”den stora gemensamma torvan”?

Idag är det Gustav II Adolf:s dödsdag, av tradition en dag då högerextrema nationalister demonstrerar, och ställer till med bråk och upplopp. Traditionen är emellertid inte så gammal, och går bara tillbaka till förra sekelskiftet.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Resultatet av denna nationalistiska vurm för hembygden blev i modern tid en lång rad förödande krig, övergrepp, etnisk rensning, fördrivning och förföljelse.

" varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende"

Presidentval i USA. Innan valet är ens färdigräknat börjar det spridas konspirationsteorier. Inte helt oväntat från den presiden som ser ut att förlora.

För den som är benägen att tro på konspirationsteorier kan det nästan förefalla att det finns en plan bakom. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att alla system har ett behov av en yttre fiende, att allt det som vill framstå som bra behöver sin motsats.

Det är inget nytt i världshistorien, har alltid funnits, och vid behov har man helt enkelt skapat dem. Spåren förskräcker, som i Umberto Eccos roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Begravningsplatsen i Prag
Umberto Ecco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.
Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.

Oświęcim – svart vinter av Marcin Kącki

Oświęcim är en oansenlig stad i södra Polen, en timmes bilväg väster om Kraków, med knappt 40 000 invånare. Samma stad är känd (ökänd?) i hela världen under sitt tyska namn Auschwitz – själva sinnebilden för Förintelsen. Den polske prisbelönte reportern Marcin Kąckis reportagebok ”Oświęcim – svart vinter” (Oświęcim – czarna zima; Znak, 2020) är en berättelse om hur man lever ett vanligt liv i nuet och försöker bygga upp en bra framtid på en plats brännmärkt av det förflutnas ondska, som oupphörligt kastar mörka skuggor över människornas vardag här och nu.

Koncentrations- och förintelselägret är bokstavligen fysiskt närvarande i staden. Lägrets gamla byggnader används fortfarande idag, som bostäder, dagis, skolor. När lägrets etablerades av tyskarna deporterades många av de boende polackerna där, efter kriget tog de helt enkelt tillbaka sina hus.

Hur det är att bo på eller nära platsen för mänsklighetens största brott? ”Man vänjer sig”.

Läs hela texten i Dixikon

Po Tidholm och Sara Parkman drog storpublik till Svanö: "Pandemin gör landsbygden mer attraktiv"

Först en timmes föredrag av Po Tidholm om glesbygdsproblematik. Sedan en lika lång konsert med Sara Parkman. Svanö kulturförening bjöd på en helkväll för alla sinnen på fredag kväll, precis vid ingången till Alla helgons dag.

På grund av det stora intresset med runt 100 intresserade, coronasäkrade man i Svanö folkets hus genom att köra dubbla pass med samma föreställning, ett klockan 18, och det andra 21. Hyggligt av de medverkande att ställa upp på det upplägget, det måste ha varit ganska körigt.

Po Tidholm är välkänd författare och debattör, med flera böcker, framför allt om Norrland, bakom sig. Han är själv uppvuxen på landet, och efter en tid i Stockholm åter glesbygdsbo.

Han inledde med en historisk överblick För 200 år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet, resten i städer och tätorter. Idag är förhållanden de omvända.

- Urbanisering och modernisering följs åt, och det är en utveckling som sker i hela landet, det finns länge en stark idé om att alla bidrar och har också rätt att ta del av framstegen, säger Po Tidholm.

Läs hela texten i Allehanda.se

Är alla som tiger och accepterar ondskan skyldiga?

Rättegången från 1959 mot en nazist har mycket att lära oss om rättsprinciper, skuld och ansvar

En bekant kulturredaktör, som numera är pensionerad, kom förbi med ett gammal nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM), salig i åminnelse, från 1959. Han hade hittat en artikel av Jörn Donner som han trodde kunde intressera mig. Vilket det mycket riktigt gjorde.

Ni som händelsevis undrar vad pensionerade kulturredaktörer sysslar med under dagarna har därmed fått frågan besvarad.

Donners artikel i BLM, nr 5/1959, maj-juni, handlar om rättegången mot Erich Koch, en högt uppsatt nazistisk krigsförbrytare, Gauleiter för Ostpreussen och så kallad rikskommissarie för det ockuperade Ukraina. Han kan ha varit ansvarig för så många som fyra miljoner människors död.

Han greps 1950 av engelsmännen i Tyskland, och utlämnades till Polen, där han nio år senare ställdes inför rätta för sina brott.

