Lilla Auschwitz - Om barnlägret i Łódź

 

Även om få historiska händelser är så grundligt utforskade som andra världskriget dyker det ständigt upp nya, tidigare mer eller mindre okända, fakta. Nästan alltid lika upprörande.

Det gäller i allra högsta grad boken ”Lilla Auschwitz. Barnlägret i Łódź” (Mały Oświęcim. Dziecięcy obóz w Łodzi, 2020) av Jolanta Sowińska-Gogacz och Błażej Torański. Det är berättelsen om ett regelrätt koncentrationsläger för barn, en del så unga som två år(!), placerat med cynisk beräkning i ett hörn av gettot i Łódź.

Łódźgettot var närmast hermetiskt stängt på ett unikt sätt, och en av tankarna med placeringen av barnlägret just där var säkerligen en strävan att omöjliggöra flykt.

En annan uppenbar anledning var att dölja verksamheten från allmänheten ögon, tydligen fann till och med nazisterna sin egen hantering av barnen fullständigt skamlig.

Lägret grundades i december 1942 som ett svar på ockupationsmaktens växande problem med polska barn vars föräldrar hade fängslats av olika skäl, oftast för motståndsverksamhet, många hade dessutom blivit föräldralösa efter att deras mödrar eller fäder, inte sällan båda, hade avrättats av tyskarna.

Ett annat stort och växande bekymmer var alla de polska barn som hade begått diverse brott, såsom småstölder, smuggel, tiggeri och liknande. Nazisternas lista på ”brott” som måste beivras, självfallet hårt och hänsynslöst, var lika lång som deras försörjningslinjer på östfronten.

Problemen var uppenbarligen orsakade av ockupationens brutalitet, men nazisterna sökte som vanligt lösningen i än mer brutalitet.

Läs hela texten i Dixikon

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Katastrofen i Bhopal

 

Idag är det årsdagen av katastrofen i Bhopal.

På morgonen den 3 december 1984 läckte 40 ton insektsgift ut från amerikanska Union Carbides fabrik mitt inne i storstaden Bhopal i Indien. Det är förmodligen världens hittills värsta miljö- och industrikatastrof.

Metylisocyanatet dödade mellan 8 000 till 10 000 människor de tre första dagarna och ytterligare cirka 10 000 under de kommande åren, enligt officiella siffror. Miljöaktivister anser att katastrofen har krävt minst 25 000 människoliv.

Cirka 800 000 människor har dessutom fått men för livet. Än i dag föds många barn i området med mycket grova missbildningar.

En av följderna av fabrikens tillverkning är förorenat grundvatten utanför fabriksområdet, där nya slumområden vuxit upp.

Orsakerna till utsläppet var främst en undermålig design av fabriken, bristande underhåll, dålig personalpolitik och ekonomisk press. Att den fick så stora konsekvenser berodde i huvudsak på underlåtenhet dels från Union Carbide Corporation, dels från Indiska regeringen och delstatsregeringen.

Högsta domstolen i Indien slog 1998 fast att ingen kan åtalas för vållande till annans död, utan bara för vårdslöshet. Det innebär upp till två års fängelse.

Dow Chemical har köpt Union Carbide. Företaget förnekar fortfarande att de hade någon skuld i katastrofen. Man anser att utsläppet berodde på sabotage, något som det över huvud taget inte finns några bevis för.

Union Carbide gjorde upp i godo med indiska regeringen 1989, och fick i slutänden betala 470 miljoner dollar - Indien hade begärt 3,3 miljarder dollar.

Överlevande har fått mindre summor ersättningar, ofta omkring 4 000 kronor. Anhöriga till döda har fått omkring 15 000 kronor. Men än i dag säger sig en del av de drabbade inte ha sett några pengar.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

En tysk läsfest från Rumänien

 

Jacob beslutar sig för att älska

Catalin Dorian Florescu

Övers: Ulrika Junker Miranda

2244, 2013

Historien är en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och utifrån.

De olika nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar, rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det allt närmare.

De unga männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.

Och sedan kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.

Florescu låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och myndighetsmissbruk.

Romanen är också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga svek.

Samtidigt är det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.

Och det är berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till dem vi är.

Florescu flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna, hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att leva.

Som alla bra berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.

En riktig läsfest.

Ett elände utan slut

 

ROMAN

Huliganernas återkomst
Norman Manea
Övers: Lars-Inge Nilsson, Dan Shafran
2244, 2012

Norman Manea är en rumänsk författare av judisk börd som har levt i exil i USA. Han är född 1932, vilket har gett honom bittra erfarenheter från den rumänska fascismens judeförföljelser.

