Personligt och utlämnande med Stina Joza – trots dramatiskt avbrott när publiken fick utrymma lokalen

Vad är det som gör oss till de vi är? Stina Jozas föreställning ”Stark” på Härnösands teater är en musikalisk resa genom ett liv, och låter publiken ta del av hennes framgångar och nederlag. Det är personligt och utlämnande, med ambitionen att dela med sig, och förhoppningen om igenkänning.

Det börjar med att den tvååriga Stina får hörlurar och kan för första gången höra sin egen röst förstärkt. Det skapar en magisk känsla som hon aldrig senare i sitt liv kan släppa.

Sedan blir det en dramatisk entré, med rök och till toner av en pampig popballad.

Inte blev det mindre dramatiskt av att brandlarm gick i gång och publiken tvingades att utrymma lokalen. Någon hade glömt att stänga av rätt larm på rätt ställe.

Efter räddningstjänsten snabba ankomst och vaktmästarens rådiga ingripande kunde föreställning komma igång igen.

Det blev en lågmäld och finstämd, delvis humoristisk, berättelse om mobbning och dess bestående psykiska konsekvenser, en musikkarriär som begränsades av kontrollerande personer, en bilolycka inga allvarliga skador, men desto allvarligare frågor om vad som är viktigt i livet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ett olycksdrabbat datum

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Naturfotografi, konst och träsnideri – kreativ mångfald på Kramfors konstdag: "Bredden är enorm"

Kramfors konstdag är en mötesplats där länets konstnärer, företrädesvis de icke professionella, får ett tillfälle att träffa den breda, konstintresserade, publiken. I år fanns 18 konstnärer på plats, några från Sundsvall var anmälda men fick förhinder i sista stund, och därför var enbart Ådalen representerad.

Kramfors konstdag startade för ett tiotal år sedan, och hölls då utomhus på torget i dagarna två.

-          Inte helt oväntat drabbades vi av dåligt väder, och tvingades då att flytta in till Kramfors konsthall, något vi som snabbt insåg var att föredra framför den högst osäkra chansningen på hyfsad väderlek ute, säger Carl-Gerhard Lindberg från Kramfors konstförening.

Då bestämdes också att flytta konstdagen från vår till höst, från maj till september. På begäran av flera konstnärer beslutade man dessutom att koncentrera evenemanget till en enda dag, istället för två som kändes splittrat och utdraget, utan att tillföra något.

Det är mest amatörer som ställer ut, det är deras chans att få komma ut och visa upp sitt skapande, ”med ambitioner och engagemang”, och att få möta direkt en potentiell publik.

Spännvidden när det gäller teknik, stil, motiv, material är mycket stor. Att visa upp mångfalden i det konstnärliga skapandet är förstås en av poängen med konstdagen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Så skapades den svenska demokratin - i strid med traditionen

Om det låter för bra för att vara sant är det allt som oftast för att det inte är sant.

Det finns en berättelse om det svenska folkhemmet byggt av forna dagars socialdemokrater – tänk Per Albin Hansson! – som givetvis skiljer sig avsevärt från dagens sossar, korrumperade fackpampar och klassförrädare.

De goda socialdemokraterna fortsatte en stolt svensk tradition av samförstånd mellan fria bönder som samlades vid tinget och löste gemensamma problem i en förståndig och (nästan) demokratisk anda.

Knätofs, lagom och Carl Larsson. Från Axel Oxenstierna, frihetstiden, Geijers odalbonde till, tja, åtminstone Tage Erlander.

Så skapades den svenska modellen, med jämlikhet, välstånd och trygghet, garanterad av (den gamla, goda) socialdemokratins långa regeringsinnehav.

Sedan gick det snett någonstans – socialdemokraterna blev varken gamla eller goda? – vilket en del tycker faktiskt är alldeles förträffligt, medan andra tror (eller i varje fall låtsas tro) att man kan återvända till forna tiders idyll.

