Mot undergången

 

Åren kring förra sekelskiftet präglas av en exempellös utvecklingsoptimism. Framstegen inom vetenskap och teknik gav skjuts åt en nästan blind övertygelse att mänskligheten var på väg att träda in i Förnuftets tidsålder. Historien var en rätlinjig process som förde oss ständigt mot nya högre nivåer. Lyckoriket var runt hörnet, det mänskliga snillet skulle tämja naturens krafter, bota sjukdomar, lösa samhällsproblem till allas belåtenhet, göra krig överflödiga.

Det var i den andan som världens största passagerarfartyg Titanic byggdes. Båten var ett under av den tidens ingenjörsvetenskap, den var ”osänkbar”, och väldig på alla sätt. Det var knappast en tillfällighet att fartygets inredning gick huvudsakligen i jugendstil.

Jugend är det tyska ordet för ungdom, och stilen var ett samlingsbegrepp för riktningar inom konst och arkitektur som ville bryta med de klassiska estetiska värderingarna, och som namnet antyder skapa något ungdomligt och helt nytt.
I många länder kallades stilen för art nouveau – ny konst, i Spanien och Ryssland kort och gott ”modernism”, i Storbritannien Liberty style – den fria stilen, och inom Habsburgmonarkin för secession – utbrytning.

När Titanic lämnar Southampton den 10 april 1912 på sin jungfruresa med destination New York finns det 2207 människor ombord, men livbåtar för 1178 personer. Båten var ju osänkbar, och det förvånande är egentligen att det fanns några livbåtar alls.
Resten är historia, när jättefartyget stöter ihop med isberget den 14 april, sjunker på några timmar under natten, orkestern som spelar in i det sista, det fruktansvärt stora antalet offer, chocken som följer nyheten om förlisningen, legenderna efteråt.

Titanic-katastrofen är som ett antikt drama där uppgivna gudar låter de dåraktiga människornas öde obevekligt gå i fullbordan. Hybris, förhävelsen, övermodet, leder alltid ofelbart till straff och vedergällning av den hämnande rättvisegudinnan Nemesis.

Titanic har fått stå som symbol för framstegsoptimismens undergång. Det finns onekligen en stark poetisk övertalningskraft i den bilden. Men det är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Titanic får på sin höjd utvecklingstanken att krackelera, innan den begravs i gyttjan i första världskrigets skyttegravar två år senare.

Åsa Beckman om uppväxten i Prästmon

 

Kulturbarn
Åsa Beckman
Norstedts

Journalisten och författaren Åsa Beckman växer upp i Prästmon. Hennes far, Erik Beckman, är mellan åren 1961 och 1977 lärare vid Hola folkhögskola. Han är också en av den svenska modernismens främsta författare och räknas som en av den svenska moderna litteraturens mest säregna skapare. Nu många år senare reflekterar Åsa Beckman kring sin och sina syskons uppväxt i en familj med en dominerande far i centrum och vars arbete ställde allt och alla i skuggan.

Genom samtal med andra kulturbarn och läsning av fleras minnen från uppväxten i liknande miljöer urskiljer Åsa Beckman ett mönster. Fram träder ett familjeliv som styrs helt och hållet av Författarens arbete – och humör. Det gäller att i alla lägen skydda Den Store Mannen från yttre störningar, underlätta hans verksamhet, uppmuntra och anpassa sitt eget liv efter det upphöjda arbetets gång.

Och inte minst att acceptera ett gränslöst beteende som tar inte hänsyn till någon eller något. Utom sig själv förstås.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

När världen sviker

 

Idag är det romernas nationaldag.

Romernas är Europas största minoritetsfolk. Trots att de har levt här i över tusen år är de än idag utsatta för svår förföljelse.

Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma
Irka Cederberg
Leopard förlag, 2010

Frankrike massutvisar romer till Rumänien. Trots att rasismen lyser tydligt genom applåderas åtgärderna av Italiens regering. Eller är det kanske just därför? Omvärldens protester är synnerligen lama.

