Krigets första offer i realtid

 

Idag är det årsdagen av Sevastopol fästnings fall, som kom att markera Krimkrigets slut.

För drygt 160 år sedan var Krim skådeplatsen för en blodig konflikt mellan Öst och Väst.

Upprinnelsen var Tsarrysslands ockupation av de osmanska furstendömena Moldavien och Valakiet.

England och Frankrike slöt upp helhjärtat bakom Turkiet, inte minst eftersom man själv sneglade på de så kallade Donaufurstendömena.

Dessutom krävde båda sidor högljutt garanterade rättigheter för katoliker respektive ortodoxa – i Palestina!

De mer cyniskt lagda hävdar att egentligen handlade det om Englands strävan att hålla det sönderfallande ottomanska imperiet vid liv, eftersom det säkrade deras fria passage mot Indien och Afghanistan.

Den ryske tsaren Nikolai I hade räknat med att de europeiska stormakterna, i synnerhet Österrike, skulle förhålla sig åtminstone neutrala, som tack för hjälpen i nedslåendet av revolutionerna 1848.

Men otack är världens lön, och ett fullständigt tillbakadragande av de ryska trupperna krävdes.

Nikolai gav vika, men nu struntade England och Frankrike i alla tjusigt formulerade förevändningar.

En stor militär styrka landsattes på Krimhalvön. Förutom England och Frankrike bestod styrkan givetvis av turkiska trupper, och något mer överraskande av en kontingent från Kungariket Sardinien.

De hade egentligen ingenting med den aktuella konflikten att göra, men hoppades genom sitt deltagande på stöd för expansionen i norra Italien, som ju skulle leda till Italiens enande.

Dessutom ingick i miljonstyrkan tyskar, schweizare (?!), och polacker, alltid lika pigga på att slåss för någon stormakt i hopp om framtida stöd – som undantagslöst uteblir.

På den ryska sidan fanns det frivilliga från de alltid lika trogna slaviska bundsförvanterna Bulgarien, Serbien och Montenegro, och dessutom Grekland, som tack för hjälpen i självständighetskampen.

Kriget på Krim utmärktes från första början av en exempellös militär inkompetens från båda sidor.

Epidemier av kolera och skörbjugg decimerade soldaternas led. Långt mer än hälften av den halv miljon döda som kriget skördade föll offer för sjukdomar.

Efter nästan ett års belägring föll Sevastopol, ryssarna drog sig tillbaka, och kriget var över. Väst hade vunnit, men utan att kunna dra någon fördel av sin seger. Krim utrymdes, och ett fredsfördrag undertecknades.

Samtidigt påvisade kriget med all skrämmande tydlighet Rysslands tekniska efterblivenhet. De ryska gevären hade fyra till fem gånger kortare räckvidd, och förnödenheter transporterades med oxkärror, medan fienden använde sig av järnvägar.

Kostnaderna för Krimkriget var också det främsta skälet till att Ryssland sålde Alaska till USA 1867 för det facila priset av drygt sju miljoner dollar.

Krimkriget kallas för det första moderna kriget. I klartext betyder det ett stillastående massmördande med hjälp av högteknologiska vapen. Skyttegravar och indirekt artillerield användes i stor skala.

Undervattensminor fick stor betydelse för sjökrigföringen.

Det är också under Krimkriget som den moderna fältsjukvården utvecklas. Florence Nightingale gör sig ett namn, och blir till ett begrepp.

Kriget flyttar nu också in i offentligheten. Gustave Doré ritar en serie med titeln ”Ryssarna”, kriget dokumenteras fotografiskt, Roger Fenton tar mer än 360 bilder, telegrafen kommer till användning, vilket gör att tidningskorrespondenterna kan rapportera i realtid.

Sanningen blir inte bara krigets första offer, den kan nu offras med en gång från första början.

Nya grepp med Bollsta Blues – musik på älven lockade publiken ombord på Ådalen III

Bollsta Blues har haft ett tungt år, och har drabbats dubbelt upp. Först ställde coronapandemin till det precis som för alla andra, sedan förlorat man sin spellokal när Bollsta Folkets hus tvingades att slå igen. Men nu är man tillbaka på banan igen, och lät höstprakten lysa upp coronamörkret med en blueskryssning med Ådalen III. Visserligen med alla restriktioner och begränsningar, men musik på älven kan aldrig vara fel.

Föreningen Bollsta Blues drogs igång av några lokala bluesentusiaster, bland annat Ragnar Forsberg och Bengt Forssell. Ragnars son Daniel som hade bott flera år i Stockholm hade där byggt upp ett vidsträckt nätverk av duktiga musiker, och kunde därför ta upp flera kända namn till Bollstabruk.

- Jag har alltid haft en fot kvar i Kramfors, och därför känns det kul att få göra något för hembygden, säger Daniel Forsberg.