Den då unge Jörn Donner bevittna delar av rättegången på plats i Warszawa. Hans reportage är inte bara en skildring av rättegången, utan lika mycket en filosofisk betraktelse kring frågor om skuld och ansvar, om ondskans karaktär, och hur den bäst kan bekämpas och förebyggas.

 Två frågor i Donners text har en brännande aktualitet än idag.

Dels konstaterar han att nazismens brott är ingenting typiskt för tyskar.

"Grymheten och intoleransen kan ha sina nationella karakteristika, men erfarenheterna borde lära oss att de flesta européer under vissa betingelser är kapabla till samma våldsdåd som nazisterna utförde i Polen."

Alltså är det självklart att motarbeta dessa "betingelser", och Donner sammanfattar:

"Uppgiften under dessa omständigheter blir inte bara att döma brottet och straffa dess upphovsmän, utan i ännu högre grad att skapa sociala betingelser som hejdar brottet innan det är gjort."

Kan tyckas självklart, men att döma av hur dagens politik ser ut, i Sverige, Europa, andra delar av världen, gör man precis tvärtom. Inkomstklyftorna skenar iväg, de sociala skyddssystemen urholkas, konflikten mellan stad och land växer.

I en växande ekonomi, med högkonjunktur och mycket hög sysselsättningsgrad fattas det pengar till det mesta inom välfärden, och nedläggningshoten står som spön i backen. Vart tar pengarna vägen?

Och då står han där (det är nästan alltid en han), numera välskräddad, och viskar: Det är invandraren, det är juden, muslimen...

Den andra aspekten är juridisk och moralisk, i det här faller två sidor av samma mynt.

Rättegången mot Koch är minutiöst förberedd, det har tagit fem år att samla in all dokumentation och alla tillgängliga vittnesbörd. Många vittnen, de flesta, är döda - genom Kochs försorg.

Koch försvaras av två av Polens främsta jurister. Stor hänsyn tas till hans hälsotillstånd, han har ständig läkartillsyn, den dagliga tiden för rättegången inskränks till fem timmar, med många pauser.

Den omänsklige bödeln behandlas högst humanitärt, den avskyvärde förbrytaren döms i enlighet med rättvisans principer.

Så ska det naturligtvis vara, men så är det inte. Man skickar in kavalleriet, som kallblodigt avrättar en skurk - gärna i direktsändning. Det är ingenting annat än statsterrorism.

Människor fängslas under lång tid utan rättegång, andra stämplas som terrorister och utvisas utan möjlighet till försvar. Andra åter släpps inte in i landet där de är medborgare. Ibland drabbar det till och med småbarn!

Det är illa när man ersätter rättsstaten med arvsynden.

Frågan om skuld och ansvar ställs på sin spets. Koch själv visste förstås ingenting om någonting, även om han i sin slutplädering erkände en "historisk" men inte personlig skuld. (Han dömdes till döden, men det omvandlades till en livstidsdom.)

Att det finns skuld och ansvar att utkräva av dem som stod över Koch i hierarkin är helt uppenbart. Men gäller det åt andra hållet också? Hur långt ner sträcker det sig? Till enskilda soldater? Vakter? Lokförare som körde tågen till Treblinka? Lägre statstjänstemän?

Jörn Donner ställer frågan: "Hur långt bakåt måste man gå för att finna de ansvariga för Tysklands öde, för Hitlers masshypnos och seger? Är alla, som stillatigande accepterat Hitler på samma sätt skyldiga?"

Det är vanskligt att uttala sig om juridisk skuld, den får i varje enskilt fall ett oberoende rättsväsen avgöra.

Men ansvar har alla. Alltid. Även vi.

Tidigare publicerad i Allehanda.se

"Egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara"

 

Idag är det Edward Saids födelsedag. Hans sista verk som översattes till svenska var essäsamlingen "Från exilen".

Från exilen. Essäer 1976-2000

Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006

Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.

Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.

Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.

Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.

En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.

I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.

Han placerade jiddischlitteraturen på världskartan

 

Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen.

Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.

Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.

Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.

Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.

1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”.  Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.

Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla.

Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som var hans signum.

Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro drar in människor i politiken.

Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner om judar, inte judiska romaner”.

Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare.

Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.

Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.

Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj.

Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.

Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.

På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!

Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet.

Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.

Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.

Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.

Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor.

Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.

Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han var sällsynt framgångsrik.

Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:

En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)

Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)

Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)

Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)

Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)

Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)

Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)

Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)

Texten har tidigare publicerats i Dixikon