Förföljelse och trakasserier av romer är ingenting nytt inom EU. Det har förekommit regelrätta pogromer, också med dödsoffer i flera EU-länder, bland annat Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I de två sistnämnda har det byggts murar kring romska bosättningar. Våld, hot och diskriminering tillhör vardagen för Europas romer, som ofta lever under förhållanden som inte är människovärdiga.

Inte heller i Sverige har vi mycket att yvas över. För tio år sedan utvisades en grupp romer, på uppenbarligen rasistiska grunder. Migrationsminister Tobias Billström försvarade tappert tilltaget, och protesterna var inte överdrivet häftiga. Det  skulle hållas val snart.

Ungefär samtidigt med utvisningen av de tiggande romerna, publicerade regeringens delegation för romska frågor ett betänkande där man bland annat konstaterar att romerna i det svenska samhället är utsatta för ”extrem och oförsvarbar exkludering”, att de som grupp är ”mest diskriminerad och missaktad”, och att det i Sverige råder ”strukturell antiziganism”.

Arbetslösheten bland romer ligger på omkring 80 procent, många har inte ens gått ut grundskolan, medellivslängden är påtagligt lägre, deras delaktighet i det politiska livet försumbar. Delegationen föreslår en nationell strategi för att uppnå full jämlikhet för romer inom 20 år. Den som lever – och har tålamod nog - får se.

Paradoxalt nog har romerna situation i Öst- och Centraleuropa försämrats sedan kommunismens sammanbrott. Under kommunisttiden beviljades romska flyktingar nästan alltid politisk asyl i Väst, medan de numera avvisas konsekvent, också i strid med EU:s fria rörlighet.

Urholkade sociala skyddsnät, ökade klassklyftor, uppblossande nationalism och högerextremism har på ett allvarligt sätt förvärrat romernas ställning. I det sönderfallande Jugoslavien har de klämts mellan de krigande nationalisternas sköldar. Mest påtagligt är det i Kosovo, där romerna har av den albanska majoriteten utpekats som syndabockar, och utsatts för svåra förföljelser, utan att det internationella samfundet har funnit det mödan värt att ingripa. Högre värden än mänskliga rättigheter står tydligen på spel.

Antiziganismen i Europa är ingenting nytt. Under medeltiden ordnade de tyska furstarna sällskapsjakt på romer. Under 1700-talet är det vanligt med brutal tvångsassimileringspolitik, där romska barn tas från sina föräldrar och placeras ut hos ”vita” familjer. I Rumänien förekommer romsk slaveri fram till mitten av 1800-talet.

Nazisterna bedrev det som kom att kallas ”den okända Förintelsen”, minst en halv miljon romer mördades i koncentrationsläger och på andra ställen. Med tanke på att det rör sig om människor i samhällets marginal, med ofta högst bristfällig registrering och folkbokföring, och där många dessutom sökte dölja sitt ursprung, är det rimligt att anta att siffran i själva verket är långt högre, så många som en och en halv miljon har nämnts.

Irka Cederberg, svensk sociolog och journalist, har skrivit en bok som ger en nödvändig historisk bakgrund till romernas situation i Europa. Hon lyfter också fram de olika yttringarna av den rika romska kulturen. En systematisk genomgång av romernas situation i de enskilda länderna ger en bra och samtidigt skrämmande bild av romernas utsatta läge idag.

Bokens undertitel *Ett europeiskt dilemma* anknyter medvetet till Gunnar Myrdals *An American Dilemma*, och vill framhäva motsättningen mellan å ena sidan Europas höga humanistiska ideal, och å den andra den faktiska verkligheten för romerna som står i drastisk kontrast till de högstämda idéerna.

I dessa tider då rasismen och främlingsfientligheten åter sticker upp sitt fula tryne, och blir allt mer accepterade också bland etablerade politiska krafter är Cederbergs bok en nödvändig läsning.

