Det går bra för Sverige - men dåligt för Sveriges kommuner

Det är kris i Kramfors kommuns ekonomi. Det kommer att skäras ner på skolan, kulturen, och lite annat smått och gott. Samma sak i Örnsköldsvik. Och i Härnösand, och i Sollefteå.

Officiellt kallar man det visserligen för ”besparing”, men det är bara nyspråk för just nedskärning.

Felet är förstås kommunalpolitikernas. Just våra politiker är särskilt korkade, och därför så går det illa för kommunens ekonomi.

De enda som vet hur problemen ska tacklas är ledarskribenter och några genier på Facebook. Det är en gåta varför vi envisas att välja korkade politiker istället för att låta ledarskribenterna ta hand om kommunens skötsel. (En annan tanke är att ersätta parlamentarismen med sociala medier, men det är kanske att gå för långt?)

Självklart har kommunalpolitikerna ansvar för kommunernas ekonomi. Men, då samma problem drabbar minst hälften av landets kommuner, om inte ännu fler, (bland regionerna är det tydligen alla utom tre), och då dessa styrs av olika partier, dessutom i ett stort antal konstellationer, kan lätt misstanken infinna sig att vi har att göra med ett systemfel.

Läs hela texten i Allehanda.se

Musikaliskt storverk med starka känslor

Påskhelgen närmar sig. Det kristendomens viktigaste högtid, med dess fundamentala passionsberättelse om Jesu lidande, död på korset och återuppståndelse. Sitt kanske mest fulländade musikaliska uttryck har denna berättelse funnit i Johann Sebastian Bachs Johannespassion – jämte Matteuspassionen förstås. Den framfördes på självaste Palmsöndagen i Härnösands Domkyrka.

Domkyrkokören och delar av Sundsvalls Kammarorkester anfördes i vanlig ordning av Lars G Fredriksson. Det är verkligen högst imponerande hur han lyckas använda hela sin icke oansenliga kroppshydda för att dirigera. Han hukar, han går upp på tå, han nästan hoppar, breder ut armarna som vingar, och för ihop händerna som i en tratt genom vilken tonerna ska filtreras. Följsamt och nyanserat.

Maria Robertson vid cembalon bidrog till att skapa det rätta barockanslaget.

Och så hade man samlat ett bra gäng duktiga solister. Sopranen Christina Knochenhauer var tillbaka i Härnösand, och drillade på friskt i sina arior. Ett par forna adepter från Kapellsbergs Operastudio gladde publiken, Katariina Holma med en altstämma med stort allvar och suverän tajming, och Anders Falbe som dundrade på med sin bas med stora dramatiska kvaliteter, och en personlig frasering.

Läs hela texten i Allehanda.se

De hedrar sin bortgångna konstnärskamrat – konsten kommer till Skuleskogen med Owe Grandics, Jeff Lindahl och Örjan Östlund

Samtidigt som Naturum Höga kusten vid Skuleberget öppnar för säsongen inviger man en konstutställning. Det är konstnärsgruppen KEPS som visar konst med anknytning till Naturums egen utställning ” Taigan-den eldmärkta skogen” och har temat naturvårdsbränningar.

För den oinvigde är taiga ryska för trädklädda berg, vilket är precis vad vi har här i Ångermanland, och naturvårdsbränning betyder skogsbränder under kontrollerade förhållanden. 

Naturvårdsbränningar syftar till, som namnet antyder, till att vårda naturen, framför alt att bevara och utveckla ekosystemets mångfald.

Det får mig att reflektera över mänsklighetens väg. En gång i tiden var vi jägare och samlare, det var vanligt med svedjebruk. Sedan kom ”utvecklingen”, och resulterade i långa arbetsdagar, slit och svält, krig, förtryck, och inte minst förödande miljöförstöring.

Så numera eldar vi upp lite av skogen för att rädda naturens rikedom. Kan inte låta bli att finna hela den utvecklingen en smula märklig. Kanske mer än bara ”en smula”.

Konstnärsgruppen KEPS (kan utläsas Konstnärliga Esteter På Språng, men det är oklart och varierar) består av Ove Grandics och Jeff Lindahl. 2011 hade de en uppmärksammad utställning på Naturum med temat ”Skogen”, nu fortsätter de med skogsbränder – dock kontrollerade sådana.