Samarbetet med Rose-Marie och Nils-Olov på Bollsta Folkets hus fungerade mycket bra, och blueskvällarna där var synnerligen uppskattade, med långväga besökare från både Örnsköldsvik och Sundsvall. Tills coronapandemin ödelade allt.

Så småningom dök ändå tanken upp att försöka komma igång, och kontakt togs med Jerry Larsson som driver Ådalen III, och han nappade direkt på idén.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med hatkärlek till England

 

Den 7 september 1940 inledde tyskarna bombningar av engelska städer. Slaget om Storbritannien kom att kallas med ett märkligt uttryck för The Blitz. Många har skrivit om den. En av dem är författaren Elias Canetti.

Party under blitzen
Elias Canetti
Övers: Per Holmer
Forum

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och 2005 kom som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt.

Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot.

Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur.

Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur

Jungfruöarna, Sverige, Danmark och kolonialismen

 

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy. Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en(1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Gustav III:s koloniala ambitioner var inspirerade av Danmark, och det är vårt södra grannland som var Nordens koloniala stormakt.

Det är inte mer än drygt 100 år sedan, den 17 januari 1917, som Danmark sålde Jungfruöarna till USA för den nätta summan av 25 miljoner dollar. Detta var slutackorden för det danska kolonialväldet. I Indien och Afrika hade det upphört redan ett drygt halvsekel tidigare. Kvar var nu bara Färöarna och det lika vidsträckta som folktomma Grönland. De blev likställda delar av Danmark först 1948 respektive 1953.

Den danska kolonialhistorien i Västindien börjar 1666-72 när ön Saint Thomas koloniseras. Den ligger i ögruppen Jungfruöarna som ”upptäcktes” av Columbus under hans andra resa 1493. Områdets östra del tillhör fortfarande Storbritannien under namnet Brittiska Jungfruöarna.

1684 koloniserade danskarna ön Saint John, och 1733 köptes Saint Croix från Frankrike.

Kolonisationen skedde genom Danska Västindiska kompaniet, grundat 1671 av danska handelsmän, och där kungen föga överraskande var stor delägare. Att kompaniet hade monopol på handel med Västindien är inte heller särskilt överraskande.

Huvudstaden Charlotte Amalie är döpt efter Kristian V:s gemål, den danske monarken var tydligen mer romantiskt lagd, och mindre egocentriskt, än Gustav III.

Jungfruöarna blev dansk kronkoloni 1754. Ekonomin byggde på det så kallade triangelhandeln. Slavar från Afrika skeppades till Västindien, härifrån exporterades till Europa tobak, bomull och framför allt sockerrör, som odlades på slavplantager, och från Europa gick det ”handelsvaror” – förmodligen diverse krimskrams - till Afrika.

Verksamheten var långt ifrån friktionsfri. 1733 fick slavarbetarna på Saint John nog av det mördande slitet på sockerplantagerna och ett uppror bröt ut. De numerärt överlägsna och desperata slavarna övermannande och dödade den danska garnisonen, och var öns herrar i över i sex månader, då de underkuvades med hjälp av franska trupper från Martinique.

Det var det första större kända slavupproret i Västindien.

Ekonomin på Jungfruöarna utvecklades positivt- för kolonisatörerna - under större delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Sedan följde en nedgång, och slaveriets avskaffande 1848 blev dödsstöten för plantageekonomin på öarna.

Det var Jungfruöarnas guvernör var ensidigt beslutade om slaveriets avskaffande, utan att förankra det i Köpenhamn, och trots vilda protester från plantageägarnas sida.

Jungfruöarna blev i fortsättning en tung ekonomisk belastning för Danmark, och det tärde hårt på den redan ansträngda ekonomin, inte minst efter statsbankrutten 1813.

Ett par försök gjordes att sälja ögruppen till USA men det gick om intet. Kring första världskrigets utbrott lämnades Jungfruöarna helt åt sitt öde.

Situationen förändrades dock 1916 då USA befarade att Tyskland skulle invadera öarna och upprätta en ubåtsbas där. Nya förhandlingar inleddes och man kunde komma överens till ömsesidig belåtenhet. Avtalet ratificerades den 17 januari 1917.

Numera är öarna ett så kallat autonomt territorium under namnet US Virgin Island men utan att vara en del av USA. Invånarna är dock amerikanska medborgare.

Turismen är huvudnäringen, dessutom finns en ganska stor romtillverkning, och lite jordbruk. På Systembolaget finns två sorters öl från Jungfruöarna. En kuriositet är att det råder vänstertrafik på ögruppen.

Öarna har en stark amerikansk prägel. Spår från den danska tiden finns framför allt på kyrkogården, förutom namnet på huvudstaden.

Genom historien har Jungfruöarna haft en påtagligt kosmopolitisk karaktär. Här finns både protestantiska och katolska kyrkor, och en praktfull synagoga.