Hur? Det är enkelt: mer varpa, mindre invandring.

Det är en upplyftande historieskrivning, präglad av idel urgamla dygder som överförs över århundraden från generation till generation. Kontinuitet, förnuft, samförstånd, fria bönder i samverkan, vilken skriande kontrast till en förblindad, våldsam och diktatorisk omvärld!

Verkligen något att vara stolt över.

Men det finns ett litet problem. Det är hittepå från början till slut. En tillrättalagd, förskönande romantisk bild som inte stämmer alls, och som bygger på tvivelaktiga källor av undermåligt värde.

Läs hela texten i Allehanda.se

Krigets första offer i realtid

Idag är det årsdagen av Sevastopol fästnings fall, som kom att markera Krimkrigets slut.

För drygt 160 år sedan var Krim skådeplatsen för en blodig konflikt mellan Öst och Väst.

Upprinnelsen var Tsarrysslands ockupation av de osmanska furstendömena Moldavien och Valakiet.

England och Frankrike slöt upp helhjärtat bakom Turkiet, inte minst eftersom man själv sneglade på de så kallade Donaufurstendömena.

Dessutom krävde båda sidor högljutt garanterade rättigheter för katoliker respektive ortodoxa – i Palestina!

De mer cyniskt lagda hävdar att egentligen handlade det om Englands strävan att hålla det sönderfallande ottomanska imperiet vid liv, eftersom det säkrade deras fria passage mot Indien och Afghanistan.

Den ryske tsaren Nikolai I hade räknat med att de europeiska stormakterna, i synnerhet Österrike, skulle förhålla sig åtminstone neutrala, som tack för hjälpen i nedslåendet av revolutionerna 1848.

Men otack är världens lön, och ett fullständigt tillbakadragande av de ryska trupperna krävdes.

Nikolai gav vika, men nu struntade England och Frankrike i alla tjusigt formulerade förevändningar.

En stor militär styrka landsattes på Krimhalvön. Förutom England och Frankrike bestod styrkan givetvis av turkiska trupper, och något mer överraskande av en kontingent från Kungariket Sardinien.

De hade egentligen ingenting med den aktuella konflikten att göra, men hoppades genom sitt deltagande på stöd för expansionen i norra Italien, som ju skulle leda till Italiens enande.

Dessutom ingick i miljonstyrkan tyskar, schweizare (?!), och polacker, alltid lika pigga på att slåss för någon stormakt i hopp om framtida stöd – som undantagslöst uteblir.

På den ryska sidan fanns det frivilliga från de alltid lika trogna slaviska bundsförvanterna Bulgarien, Serbien och Montenegro, och dessutom Grekland, som tack för hjälpen i självständighetskampen.

Kriget på Krim utmärktes från första början av en exempellös militär inkompetens från båda sidor.

Epidemier av kolera och skörbjugg decimerade soldaternas led. Långt mer än hälften av den halv miljon döda som kriget skördade föll offer för sjukdomar.

Efter nästan ett års belägring föll Sevastopol, ryssarna drog sig tillbaka, och kriget var över. Väst hade vunnit, men utan att kunna dra någon fördel av sin seger. Krim utrymdes, och ett fredsfördrag undertecknades.

Samtidigt påvisade kriget med all skrämmande tydlighet Rysslands tekniska efterblivenhet. De ryska gevären hade fyra till fem gånger kortare räckvidd, och förnödenheter transporterades med oxkärror, medan fienden använde sig av järnvägar.

Kostnaderna för Krimkriget var också det främsta skälet till att Ryssland sålde Alaska till USA 1867 för det facila priset av drygt sju miljoner dollar.

Krimkriget kallas för det första moderna kriget. I klartext betyder det ett stillastående massmördande med hjälp av högteknologiska vapen. Skyttegravar och indirekt artillerield användes i stor skala.

Undervattensminor fick stor betydelse för sjökrigföringen.