Ove Grandics bidrag är sex akrylmålningar av fåglar. Fem av dem är arter som återfinns i naturen, olika hackspettar, gröngöling och spillkråka. Den sjätte återfinns i Oves fantasi, vilket dess latinska namn skvallrar om: ”Phalacrocorax grandics fumus” (på svenska ”botnisk rökdykare”!).

Målningarna är realistiskt hållna, med en expressionistisk touch, filtrerad genom en personlig blick.

Ove har också med en fantastisk skulptur av återvunnet material. Den sägs föreställa en botnisk rökdansfluga. Huruvida den existerar i sinnevärlden låter jag vara osagt, men om den finns är det definitivt i betydligt mindre dimensioner.

Jeff Lindahl har med fyra målningar, tre oljor och en akvarell. Kanske mest iögonfallande, och min favorit, är ”Energizoner”, ett suggestivt skogslandskap med häpnadsväckande färgnyanser.

Lika suggestiv, och nyansrik, är akvarellen ”Drakeld” med en brinnande granskog. Om det inte är en osannolikt vacker soluppgång. Naturens mångfald är alltid full av överraskningar. Kretsloppets gräns mellan skapande och förstörelsen hårfin, om ens någon alls.

Och allt hänger samman, som i ”Rötter”, där ett träds rotsystem kan lika gärna föreställa det mänskliga hjärtat.

KEPS hade ursprungligen en tredje medlem, Nordingråkonstnären Örjan Östlund, som tyvärr gick bort i vintras. Som en stilla hyllning till honom finns ett landskap av Örjan med på utställningen. Det är fint.

Konsten är väl integrerad med utställningen om naturvårdsbränningar, de kompletterar och berikar varandra på ett både estetiskt och informativt sätt.

Utställningslokalen är ganska liten, men med rymd och ljus som gör utställningen rättvisa.

Konstutställningen pågår hela sommaren fram till den 29 september. Under hela den perioden har Naturum olika program på temat skogsbränder.

En väckarklocka mot en hotande framtid – förtärande och oroande med Teater Hernö

Helver gillar att dra på sig blankpolerade stövlar, uniform och en basker, och med fanan i högsta hugg marscherar han tillsammans med de andra tuffa grabbarna, vrålar slagord, spöar ”fähundar”, och bränner ner butiker. Helver älskar våld och disciplin och han vill gärna vara som alla andra. Det är bara det att han är inte alls som andra.

Enaktaren ”Helvers natt” utspelar sig under en begränsad tid i ett klaustrofobiskt rum med två skådespelare. Världen utanför är ett osynligt men påtagligt hot, större än någon av dem anar.

Tankarna går omedelbart till nazismen, men den polske dramatikern Ingmar Villqist – pseudonym för Jarosław Świerszcz – gör det inte lätt för sin publik. Personnamnen liksom ortsnamnen saknar geografisk bestämning, fienden är ”fähundar”. Att fanans emblem är ett kryss utgör regissören Iso Porovics bidrag till att ge föreställningen universell prägel.

Det kan hända överallt, också här. Det till och med händer redan.

Helvers sadistiska uppvisning hemma av de lärdomar om ordning och disciplin som han har lärt sig av sina nya vänner är skrämmande bortom de politiska slagfälten. Det är fascism i vardagen, en hemmets våldsideologi.

För mig framstår det som fullkomligt självklart att mäns våld mot kvinnor, barnmisshandel, hedersförtryck är bara olika uttryck för grumligt fascistiskt idégods.

Alldeles oavsett vad fienden kallas, fähund, jude, muslim, är han alltid Den Andre, den avvikande – och gärna svagare. Som människor med funktionshinder. Och Helver har ett sådant, han är lätt förståndshandikappad.

Hans adoptivmor Karla har redan förlorat ett barn som fötts med funktionshinder. Hon gör vad hon kan för att förhindra att det sker igen. Hon inser att ett öde värre än döden – bokstavligt! – väntar på Helver, så när det knackar på dörren är hon beredd.

”Helvers natt” är en föreställning med en otrolig intensitet, det emotionella läget börjar på en hög nivå, och skruvas sedan upp successivt för att sluta i någon slags sorgens antiklimax.

