Med musiken i huvudrollen

 

Västerviks kommun söker en kommunkoreograf, tidigare i år förde det en bisarr populistisk debatt kring en kommunpoet i Tranemo. Kultur är viktigt, någon gång ibland i historien kan den till och med bli livsviktig - i ordet rätta bemärkelse.

Musiken i ett liv
Andrei Makine
Övers: Patrik Lindwall
Norstedts

 I det lilla formatet skriver den i Frankrike bosatte exilryssen Andrei Makine.

Hans senaste bok på svenska ”Musiken i ett liv” (Norstedts, översättning Patrik Lindvall) från 2004 är en utsökt liten berättelse som utspelar sig under de stalinistiska utrensningarna på 30-talet, senare under det som i sovjetisk historieskrivning kallas för Det Stora Fosterländska Kriget, med en tragisk final under Stalintidens sista år.

Musiken har huvudrollen på flera plan, och fram stiger en bild av den lilla människa som offer för en grym värld utan förbarmande där varje mänsklig åtbörd kan störta individen i djupaste olycka.

Men där finns också en liten plats för värdighet, solidaritet, integritet och - naturligtvis - musik. Det här är en bok i bästa ryska (även om Makine skriver på franska) berättartradition, där främsta förebilden tycks mig vara Tjechov, ett annat namn är Isaak Babel.

Andrei Makine slog genom med succéromanen Det franska testamentet, andra böcker av honom är En fallen fanbärares bekännelser, Olga Arbelinas brott, Kärlek vid floden Amur och Rekviem för Öst.

Ska 30-talet hinna ikapp oss?

 

Från ett möte för drygt fem år sedan. I allra högsta grad aktuellt.

Det råder en stor oro för samhällsutvecklingen, demokratin befinner sig under hårt tryck från fenomen som globalisering, terrorism och en teknisk utveckling som minskar politikens spelfält. En långvarig ekonomisk kris, med hög arbetslöshet som envist biter sig fast, växande klyftor i samhället, och rasistiska och främlingsfientliga partier som ökar i styrka, får många att dra paralleller till utvecklingen i Tyskland på 30-talet. Kan det verkligen hända igen?

Den politiske reporterveteranen Björn Elmbrant har skrivit en bok i ämnet, Innan mörkret faller, med undertiteln Ska 30-talet hinna ikapp oss? och på tisdag kväll var han på Sambiblioteket för att berätta om boken.

Björn Elmbrant är förmodligen välkänd bland de äldre i Ådalen då han åren 1980 till 84 var chefredaktör för Nya Norrland.

I sin bok skildrar Elmbrant 30-talets tre första år i Tyskland och Sverige, och ställer frågan varför utvecklingen blev så diametralt olika, med en nazistisk diktatur i Tyskland men stabil demokratisk stat i Sverige.

Förutsättningarna var visserligen i vissa avseenden olika, Sverige hade inte ett förlorat krig bakom sig, med allt vad det innebar av nationell förödmjukelse och militant revanschism, men det finns påtagliga likheter, inte minst när det gäller den ekonomiska situationen.

Avgörande enligt Elmbrant var socialdemokratins agerande. I Tyskland stödde SPD en åtstramningspolitik med nedskärningar i välfärdssystemen, vilket ytterligare fördjupade krisen, arbetslösheten förblev gigantisk, med miljoner desperata människor i en hopplös situation.

En radikal lösning som erbjöds av Hitler var mer än välkommen.

I Sverige gick socialdemokratin en helt annan väg. Partiet var villigt att axla regeringsansvar, och efter valsegern 1932 satsade man stort på en krispolitik som byggde på offentliga investeringar som skulle ge ökad köpkraft, och en samförståndslinje inom politiken som skulle bidra till stabilitet. Med Per Albin Hanssons ord handlade det om demokratins förmåga att sörja för folket.

Vi bör lära av historien och det var uppenbart att Björn Elmbrant anser att vi står inför liknande val som S under 30-talet. Det gick inte heller ta fel på hans kritiska inställning till socialdemokratins politik idag. Det saknas en berättelse om framtiden helt enkelt.

Han var också tydligt med vad han anser krävs för att möta samtidens hot mot demokratin: en ny expansiv politik för rättvisa och framtidstro.

