Trollkarlen från Macondo

 

Idag är det Gabriel Garcia Marquez födelsedag.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hederrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez har lämnat ett magiskt litterärt arv efter sig.

Röda drömmar med Rosa

 

Idag firar vi Rosa Luxemeburg, född den 5 mars 1871:

Drömmen om det röda
Nina Björk
W & W

Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.

Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.

Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.

–        Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

      

       Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.

"Vi står i mörker, omgivna av ljus"

 

Idag är det Ryszard Kapuscinskis födelsedag.

Om det fanns ett världsmästerskap i resereportage skulle han vara en skyhög favorit till guldmedaljen. Han slog genom internationellt med "Kejsaren"(1985), en bok om Haile Selassies Etiopien, sedan kom "Shahernas shah"(1986) om Iran, "Imperiet"(1993) om Sovjetunionen, "Fotbollskriget"(1998) om kriget mellan Honduras och El Salvador, "Ebenholts"(200) om Afrika och nu senast med metareportaget "På resa med Herodotos".

Var och en av dessa böcker är ett litet mästerverk. Utomordentligt välskrivna på en enkel och effektiv prosa, med en intuitiv känsla för betydelsefulla detaljer som skapar insikt i de större sammanhangen.

Vad som är hemligheten bakom Kapuscinskis framgångar kan man naturligtvis bara spekulera i, men det är säkerligen ofrånkomligt att hans uppväxt i det mångnationella Pinsk (ligger i nuvarande Vitryssland), och hans erfarenheter från krigsåren under den nazistiska ockupationen har lämnat bestående spår. 

Dels som en upplevelse av konflikt och krig som normaltillstånd - han har under sina år som reporter undgått arkebusering minst fyra gånger, men också, och kanske viktigast, att se olikheter och skillnader mellan människor och kulturer som något självklart. Han själv kallar sig för kulturernas uttolkare, och hans böcker utmärks av kunskap - han har sagt att för att skriva en sida behöver man läsa hundra sidor, ödmjukhet, tolerans och en vilja att förstå.

Han gjorde sig ett namn med reportaget om Nowa Huta 1955. Nowa Huta - som betyder "Nya smälthyttan" - är industrisamhället uppbyggt under 50-talet utanför Kraków.  Det var ett reportage om primitiva, omänskliga levnadsförhållandet, slit, smuts och hunger. Skakande och mästerligt skrivet i stor kontrast till den entusiastiska verklighetsförfalskningen som hade varit förhärskande så länge under stalinismen.

Det går inte att komma ifrån att den unge Ryszard hade tur. Hans reportage blir till när det politiska tövädret börjar, och mycket blir tillåtet. Han får till och med en utmärkelse för Nowa Huta-artikeln.  Men makthavarna tog det säkra för det osäkra, och för att hålla honom borta från kontroversiella ämnen, skickade man honom utomlands.

Inte för att han hade något emot det. Som ung i 50-talets Polen hade han en dröm att "överskrida en gräns", oviktigt vilken, och blir hux flux till sin egen stora förvåning skickad till Indien som korrespondent för ungdomsförbundets tidning med det osannolika namnet "Ungdomens Standar".

Han har aldrig varit utomlands, han kan inte ens engelska, men han har med sig ett tummat exemplar av Herodotos Historia, en bok som kommer att följa med honom på alla hans senare resor. Under en mellanlandning i Rom köpte han Hemingways Klockan klämtar för dig, och läste den med hjälp av lexikon för att lära sig engelska.

Han bevittnar Tredje världens födelse, envåldshärskarnas undergång i Iran och Etiopien, Sovjetunionens sammanbrott. 

Översatt till otaliga språk, har han höjts till skyarna av John le Carré, Susan Sontag, Norman Mailer, Salman Rushdie och har faktiskt gett ut ett par diktsamlingar. Han har fått mängder av olika utmärkelser och priser, både i Polen och utomlands.  Flera gånger nämns han som kandidat till Nobelpriset i litteratur. 

Sista kapitlet i På resa med Herodotos har den talande titeln "Vi står i mörker, omgivna av ljus."

Hans eget bidrag till att sprida ljus i mörkret kan aldrig nog uppskattas.

Attentatet mot Norrskensflamman

Idag är det årsdagen av attentatet mot Norrskensflamman, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt hög samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.

De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944. 

Operornas opera

 

Idag är det 146 år sedan Carmen hade sin urpremiär i Paris. 2012 spelades operan i Umeå.

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.

Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.

Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.

Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.

Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.

– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.

– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.

Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.

Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.

Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.

En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.

Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.
Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!

Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.

Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:

– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

Antiopera av ett musikaliskt geni

 

Idag är det Kurt Weills födelsedag.

Staden Mahagonnys uppgång och fall

Norrlandsoperan

Musik: Kurt Weill
Libretto: Bertolt Brecht
Svensk översättning: Linda Mallik

 Dirigent: Damian Iorio 

Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich/ Bogdan Szyber

MEDVERKANDE:
Lars Cleveman – Jim Mahoney
Susanna Levonen – Leokadja Begbick
Sanna Gibbs – Jenny Hill
Fredrik Zetterström – Treenighets-Moses
Jonas Durán – Fatty, Prokuristen
Fredrik Af Klint – Jack O´Brien/ Tobby Higgins
Kosma Ranuer – Sparbössan Bill
Michael Schmidberger – Alaskawolf Joe

NorrlandsOperans kör
NorrlandsOperans Symfoniorkester 

Presentatör: Björn Granath (projektion)

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Foto: Mats Bäcker

Romaner och berättelser