Från Star Wars till Bach – dags för fyra veckors musikfestival i Härnösand

 

En orgelfestival har inletts i Härnösand. Temat är ”Nordiskt och sydländskt i skön symbios”. Den kommer att pågå under hela oktober månad, med Domkyrkan som fast punkt, men också med en utflykt, en orgelsafari, till flera kyrkor runt om i Härnösandskommun. Förutom Domkyrkans egna organister kommer inbjudna gäster från hela landet att spela vid olika tillfällen.

Idén till festivalen föddes då ett nytt spelbord som förenade Domkyrkans båda orglar beställdes. Dessvärre blev det en kraftig försening på grund av pandemin, och när väl det nya spelbordet till slut fanns på plats förra året var det redan för sent att arrangera en festival. I stället fick den uppskjutas fram till nu.

Under inledningskonserten i söndags, med rubriken ”Orgeln, solitär i samspel”, talade domkyrkoorganisten Lars G Fredriksson sig varm för det nya spelbordet som ger möjlighet att från ett och samma ställe spela på antingen kororgel eller läktarorgeln, eller naturligtvis båda samtidigt, vilket ”vidgat fantasin förutsättningar för nya klangliga metamorfoser och inspirerande spelglädje”.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Kulturmaraton på Ångermanälven – tre boksläpp, tre kryssningar och nio författare

 

Under helgen seglade litteraturen ut på Ångermanälven. Det blev tre kryssningar arrangerade av Kramfors och Dahlbergs bokhandlar med Ådalen III, fredag, lördag och söndag, med tre författare på varje kryssning. Och för tre av författarna: Tina Harnesk, Ulrika Rolfsdotter och Mats Jonsson, var det samtidigt boksläpp. Tidningen följde med på lördagens kryssning.

Fredagens kryssning bjöd på två boksläpp. Ulrika Rolfsdotter, bördig från Bjärtrå, lanserade ”Syndabarn”, recenserad tidigare i tidningen, och som är en uppföljare till hennes deckarroman ”Rovhjärta” från förra året.

Boksläpp var det också för Tina Harnesk och hennes ”Folk som sår i snö”. Tina Harnesk är uppvuxen i Jokkmokk, bor numera utanför Arvidsjaur, och har familjerötter i Ångermanland.

Fredagskryssningens tredje författare var Kramforsbördiga Susanne Fellbrink, som uppvisade även andra talanger än de litterära då hon sjöng en sång tillägnad hennes roman ”Än brinner lågan”.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

I skuggan av berömmelsen

 

Idag är det Zbigniew Pietrzykowskis födelsedag.

Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Muhammad Ali har gått ur tiden. Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.

Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskottsaffär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.

Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.

Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa.

Zbigniew Pietrzykowski dog i cancer 2014.

Boktips: Knockout, Alyasiri bokförlag, 2014

Ett folkligt helgon

 

Idag firas Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära.

Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med.

Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen.

Dramatikern Dario Fo är den som i modern tid sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Röster från Irak

 

Idag är det Iraks nationaldag. Dagen till ära några irakiska röster:

En kontinent av aria

Issa Hassan Alyasiri

Övers: Anne Marie Nilsson och Hassan Alyasiri

Alyasiri bokförlag

Det finns en kliché om den arabiska litteraturen som säger att Egypten skriver, Libanon publicerar och Irak läser. Det är säkerligen bara en klyscha, och nog skrivs det mycket i Irak. Men trots den stora invandringen från Irak till Sverige under senaste decennier är den irakiska litteraturen som gott som okänd här.

Ett viktigt bidrag för att sprida kunskap om irakisk litteratur lämnas av Hassan Alyasiri, invandrare från Irak boende i Kramfors, som tillsammans med Anne Marie Nilsson, pensionerad bibliotekarie, har översatt från arabiska till svenska ett urval av sin fars dikter.

Issa Hassan Alyasiri är en uppburen irakisk poet, som har drivits i exil, och bor numera i Kanada.

Många av dikterna handlar också om en längtan tillbaka och en smärtsam känsla av förlust, och rör sig i fältet mellan glädje och sorg, mellan förväntan och förtvivlan. I minnet återvänder poeten till sin barndoms by som ligger vid ”två floder älskade av Gud”, han minns släkt och vänner, ungdomskärlekar och älskade lärare. Det är lantligt och ganska idylliskt.

Minnet är centralt, ”Allt jag äger är några minnen”, det är det som håller ihop livet genom tidens obevekliga gång. ”Dagarna går så fort” och ”Åren emigrerar som fåglarna”, men ”Det är som kvar, är ditt minnes torkade grässtrån” när ”Höstens vind tar bort barndomens löv”.