Vårt behov av polis

Polisen ska få utökade befogenheter, nu ska de få möjlighet att avlyssna och bevaka människor utan att det finns misstanke om brott.

Det får mig att helt och hållet orättvist tänka på den polske dramatikern Sławomir Mrożeks debutpjäs ”Poliser” (Policjanci eller Policja) från 1958.

I ett fiktivt land förklarar sig den siste politiske fången villig att underteckna en lojalitetsförklaring. Panik utbryter inom statsapparaten, utan politiska fångar behövs det inte någon polis, säkerhetstjänst, inga domstolar och åklagare, de blir alla helt överflödiga.

Man försöker övertala den politiske fången att avstå, men han framhärdar.

Då löser man situationen med ett fingerat attentat mot Regenten, utförd av polisen.

Makten är räddad, polisen behövs åter.

Men det är bara teater.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Populärkulturens skadlighet

Det lär finnas antikvariat i Tyskland som skyltar med att de inte säljer deckare. Förmodligen tänkt som en kvalitetsstämpel. Ser att LO höll ett kulturseminarium i Almedalen där man konstaterade att kriminalromanen är vår tids samhällsskildring (vilket säger en del om andra genrer).

Diskussionen om populärkulturens fördärvlighet är ingalunda ny. För hundra år sedan drog DN igång en debattserie om 25-öresböckernas skadlighet. Strax efter 1900 exploderar den svenska bokmarknaden. Nya förlag ser dagens ljus, böckerna blir allt billigare, inte minst genom de billighetsserier som lanseras: enkronas-, 50-öres- och 25-öresböckerna.

Hatobjektet framför andra var Nick Carter-böckerna, allmänt kallade "smutslitteratur" och som enligt Nordisk Familjebok hade ett "språk och innehåll /som/ ockrar på oförädlad smak och sämre lidelser". Ord och inga visor.

Också inom den framväxande arbetarrörelsen var man skeptisk. Bildningsidealen, som ju annars var mycket starka, sträckte sig inte till populärkulturen, tvärtom sågs just Nick Carter som själva symbolen för dålig litteratur som fördummade den arbetande befolkningen.

Det var framför allt SSU och dess tidskrift Fram med dess unge och radikale redaktör Per Albin Hansson som gick i spetsen för kampen mot smutslitteraturen. Det manades till bojkott och "hänsynslös kamp" för att förhindra att "vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg".

Att kampen mot så kallad dålig litteratur inte gick att vinna säger sig självt. Men en intressant konsekvens av alla dessa kampanjer var att förlagen några år senare satsar stort på goda översättningar av författare som Frank Heller, Dorothy Sawyers och Agatha Christie, som ges ut i fint formgivna utgåvor till överkomliga priser.

Kampen mot populärkulturens skadlighet har fortsatt med oförminskad kraft. Vi har hunnit bli fördummade av tv, rockmusik och nu senast internet i allmänhet och spel i synnerhet. Farhågorna om dessa olika fenomens fördärvlighet kommer ständigt på skam, och en del av populärkulturen upphöjs med tiden till kvalitet, och någon gång rent av till klassiker.

Det mesta som skapas är tillfällighetskultur, som med nödvändighet kommer att vara glömt och förlåtet om några år. Kulturskapandet är underkastat en obönhörlig evolutionsprocess som ratar det överflödiga och bevarar det som är sant värdefullt.

Därmed inte sagt att det mesta av vår kultur skulle sakna ett värde för oss här och nu. Snarare tvärtom, det tillfälliga kan för många betyda mer än det evigt upphöjda. Vad som behövs är mindre högljudd moralism och mer av seriöst granskande kritik.

"Egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara"

 

Idag är det Edward Saids födelsedag. Hans sista verk som översattes till svenska var essäsamlingen "Från exilen".

Från exilen. Essäer 1976-2000

Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006

Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.

Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.

Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.

Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.

En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.

I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.

Han placerade jiddischlitteraturen på världskartan

 

Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen.

Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.

Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.

Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.

Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.

1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”.  Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.

Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla.

Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som var hans signum.

Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro drar in människor i politiken.

Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner om judar, inte judiska romaner”.

Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare.

Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.

Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.

Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj.

Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.

Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.

På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!

Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet.

Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.

Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.

Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.

Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor.

Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.

Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han var sällsynt framgångsrik.

Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:

En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)

Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)

Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)

Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)

Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)

Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)

Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)

Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)

Texten har tidigare publicerats i Dixikon