Den franske impressionistmästaren Camille Pissarro var född på Saint Thomas. Hans mor var fransk judinna, hans far en sefardisk köpman med franskt medborgarskap som kom till ön i affärer.

Till syvende och sist tillhör världen oss 

Vad kostar en familj?

 

I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen från oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. Pionjär på området var professor Södersten på 90-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går, och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthåll, jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes många bostäder. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

Idag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på Sfi fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.

Tiden, historien och rötterna

"Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.

Demokratin måste ständigt försvaras - "Vi kan gå miste om jämlikheten genom politiska beslut"

Om det låter för bra för att vara sant är det allt som oftast för att det inte är sant.

Det finns en berättelse om det svenska folkhemmet byggt av forna dagars socialdemokrater – tänk Per Albin Hansson! – som givetvis skiljer sig avsevärt från dagens sossar, dessa korrumperade fackpampar och klassförrädare.

De goda (och döda) socialdemokraterna fortsatte en stolt svensk tradition av samförstånd mellan fria bönder som samlades vid tinget och löste de gemensamma problem i en förståndig och (nästan) demokratisk anda.

Knätofs, lagom och Carl Larsson. Från Axel Oxenstierna, frihetstiden, Geijers odalbonde till, tja, åtminstone Tage Erlander.

Så skapades den svenska modellen, med jämlikhet, välstånd och trygghet, garanterad av (den gamla, goda) socialdemokratins långa regeringsinnehav.

Sedan gick det snett någonstans – socialdemokraterna blev varken gamla eller goda? – vilket en del tycker faktiskt är alldeles förträffligt, medan andra tror (eller i varje fall låtsas tro) att man kan återvända till forna tiders idyll.

Hur? Det är enkelt: mer varpa, mindre invandring.

Det är en upplyftande historieskrivning, präglad av idel urgamla dygder som överförs över århundraden från generation till generation. Kontinuitet, förnuft, samförstånd, fria bönder i samverkan, vilken skriande kontrast till en förblindad, våldsam och diktatorisk omvärld!

Verkligen något att vara stolt över.

Men det finns ett litet problem.  Det är hittepå från början till slut. En tillrättalagd, förskönande romantisk bild som inte stämmer alls, och som bygger på tvivelaktiga källor av undermåligt värde.

 Men som har upprepats så länge, så många gånger, att det har blivit till en etablerad (och välkommen) sanning.

I en längre essä nyligen (29 maj 2019) i den ansedda historiska tidskriften ”Past and Present” gör ekonomihistorikern från Lunds universitet Erik Bengtsson upp med den falska (själv)bilden.

Sverige tillhörde länge Europas marodörer när det gäller demokrati. Enbart en liten del av befolkningen hade rösträtt, och det var givetvis bara män. Den kommunala rösträtten var graderad efter förmögenhet(!), vilket gjorde det möjligt för lokala diktatorer – det kunde vara en storbonde, en patron, en fabrikör – att helt självsvåldigt styra politiken på hemmaplan.

Ojämlikheten i Sverige ökade mellan 1750 och början av 1900-talet. Antalet jordlösa på landsbygden växte kraftigt. De tio rikaste procenten 1910 i Sverige ägde 88 procent av de privata förmögenheterna – jämför med 81 procent i … USA!

Den övervägande delen av det fåtal bönder som hade en maktställning hyste djupt konservativa åsikter. Nästan hela folket stod utan politiskt inflytande, och därför kunde majoriteten, jordlösa, småbrukare, lägre medelklass, småborgare och arbetarklassen enas mot den lilla eliten i kampen för allmän rösträtt.

Kraften som formade och kanaliserade den kampen var frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, och i förlängningen arbetarrörelsen.

 ”Det är väldigt enkelt: Om man har en mäktig aktör som vill ha en jämlik modell, så får man en jämlik modell.” skriver Erik Bengtsson.

SÅ skapades demokratin och jämlikheten i Sverige – i strid med den historiska traditionen.

Ett sekel senare är Sverige omsprunget i jämlikhetsligan av hela Norden, och länder som Belgien, Österrike och Slovenien.

Eller så här: folkhemmet med dess välstånd, jämlikhet och trygghet skapades av social mobilisering och progressiva politiska beslut. På samma sätt har det som en gång i tiden kallades för den svenska modellen urholkats – delvis till oigenkännlighet – av individualistisk passivitet och reaktionära politiska beslut.

– Om vi kan förstå hur ett land blir jämlikt och vilka faktorer som är viktiga, så har det också relevans för dagens debatt. Om man kan visa att det inte finns någon kontinuitet i svensk historia, att jämlikheten inte bygger på vår kultur, då kan man visa att det är en bräcklig konstruktion som vi kan gå miste om genom politiska beslut. Den svenska jämlikheten riskerar annars att ses som något evigt och överhistoriskt, och då har politiker en ursäkt till att inte skydda den, säger Erik Bengtsson.