik att göra.

En ikons födelsedag

 

Idag är det Ernesto Che Guevaras (1928-1967) födelsedag. Dagen till ära ett par Che-relaterade texter.

Che
Björn Kumm
Historiska Media

1967 får den svenske journalisten Björn Kumm sitt livs scoop när han är bland de första på plats när Ernesto ”Che” Guevara mördas i Bolivia. 40 år senare skriver Kumm en biografi över Che. 

Under dessa år blir den argentinske revolutionären mystifierad, kanoniserad, och upphöjs till en sinnebild för uppror och självuppoffring. Hans ansikte med den beslöjade blicken stadigt fäst i en fjärran, lysande framtid finns på affischer, knappar och T-shirt över hela världen. Han är en idol inte bara för den revolutionära vänstern, utan också för ungdomar som helt enkelt hävdar sin rätt till ideal och en egen identitet.

Föga förvånande har den kapitalistiska marknaden inte varit sen att göra en god affär på att kränga idolbilden.

Det är naturligtvis inte helt lätt att skildra en sådan persons liv. Kumm går mycket systematiskt till väga, och man kan inte klaga på bristande kunskap och fullständighet. Den fråga man ställer sig är om familjehistorien har annat än kuriosaintresse. Bidrar verkligen skildringen av hjältens barndoms- och ungdomsår till att förstå den vuxna personen, och framför allt fenomenet Che? Det är högst tveksamt.

Boken är genomgående framför allt beskrivande, och man saknar fördjupning och analys. Inte minst den kubanska revolutionens komplexa utveckling och Ches roll i den hade förtjänat en mer ingående behandling.

Det går inte att ta fel på Kumms sympatiska inställning till sin hjälte, men bilden av Che blir märkligt platt och avslagen. Vi kommer aldrig in bakom idolbilden. 

Han var en principfast idealist, visst, men hur ser motsättningen ut mellan principer och krass realpolitik? Han ville sprida revolutionen till hela Sydamerika, ja hela världen, men var det inte lika mycket av dygd som av nödvändighet, helt enkelt för att häva Kubas isolering, och lätta på det amerikanska bojkottrycket? 

Och var Ches revolutionära hängivenhet bara ett utslag av en oförmåga att tålmodigt – och föga heroiskt – delta i uppbyggandet av ett bättre samhälle. Det finns delade meningar om Ches insats som politiker på Kuba, även om ingen ifrågasätter hans rättvisepatos och engagemang, det är ett ämne som vore värt ett kapitel.

Alltför många frågor förblir obesvarade, alltför många intressanta ämnen är utelämnade, för att Björn Kumms bok om Che ska kunna betraktas som en fullträff.




Hon älskade Che
Ana Menéndez
Övers: Hanna Axén
Forum

I Ana Menéndez bok ”Hon älskade Che” får vi följa ett stycke kubansk historia. En ung exilkubanska uppvuxen i Miami med sin morfar bestämmer sig för att söka sitt ursprung och leta rätt på sin mor. Hon reser till Kuba men kommer tillbaka tomhänt. 

En kort tid efteråt får hon ett paket avsänt från Spanien som innehåller ett antal fotografier – alla på revolutionsledaren Che Guevara – och brev från modern. Brevet består av en rad rapsodiska minnesbilder där hon skildrar sin uppväxt, sitt äktenskap, revolutionen och slutligen en passionerad kärlekshistoria med Che.

Samhällets och individens öden löper parallellt. Kubas förfall under Batista, oron under revoltåren, revolutionen och perioden efter beskrivs på ett långt mer nyanserat sätt än vad man kunde förvänta sig från exilkubanskt Miamihorisont.

Menéndez, som är verksam som journalist, har en fin förmåga att gestalta platser, man kan riktigt se Havanna precis som om man var där. 

Det är skralare med personteckningen. Den personliga historien har en storslagen ansats att förstå livet, men ingen av personerna blir någonsin levande. Det är svårt att begripa fascinationen för Che, revolutionsikonen framstår mest som en egotrippad och dödslängtande cyniker. Språket är ibland betydelsemättat och tankeväckande men mest veckotidningsmässigt och banalt. 

Vad sägs om följande beskrivning av den första kyssen: ”…i den ryms såväl den första underkastelsen som det slutgiltiga sveket.” Eller ”…hans röst sprang som ur mynningen på en porlande bäck.” 

Menéndez försöker upprätta samband och korrespondenser, olika sammanträffande som resulterar i en ytlig mysticism. Är berättelsen sann? Är huvudpersonen Ches dotter? Uppriktigt sagt är det svårt att bry sig. Synd på ett bra ämne.

Förstå världen och förändra den

 

Idag är det Eric Habsbawms födelsedag. Hans sista stora verk var "How to change the world".

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogiRevolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades medYtterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel.

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser.

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Krig och fred - motstånd lönar sig

 

Den 7 juni 1905 deklarerar det norska stortinget ensidigt en upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. En stark högeropinion i Sverige piskar upp hatstämningar och hetsar för krig. Men efter förhandlingar mellan parterna upplöses unionen fredligt den 26 oktober samma år.

Ett viktigt bidrag för att stoppa ett krig gjordes av arbetarrörelsen, framför allt dess ungdomsorganisationer. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet.

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Nu är det som det är. Nationaldagen är nog ändå här för att stanna.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Laddar för årets stora sommarteater: ”Svårare och snyggare”

 

Ett nygammalt himlafenomen har börjat synas över Ångermanälven i närheten av Sollefteå, närmare bestämt vid gamla Hamnmagasinet. Det är Sollefteå Amatörteater som repeterar förrförra årets stora succé ”Sputnik över Ångermanälven”.

-          Ifjol blev det inget då så många ville vara med i det årets storsatsning ”Befälhavarn på Ångermanälven”, säger Mimmi Johnsson, en av skådespelarna.

I år är situationen den omvända, det är ”Befälhavarn” som pausar.

Det finns en krass anledning att sätta upp en lokalproduktion, det genererar nämligen intäkter till den lokala teaterföreningen, något som är nödvändigt för fortsatt verksamhet. Och i Sollefteå finns dessutom ett akut renoveringsbehov av lokalen på Storgatan 129.

Men framför allt är ändå glädjen i att åter få spela ”Sputnik” som blev avgörande för beslutet att spela ännu en sommar.

-          Vi kollade runt och de flesta i ensemblen var intresserade, mycket intresserade, säger Mimmi Johnsson.

Några har fallit bort och det får man räkna med. Ett par bärande roller har fått nya ansikten, bland annat som Helny och Valentin. Särskilt glädjande är att många unga amatörskådespelare har anslutit.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.