Till den kulturella mångfaldens försvar

 

För två år sedan brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Konst och litteratur i OS

 

Idag är det årsdagen av invigningen av de första moderna olympiska sommarspelen i Aten 1896.

Visste ni att man har tävlat i konst i OS?


De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. 

Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

Romaner och berättelser

 

Kan beställas direkt från författaren.

Hon gör det genuint nordiska till något universellt – Stina Ekblad läste Edith Södergran: "Bryter ny mark"

 

Idag är det Edith Södergrans födelsedag. För två år sedan hade jag nöjet att se ett program med Stina Ekblad om den finlandssvenska poeten.

Edit Södergrans poesi uppläst av Stina Ekblad med den dialekten, och till ackompanjemang av virtuosgitarristen David Härenstam, kan det bli annat än fantastiskt bra?

Edit Södergran är poeten som är den svenskspråkiga modernismens pionjär, och lär ha gett upphov till den första animerade debatten om poesins ”obegriplighet”. Så tror jag inte att dagens läsare uppfattar hennes dikter, bildspråket är ganska direkt, ”begripligt” om man så vill, det är snarare formen än innehållet som man förstår bryter ny mark och öppnar nya vägar.

Jag tror att Stina Ekblad har rätt när hon säger om Södergrans poesi att den ”svävar inte bara ut i metafysiska, gåtfulla beskrivningar av själens dunkla vrår utan skriver också om en konkret jag medveten kvinnokropp i det här poetiska”. Det finns uppenbart en dynamisk dialektik hos Södergran som pendlar mellan det upphöjt sublima och det konkret vardagliga.

Jag vill också gärna framhålla en annan aspekt på Södergrans poesi, nämligen hennes position i kulturens gränsland. Hon var född i St. Petersburg i det ryska imperiet, verkade som svenskspråkig i det så småningom självständiga Finland. Hennes uppfostran och utbildning var till stor del tysk, och hon hämtade genom resor och personliga kontakter influenser från Schweiz, Frankrike och Italien.

Genom att befinna sig i skärningspunkten mellan dessa kulturer, med sin ställning av att vara på samma gång innanför och utanför, skapar hon det genuint nordiska som är samtidigt universellt.

Det underströks i programmet inte minst i musiken, med sydliga toner, svensk och rysk folkvisa, finsk nationalromantik.

Kombinationen musik och poesi fungerade alldeles utmärkt, och gav programmet både tempo och djup.

I försoningens tid.

 

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den började någon gång förra veckan, lite oklart, det är nåt tjafs om solnedgång, och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Sen ska man läsa ur en konstig bok, där det inte går att fatta från vilket håll man ska läsa, vilket inte spelar så stor roll, för det går ändå inte att fatta innehållet heller.

Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten för några år sedan på grund av ett vulkan utbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till ett svinkallt Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. 

Vi förlåter regeringen och den populistiska oppositionen, vi förlåter Donald Trump och Joe Biden, talibaner och amerikaner, Kaczynski och Orban, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

Utom coronaviruset förstås.

PS. En lingvistisk fundering: fredagen under påskhelgen benämns "lång" i nordiska språk, faktiskt också på finska. På engelska och nederländska är samma fredag "god", medan på tyska är den "sorg". På slaviska språk blir den "stor", och så även på både ungerska och rumänska. Slutligen har vi de romanska språken, franska, italienska, spanska, deras fredag är "helig".
Någon där ute som kan förklara de skillnaderna?

Med äkta litterär talang och rakryggad hållning

 

Idag är det Émile Zolas födelsedag, han föddes den 2 april 1840. 

Zola är bland mycket annat ett lysande exempel på att inte ens de mest förvirrade litterära teorier kan ta död på äkta talang. Hade Zola följt sina egna naturalistiska teorier hade ingen någonsin orkat läsa honom. 

Men han är fullt läsbar - och läsvärd! - än idag. 

Hans "Germinal" (jag vägrar att använda den hopplösa svenska titeln) har betytt mycket för mig.

Han var också en orädd publicist.

Den 13 januari 1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Zola tog ställning för den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin under åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Zolas rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme.

Nylands Järn ska ut på turné - Wembley nästa

Efter ett drygt år av total stiltje på livekonsertfronten kan Nylands Järn meddela en sensationell nyhet. Kramforsbandet har bjudits in till en Englandsturné! Paradoxalt nog är det tack vare streamingen, framtvingad av pandemin, som bandet får den unika möjligheten.

- Det var av en ren slump som en brittisk arrangör råkade se inspelningen av vår konsert på Brygghuset, säger Nylands Järns frontman Fredrik Högberg.

Och det var inte vilken arrangör som helst, utan den legendariske Arthur MacJokson, demonfixaren som har varit drivande bakom de flesta stora rockturnéerna i Storbritannien de senaste 40 åren. Rolling Stones, Rod Stewart, Iron Maiden, Arvingarna, bara för att nämna några av de mest bemärkta.

- Det finns ett stort sug efter live musik i hela världen, och det är enastående chans för att oss att visa upp oss inför den globala rockpubliken, säger Fredrik Högberg.

Han sticker inte under stol med att Nylands Järn hoppas på många inbjudningar till flera olika länder. MacJokson har ett vidsträckt kontaktnät i många länder, och redan nu har preliminära förhandlingar inletts med konsertarrangörer från bland annat Japan, Australien, Kina, Bangladesh och Kosovo.

- Jag vet att samtal förs med intresserade parter i flera länder, det här kommer utan tvekan bli vårt internationella genombrott, säger Fredrik Högberg, inte utan en viss stolthet i rösten.

Turnén planeras pågå i tre veckor, och inte mindre än 16 konserter ska ges i lika många städer. Liverpool, Manchester, Birmingham, Leeds, Bristol, Nottingham, Sheffield, Newcastle. Av olika skäl blir det inga konserter i Skottland, Wales eller Nordirland. I varje fall inte den här gången, något som Nylands Järn beklagar.

Däremot är man mer än nöjd med turnéns kulmen – en avslutande konsert på den klassiska arenan Wembley.

Fredrik Högberg har förvisso varit internationellt verksam i egenskap av tonsättare, men också för honom är det något särskilt att få uppträda på just Wembley.

 - På högstadiet när vi spelade fotboll sa min gymnastiklärare Tom Prahl (sedermera framgångsrik tränare för Malmö FF; redaktionens anmärkning) hånfullt att jag aldrig kommer till Wembley. Tänk så fel han hade! skrattar Fredrik Högberg.