Våldets laboratorium. Romernas politiska historia

 

En text till med anledning av romernas nationaldag:

Man ser dem lite överallt, sittande eller knäböjande, utanför köpcentra, gallerior och butiker. De har blivit ett självklart inslag i stadsbilden på både större och mindre orter. Men trots den självklarheten är tiggarna, som oftast är romer från Rumänien, inte ett okontroversiellt fenomen. Vissa kommuner har försökt att helt enkelt förbjuda dem, vilket har visat sig vara olagligt, andra har försökt begränsa deras verksamhet med avgifter och andra restriktioner, de har utsatts för misshandel och övergrepp, men också yttringar av sympati och stöd. Alldeles oavsett väcker de uppenbarligen starka känslor. Men vilka är de, var kommer de ifrån, och hur hamnade de där de är idag?

Den polske statsvetaren och idéhistorikern Przemysław Witkowski ger i sin ambitiöst upplagda bok ”Våldets laboratorium. Romernas politiska historia” (Laboratorium przemocy. Polityczna historia Romów, 2020) en bred bild av den romska historien, från deras ursprung till dagens situation i Europa.

Idag har språkforskningen fastslagit att romerna kommer från nordvästra Indien, och det har bekräftats bortom allt tvivel av DNA-bevis. Redan på 400-talet sker den första vågen av romsk migration undan invaderande nomader, och de krig som härjar i området under flera århundraden.

Witkowski är mycket noga att betona det faktum att migration är ett högst vanligt beteende i historien, ett fenomen som ständigt pågår i större eller mindre omfattning. Det orsakas av antingen krig och andra övergrepp och/eller svält, hungerkatastrofer och otillräckliga försörjningsmöjligheter.

Följaktligen är migrations riktning alltid bort från krig och våld, och mot de ekonomiska centra som gäller för sin tid.

Härvidlag utgör romerna inget undantag.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon.

I skuggan av ett folkmord

 

Igår var det en av de trista årsdagarna, det är 30 års sedan folkmordet i Rwanda inleddes i stor skala. En som har skrivit mycket om det är författaren Scholastique Mukasonga. Först i "Madonna vid Nilen", och nu senast i "Inyenzi eller kackerlackorna".

Barfotakvinnan
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelse och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga dryck, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

                                            (Foto: Thibaut De Corday/Wikipedia)

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en mörk skugga av de kommande morden hänger ödesdigert över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra, under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi över ett kulturellt folkmord, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

Tidigare publicerad i Opulens

Poesin till makten - makten till poesin

 

Idag är årsdagen av utropande av Bayerska rådsrepubliken.

München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co

Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.

Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.

I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.

Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.

Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.

Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.

Man sår kärlek men skördar hat.

Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.

Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.

I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.

Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.

Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.

Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, det var oundvikligen dömda till undergång redan från början.

Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.

De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.

Maryse Condé in memoriam

Författaren Maryse Conde har gått bort 87 år gammal. Några recensioner till hennes minne:

Med en sällsynt förmåga att göra litteratur av livet

Livet utan masker

Maryse Condé

Övers: Helena Böhme

Leopard förlag

16 år gammal kommer Maryse Condé till Paris för att studera. Hemma på den västindiska ön Guadeloupe tillhörde hon en familj som ansåg sig som ”de fina negrerna”. De var frankofaner, talade vårdad litterär franska, och var stora beundrare av fransk kultur.

Jag hörde för några år sedan på Bokmässan i Göteborg Condé berätta hur hon först i Frankrike upptäcker att hon är svart. Och hon upptäcker dessutom på ett brutalt och smärtsamt sätt att de flesta fransmän inte ser det som något fint alls. 50-talets Frankrike lider av en rabiat rasism.

Maryse Condé är en lysande student men väljer att inte fortsätta sin utbildning vid någon av Frankrikes elituniversitet utan flyttar till Guinea med en skådespelare därifrån som hon lärde känna i Paris.