En liten detalj belyser skarpt hela den existentiella tragiken. Alla människor har barndomsminnen som de bär med sig resten av livet, första gången man gjorde något, ofta handlar det om spännande tilldragelser. Manea minns sin första tågresa, han är fem år gammal, och familjen ska deporteras under vedervärdiga former till ett koncentrationsläger. Han skriver: ”I april 1945 var jag en åldring som skulle fylla nio år.”

Maneas roman ”Huliganernas återkomst” är en form av självbiografi, där hans eget liv reflekterar 1900-talets våldsamma historia. Huliganerna är de rumänska nationalisterna av alla schatteringar. Det börjar med det fascistiska Järngardet på 30- och 40 talen, efter en kort flirt som kommunistisk pionjär hamnar han snabbt i konflikt med de nya makthavarna under ledning av ”Karpaternas Röde Clown”, och tvingas av Securitates förföljelser att lämna landet. Efter kommunismens fall 1989 hamnar han i konflikt med de inte alltid så demokratiskt sinnade nya demokraterna när han skriver en essä om nationalikonen Mircea Eliades fascistiska engagemang.

Romanen är en mycket personligt hållen och insiktsfullt djuplodande och språkligt mycket rik skildring av den inre och yttre exilens villkor och förtryckets mekanismer.

Rumänien, tiggarna och kapitalismen

 

Idag är det Rumäniens nationaldag. Dagen till ära:

Det finns säkert flera olika orsaker till att de romska tiggarna från Rumänien väcker så starka negativa känslor. En förbisedd anledning tror jag är att åsynen av tiggare slår så drastiskt hål på myten om kapitalismens välsignelser.

Den förhatlige Ceaușescu störtades, kommunismen avskaffades, och nu skulle det bli frid och fröjd, frihet och demokrati, och marknadsekonomin skulle skänka välstånd och rikedom åt alla. Och här ser vi utanför Ica på det mest upprörande sätt att det gick så där med den kapitalistiska drömmen. Det gick tydligen riktigt riktigt dåligt.

Ceaușescus Rumänien var förvisso inte heller någon framgångssaga. Kombinationen av ekonomisk isolering och satsning på självtillräcklighet (modell Nordkorea light) och extrem nyliberal idioti när hela statsskulden skulle forcerat snabbt betalas av (Ceaușescu och Anders Borg som andliga bröder!) skapade usla livsvillkor och fattigdom för stora skikt av befolkningen.

Maktskiftet i Rumänien var till skillnad från andra länder inom östblocket mycket våldsamt, med den summariska avrättningen av makarna Ceaușescu som kulmen, vilket har kraftigt försvagat det nya systemets demokratiska trovärdighet.

Revolutionen var ingenting annat än en statskupp och allt fler rumäner tror att demokratin i deras land skapades genom konspirationer och/eller rå våldsstyrka.

Övergången till en kapitalistisk ekonomi präglades av ett korrumperat klientsystem där statens tillgångar såldes ut för en spottstyver till de nya makthavarnas stöttepelare. Chockterapins privatiseringar har lett till nedgång i industriproduktionen, och rent allmänt deindustrialisering, vilket har framför allt drabbat små och medelstora städer särskilt hårt, med enorma regionala klyftor som följd.

45 procent av Rumäniens befolkning bor fortfarande på landsbygden, och står för 30 procent av sysselsättningen, 70 procent beräknas leva i fattigdom.

2004 blev Rumänien medlem i Nato, och USA har en militärbas i landet.

EU-inträdet 2007 skapade stora förhoppningar men som snabbt förbyttes i bitter besvikelse.

Unionens ekonomiska ramverk ledde till kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och de sociala försäkringssystemen. Man uppskattar att närmare hälften av dem som räknas till fattiga, många är förstås romer, söker aldrig sjukvård.

Medel från EU:s fonder har mest spätt på den redan monumentala korruptionen.

Rumänien har ändå haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med undantag för åren kring finanskrisen 2009, men gigantiska inkomstklyftor har gjort att den bara har kommit ett fåtal till godo.

Arbetslösheten har skenat från blygsamma två procent 1990 till drygt tolv tio år senare. Numera har den kommit ner till sex-sju procent, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Så nästa gång ni ser en tiggare – hen är inte ett arv från kommunisttiden utan resultatet av en korrumperad rövarkapitalism.

Foto:Dator66