Det är också under Krimkriget som den moderna fältsjukvården utvecklas. Florence Nightingale gör sig ett namn, och blir till ett begrepp.

Kriget flyttar nu också in i offentligheten. Gustave Doré ritar en serie med titeln ”Ryssarna”, kriget dokumenteras fotografiskt, Roger Fenton tar mer än 360 bilder, telegrafen kommer till användning, vilket gör att tidningskorrespondenterna kan rapportera i realtid.

Sanningen blir inte bara krigets första offer, den kan nu offras med en gång från första början.

Ångermanlands egen salongsorkester fyller 25 år – och får stipendium: "Kaprifol är en unik relik från en svunnen tid"

En salongsorkester är en instrumental ensemble inom västerländsk populärmusik som uppstod som ett resultat av att musicerandet flyttade ut från den borgerliga salongen ut till offentliga platser. 

Salongsmusiken hade sin höjdpunkt kring förra sekelskiftet, och dominerade helt nöjeslivet i Sverige under 1900-talets två första decennier. Från 1940-talets början anses salongsmusikens tid vara förbi. 

Dock inte i Ångermanland.

Här kommer Kaprifol Salongsorkester snart att fira sitt 25-årsjubileum. En helt unik orkester som har gjort sig mest känt för sitt Titanic-program för några år sedan.

Bakom orkestern finns en kulturförening, ”Sveriges minsta”, tror Paul Gradin, violinist och en av de tre som är kvar av den ursprungliga orkestern.

-          Det är helt unikt med en salongsorkester i den sättningen, det är en relikt från svunnen tid, säger Paul Gradin.

-          På repertoaren står populärmusik från 100 år, och så länge folk vill lyssna, fortsätter vi att spela.

Ett problem som Salongsorkestern dras med är brist på nya noter. Än så länge har man ett hyfsat notförråd, men man vill gärna ha fler noter, och de är så gott som omöjliga att få tag på.

Ett annat problem är tidens förändrade språkbruk. N-ordet som förekommer ofta i en del gamla texter lämpar sig inte numera, och det känns nog inte helt bra att sjunga ”Du svarte rom”.

Läs hela texten i Allehanda.se

Välbesökt Höga Kusten Filmfestival med internationell prägel: "Ambitionen är att presentera en nyhet varje år"

Den fjärde upplagan av Höga Kusten Filmfestival blev en ny framgång. Ett spänstigare programupplägg, egen festivalbuss, och servering på plats bidrog ytterligare till att göra festivalen till en attraktiv händelse för filmentusiaster. Höga kusten (Lunde/Kramfors/Ådalen/Västernorrland) har befäst sin ställning som ett viktigt centrum för independentfilm.

Nytt för i år var festivalbussen som till självkostnadspris hämtade upp hågade festivalbesökare hela vägen från Nordingrå fram till Lunde Folkets hus. Tyvärr blev denna service inte nyttjad i allt för stor utsträckning, det var bara ett fåtal som passade på att åka med.

Desto fler var det som uppskattade serveringen inne på Lunde Folkets hus, som sköttes av Svanö Kulturförening.

-          Organisatoriskt har det flutit på mycket bra i år, framför allt är jag nöjd med vårt samarbete med Lunde Folkets hus och Svanö Kulturförening, säger Jonatan Brixel Petré, festivalgeneral och initiativtagare till festivalen.

Han tyckte också att publiktillströmningen var tillfredsställande, det kom ungefär lika många som förra året, då festivalen var mycket välbesökt.

Det var framför allt fredagens program som lockade många till Lunde, under lördagen var det mer utspritt, besökare kom och gick mest under hela passet som sträckte sig från klockan två till strax efter nio på kvällen.

Årets program var något nerbantat och mer komprimerat än förra året, med lagom avvägda block med fyra-fem filmer vardera. Det blev mindre långdraget, och bjöd på välkomna pauser mellan blocken för samtal, diskussioner och social samvaro.

Läs hela texten i Allehanda.se