De får flera barn tillsammans men äktenskapet är ett praktfiasko. Hennes senare relationer med män är inte heller särskilt lyckade, för att uttrycka det snällt. Det är en lång historia av våld, övergrepp, och otrohet.

Flytten till Afrika är ingen tillfällighet, Maryse Condé har ett brinnande intresse för Afrikas förflutna och nutid, i ett sökande efter rötter, och en äkthet i kultur och nya visioner i politik, och hon bor i flera länder, Senegal, Elfenbenskusten och Ghana, men också mötet med Afrika blir en besvikelse. De spirande befrielserörelserna förvandlas snabbt till nya förtryckareliter, de nya länderna präglas av främlingsfientlighet och tribalism som emellanåt exploderar i etniska pogromer. Dessutom finns här en tämligen nedlåtande syn på västindier, som ses som slavättlingar och bastarder.

Hennes liv utspelar sig hela tiden farligt nära rasistiskt och patriarkalt våld. Dessutom plågas hon ständigt av sin otillräcklighet som mor – fäderna är förstås frånvarande – och sina mycket komplexa och skuldfyllda relationer till sina fyra barn.

Hon är på många sätt ett offer, men besitter samtidigt en inre styrka och ett klart intellekt, som får henne att växa som människa.

”Livet utan masker” skildrar hennes år i Afrika och hennes väg till författarskapet. Hon debuterar mycket sent, först vid 42-årsåldern, och läsaren förstår nog mer än väl att hon dessförinnan hade fullt upp med sitt ”plågsamma liv”.

När hon väl börjar skriva på allvar visar det sig att hon har en sällsynt förmåga att göra litteratur av livet. Det kommer en lång rad fantastiska romaner, som ”Segu”, ”Färden genom mangroven” – en favorit! ”Desirada”, och ”Tills vattnet stiger”, och hon nämns numera allt oftare som en kandidat till Nobels litteraturpris.

I ”Livet i masker” framkommer dessvärre att de flesta av Maryse Condés verk är fortfarande inte översatta till svenska. Det är bara att hoppas för de svenska läsarnas del att Leopard förlag fortsätter sin fina utgivning av Condés böcker.

Ett gatlopp genom mänsklighetens galenskap

Tills vattnet stiger
Maryse Condé
Övers: Helena Böhme
Leopard, 2011

Maryse Condés senaste roman är en mäktig berättelse om den mänskliga galenskapens historia. Eller rättare sagt, den manliga galenskapen, för som hon skriver, ”kvinnorna är en bisak i historien”.

Condé gräver sig genom historiens många avlagringar med en obändig berättarglädje, nästan ända ner till ursprunget. Resultatet är inte särskilt uppmuntrande, det är en brutal och bloddrypande historia om hur maktens män utnyttjar människornas behov av tillhörighet och identitet för sin egen ambition och girighet. Det blir som ett gatlopp genom historien, framför allt i Afrika och Västindien.

Två områden som för övrigt hör nära ihop just genom politisk maktkamp och ekonomisk exploatering.

Huvudpersonen Babakar är en klassisk antihjälte. Han är rationalisten som råkar ut för mystiska händelser, den ständige främlingen som längtar efter ett hem, den moderbundne som förlorar sina föräldrar tidigt, den ömhetstörstande som inte ser kärleken mitt framför sig. Han är en märklig kombination av Voltaires Candide och Mika Waltaris Sinuhe.

Kanske mest egyptiern Sinuhe med vilken han har gemensamt att båda är läkare.

Det är i Babakars sällskap läsaren färdas genom det hatets landskap som är mänsklighetens. Resan går genom ett plågat Afrika, via ett hierarkiskt Guadeloupe, till ett av världens fattigaste och kanske även märkligaste ställen – Haiti.