I dikterna finns ett starkt diktarjag som tilltalar läsaren på ett direkt och nästan personligt sätt. Språket är på motsvarande sätt utmejslat personligt, det är metaforrikt, med kraftfulla symboler, med företrädesvis lantliga referenser.

Mest tilltalad blev jag av de korta diktraderna i ”Ögonblicksbilder” och ”Små dikter”, drabbande aforismer med finurliga vändningar, som den här om ett hjärta: ”När jag dör…kommer det inte som en överraskning./Det kämpade till sista slaget.”

Det är påtagligt hur lika uttryckssätten är dem vi är vana vid från västerländsk poesi, alla olikheter till trots. Och den allmänmänskliga cirkeln sluts på ett uppfordrande sätt när namnet Kramfors dyker upp i en arabisk dikt skriven långt härifrån, i några rader där poeten uppmanar sin son ”Ta dina drömmar och res iväg”:

”Men när vinden bär en fågelsång,/som kommer från Kramfors,/är det nog/för att jag skall/känna mig mindre rädd.”

Presidentens apelsiner

Abbas Khider

Övers: Ingrid Viktoria Kampås

Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:

 - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

Kulturbudget och personplacering

 

Den polske författaren Michał Witkowski, översatt till svenska med flera böcker, bland annat kultromanen ”Lubiewo”, skriver på en ny bok. Och om någon vill bli en av personerna i boken är det bara att öppna plånboken.

Antingen är Witkowski, som han antyder själv, i ekonomisk knipa, eller så har han kommit på ett nytt och kreativt sätt att tjäna en extra slant.

Mot en avgift kan en av personerna i romanen, dock inte huvudkaraktärer, namnges efter bidragsgivaren. Taxan är visserligen hemlig, men Witkowski berättar i alla fall så mycket att priset avgörs av hur viktig den fiktiva personen är för handlingen, och hur ofta och länge den förekommer.

Verkar rimligt.

En lista på vilka personer som kan vara aktuella för namngivning skickas direkt till den som har anmält intresse.

Den nya boken har titeln ”Tango” och är en kriminalroman. Eftersom handlingen utspelar sig under 20- och 30-talen är vissa alltför moderna namn automatiskt diskvalificerade. Det skulle inte fungera med till exempel förnamnet Paris eller någon avläggare av en populär tv-serie som Savannah.

Däremot behöver inte namnen vara helt ålderdomliga (svenska exempel skulle kunna vara Åslög eller Tiburtius).

Tidsepoken utesluter också i stort sett produktplacering, något som Witkowski uppenbarligen inte är främmande för i en nutida litterär miljö.

Författaren själv säger att han alltid har drömt om att vara hjälte i en roman, och nu vill han erbjuda möjligheter till andra. Tydligen har redan flera hågade hört av sig.

Han sticker inte heller under stol med att det finns kommersiella bevekelsegrunder. Det har blivit allt svårare att leva på att sälja böcker, säger han, och då gäller det att vara lite om sig och kring sig.

Det är ett förhållande som gäller inte bara honom, utan många skrivande människor lite överallt i världen. Och då är Witkowski ändå en relativt framgångsrik författare, bland annat översatt till 30 språk.

Vad man än tycker om Michał Witkowskis tilltag – och det finns mycket att tycka – reser det onekligen vissa viktiga frågor kring kulturens finansiering.

Förr stod hovet, kyrkan och aristokratin för kompositörers, poeters och konstnärers försörjning. Så småningom utökades mecenaternas skara med förmögna köpmän och industriidkare, samtidigt som det uppstod en marknad där kulturens män – och kvinnor förstås – kunde sälja sina tjänster.

Den (mer eller mindre) fria marknaden fick en allt större betydelse, och även om privata mecenater finns i allra högsta grad fortfarande, oftast i form av fonder och stiftelser finansierade av framgångsrika företagare, är det nu mera staten som har huvudrollen som kulturens huvudsponsor.

Underförstått, eller rent av explicit, är förutsättningen att tack vare den demokratiska kontrollen ska det inte finnas något beroendeförhållande mellan givare och mottagare, till skillnad från tidigare tidsepoker.

Det finns olika uppfattningar om hur väl det fungerar.

Och givetvis om staten, med skattemedel, ska stödja vissa kulturarbetare och kulturområden. Och om den ändå ska göra det, i vilken utsträckning.

Med tanke på den kommande regeringens troliga sammansättning är det fara värt att  statens medel blir mer selektiva - på ideologiska grunder, och att en större marknadsanpassning kommer att krävas.

För övrigt får vi nog fortsätta att klura ut kreativa sätt att vigga stålar av våra läsare.

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen

 

Idag är det Folke Fridells födelsedag.

Folke Fridell och arbetets ofrihet

Jan-Ewert Strömbäck

h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.