Men den innehåller också en del återhållen humor, i en absurdistisk tradition, som man känner igen från polska föregångare som Mrożek och Gombrowicz.

Mari Roos som Karla har ett starkt berörande känsloutspel. Emil Roos Lindberg som Helver träffar exakt rätt i sin rollgestaltning, utan att förfalla åt onödiga överdrifter. Och samspelet mellan de två är förtärande frenetiskt längs med hela känsloskalan.

I Teater Hernös uppsättning har Iso Porovic också med cellisten Emma Haake. Hennes distinkta spel av en sorgmarsch utgör en varnande fond för människorna innan det blir för sent. Om det inte redan är det.

”Helvers natt” är en väckarklocka, med ett eko från det förflutna mot oroande strömningar i vår tid som hotar i framtiden.

Det är en berättelse om hur små människor mals ner i den stora historiens väldiga kvarnstenar. Men de är aldrig större än att människor, oavsett storlek, kan stoppa dem.

Teater Hernö/Härnösands Teater

Helvers natt av Ingmar Villqist (Jarosław Świerszcz)

Översättning: Lennart Ilke

Regi: Iso Porovic

Medverkande: Mari Roos, Emil Roos Lindberg, Emma Haake

Scenografi: Emil Roos Lindberg, Torbjörn Grönlund, Mari Roos och Lennart Kristiansson

Foto: Katarina Östholm

Ingen "Onkel Tom"

Idag är det 38 år sedan en av boxningens största gick bort.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling. Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack den 12 april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

En förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen

Idag är det Ferdinand Lassalles födelsedag. Det är med honom lite som med prinsen av Wellington, som är känd enbart genom Napoleon. Lassalle är mest känd för taskiga saker som Marx sa om honom.

Men efter hans död uttryckte sig i alla fall Engels mycket uppskattande.

Han betraktas numera allmänt som en förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen, framför allt inom den tyska socialdemokratin.

Det var han som myntade bland annat begreppen "nattväktarstat” och "järnhårda lönelagen”.

Lassalle dog i en duell(!) 1864 bara 39 år gammal. Han var född i Breslau, då i Tyskland, numera heter staden Wroclaw och ligger i Polen.

Operahus ska byggas i Nyland

EXTRA! EXTRA! EXTRA!

Kungliga Operan meddelar att man har nu definitivt tagit beslut att bygga en filial i Nyland utanför Kramfors. Ett operahus för 3000 åhörare ska uppföras nedanför Tingshuset ner mot Ångermanälven. Byggnaden, som till formen påminner på operan i Sydney fast mindre, beräknas stå klar sommaren 2021.

-          Filialen i Nyland ligger väl i linjen med vår ambition att sprida operakonsten till hela landet, säger Kungliga Operans talesman Assar von Nibelungen.

Glädjen i Nyland går inte att ta fel på. Operahuset kommer att bli en turistmagnet av väldiga mått, och redan nu diskuteras ett hotellbygge på orten. Behovet kommer att finnas, och enligt preliminära beräkningar kan det nya operahuset dra så många som 150 000 besökare per år, även från utlandet.

Det kommer också att skapa positiva effekter för hela kommunen.

Många arbetstillfällen kommer det att bli under själva byggnationen, med spinnoff-effekter för handel och annan serviceverksamhet.

-          Kan man vara annat än jätteglad en sådan dag, säger kommunalrådet Jan Sahlén (S).

Moderaterna i Kramfors låter meddela att man ska inom närmaste tiden kräva en utredning om sänkt kommunalskatt, medan Sverigedemokraterna oroas av den ökade utländska närvaron i kommunen.

Enligt obekräftade uppgifter kommer några välkända musikprofiler från Nyland knytas till det nya operahuset. Ingen av de berörda vill kommentera uppgifterna. Men både Fredrik Högberg och Ron LaFond säger samstämmigt:

-          Det är ett viktigt erkännande av vårt arbete, och ett kvitto på den höga nivå som musiklivet i Kramfors och Ångermanland håller sedan en längre tid tillbaka.

Kulturminister Amanda Lind hälsar genom sin pressekreterare att det är en mycket glädjande nyhet, som kommer att bidra starkt till att göra kulturen tillgänglig i hela landet.

-          Det är naturligtvis särskilt roligt att det sker i närheten av mina hemtrakter.