Maryse Condé menar att det är identitetspolitiken som ligger till grund för grymheterna, det är vita mot svarta, kristna mot muslimer, norr mot söder, i en oändlig kedja av konstruerade motsättningar som alltför ofta urartar i bestialiska mordorgier.

Det är också Babakar som står för hoppet mitt i allt detta desillusionerade elände. Han ger uttryck för den jordiska jämmerdalens ljuspunkter, en smula godhet, viljan att hjälpa, lite medkänsla, en aning dignitet, och sist men inte minst kärlekstörst.

En storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor 

Desirada

Maryse Condé

Övers: Helena Böhme

Leopard, 2009

Desirada var den efterlängtade ön som dök upp i havet inför ögonen på Christofer Columbus och hans sjömän när de äntligen siktade land. Det Desirada som Maryse Condé (Leopard förlag, övers: Helena Böhme) skildrar är däremot ingen hägrande lyckoö. Det är en del av Guadeloupe som folk föraktar ”på grund av de lymlar och spetälskesjuka som skickades dit förr i världen, men också för att ingenting växer där.”

Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15-års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.

Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa.

Marie-Noëlle blir helt besatt av att finna ut vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.

Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.

Maryse Condé är en av vår tids mest angelägna författare.

Lyxhotell på gång i hjärtat av Höga kusten

 

Ett lyxhotell ska byggas i Nordingrå. Nyheten slog ner som en bomb under en presskonferens mitt i påskhelgen. Det är den globala hotellkedjan Best Eastern som kommer att äga hotellet, som ska drivas på franchisebasis av svenska Balder Bling.

-          Vi har ett unikt koncept och vi tror stenhårt på Höga kusten, säger företagets vd B. Dragare.

Hotellet som kommer att ha 420 rum med högsta internationella standard ska ligga vid Dönstaudden, med magnifik utsikt över Gaviksfjärden. En båthamn som kan ta emot större kryssningsfartyg ska byggas i anslutning till hotellet. Det kräver i sin tur muddring av fjärden, men enligt B. Dragare är en entreprenör redan kontrakterad för jobbet.

Dessutom ska en tvåfilig vägförbindelse dras från E-4 avfarten vid Gallsäter. En helikopterplatta ska anläggas i anslutning till hotellet. Det fanns planer på en landningsbana för charterflyg men de har lagts på is tills vidare.

Enligt Balder Bling förs det förhandlingar med Trafikverket angående finansieringen av infrastrukturen till och från hotellet.

Själva hotellbygget beräknas kosta 413 miljoner kronor. Huvudfinansiär är det internationella konsortiet Braveheart Invest, med säte i George Town, dessutom går Allmänna Utrymmesbanken in som mindre delägare, och man räknar med insatser från Tillväxtverket.

Tanken är, berättar B. Dragare, att Kramfors kommun ska borga för åtminstone halva investeringskostnaden.

Från kommunens sida är man förstås entusiastisk inför det stora hotellprojektet.

-          Det är alldeles fantastiskt, det är en game changer för hela Kramfors, utbrister kommunalrådet Malin Svanholm (S).

Vad beträffar borgensåtagandet är hon mer återhållsamt försiktig, och säger att frågan ska beredas och prövas i vanlig ordning.

Från den lokala intresseföreningens sida hoppas man att kommunen ställer upp med vad som än krävs.

-          Det är en enastående chans att utveckla Nordingrå, och som kan få enorma spridningseffekter för hela kommunen, och vi får absolut inte missa det här tillfället, säger P-O. Sitive, ordförande i Framtid för Nordingrå.

Så fort detaljplanen är klar och alla finansieringsdetaljer på plats ska bygget sätta igång.

-          Vi hoppas på ett snabbspår hos kommunen, och om alla bitarna faller på plats enligt våra planer ska nog hotellet kunna ta emot sina första gäster någon gång under våren 2026, säger B. Dragare.

-          Varför inte den första april? tillägger han med ett leende.