Sant och falskt om kyrkoherde Brandell – Nils Parkman uppmärksammar känd Nordingråprofil i ny bok

Hans far var präst och betydelsefull för väckelserörelsen. Hans yngre bror Simon, också han präst, var en bemärkt teolog och filosof. Petrus Brandell själv var i nära 50 år kyrkoherde i Nordingrå, och det han har mest uppmärksammat för är att han dog på sin 100-årsdag.

Det gör inte honom på något sätt ointressant, tvärtom, just genom sin ”vanlighet” kan Brandells öde belysa på ett representativt sätt en period i svensk kyrkohistoria på dess grundläggande nivå – sockenförsamlingens.

Om denne Petrus Brandell har Nils Parkman skrivit en bok. Parkman har själv varit kyrkoherde i 25 år i Nordingrå mellan 1967 och 1992. Sina 91 år till trots är han fortfarande intellektuellt alert och i gott fysiskt skick. Det märktes inte minst under boksläppet på lördag eftermiddag i Nordingrå kyrka, där Nils Parkman berättade om bokens tillkomst.

Läs hela texten i Allehanda.se

”Allt kan bli bättre utom människan.”

Idag är det Bertold Brechts födelsedag. Dagen till ära:

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

"Ingen föds ond, ingen föds till hatare" - Fullsatt när Förintelsens överlevare Emerich Roth föreläste i Örnsköldsvik

Hans namn är Emerich Roth. Han har hunnit bli 94 år. Han är jude från Tjeckoslovakien som mot alla odds överlevde Förintelsen. Sedan många år reser han runt i Sverige och delar med sig av sina erfarenheter. På onsdag kväll gästade han Örnsköldsvik.

Mötet med Emerich Roth var ursprungligen planerat att hållas i församlingshemmet. Det kom knappast som en överraskning att intresset var så stort att det fick flyttas till kyrkan. Men att det skulle bli fullsatt till bristningsgränsen, och några tvingades att vända då det inte fanns plats, det hade ingen räknat med.

Så här stor publik har det inte varit i Örnsköldsvik kyrka på mycket, mycket, länge – om någonsin.

Även om Emerich Roth är ovanligt pigg för sin ålder, tar åren ändå ut sin rätt. Det är alltför tröttande för honom att hålla ett längre föredrag, och därför visades en film med hans berättelse till att börja med. (Filmen finns att se på http://www.emerichfonden.nu/foumlrintelsens-oumlgonvittne.html)

Det är en starkt berörande historia om diskriminering, getto, transport till Auschwitz, den första selektionen där de flesta familjemedlemmar gasas direkt, sedan en olidlig tillvaro av utmattande slavarbete, hunger, brutalitet och förnedring. Mot slutet tvingas de iväg på en dödsmarsch, och då dukar hans far under.

Läs hela texten i Allehanda.se

Framtidens apostel

Idag är det Jules Vernes födelsedag. Han har postumt fått ett erkännande som säkert skulle ha glatt honom. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortsadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. 

Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. 

I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. 

Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Utmärkt skådespeleri i svensk fars som inte riktigt håller måttet

Teaterspegeln i Örnsköldsvik har sedan många år tillbaka specialiserat sig på att spela fars. I år spelar man för ovanlighetens skull en svensk fars, vilket har bara hänt en gång förut. Föreställningen är som alltid professionellt genomförd med ett säkert agerande. Det blir också en del skratt, men så väldigt roligt är det tyvärr inte.

Jag kan aldrig nog förundras över att en amatörteater som Teaterspegeln håller genomgående så hög klass år efter år. ”Otroligt het”, som är titeln på årets föreställning, är inget undantag.

Den största behållningen bjuder nog Gunilla Lengyel på som Gerd, en charmlös, trånande, arbetslös, lite enfaldig, kvinna i övre medelåldern. Hon är mycket plastisk i sitt agerande, med ett modigt kroppsligt utspel i bästa komiktradition. När premiärnerverna släpper sitter också replikerna som de ska.

/../

Pjäsen spelas på Gnistan Folkets hus i Gullänget fredagar, lördagar och söndagar till och med den 23 februari.

Läs hela texten i Allehanda.se

Otroligt het

Teaterspegeln/Gnistan Folkets hus

Manus: Krister Classon

Regi: Iso Porovic

Medverkande: Svea Bylund, Gunilla Lengyel, Anna-Lena Pessa, Sören Back, Christer Wisten och Jörgen Ödling

Producent och sufflör: Rose-Marie Berglin

Ljud och ljus: Peter Olsson, Malin Hörnlund och Claes Hilding

Premiär för High Coast Art Festival – trotsade vinterkylan med ljus och dans

Premiärupplagan av High Coast Art Festival i Örnsköldsvik bjöd på ett urval konstnärliga uttryck kopplade till temat Ljus. På ett tiotal ställen i stadskärnan visades på fredag och lördag efter mörkrets inbrott olika former av framför allt videokonst. Tyvärr blev det ingen publiksuccé.

Utanför Oskarsgallerian där studenter från konsthögskolan i Umeå visade sina filmverk i en rullande loop gapade det helt ödsligt. Det såg inte mycket bättre ut på Torget där Herman Lohe utanför Waynes Coffee visade sitt kongeniala videoverk ”Dancing with Nympheas” om relationen mellan stad och land, kultur och natur, till ackompanjemang av spännande elektronisk musik.

Och lika ödsligt var det på Nygatan där Antti Savelas ”The Pianist” projicerades något otydligt till mäktiga pianotoner av Beethoven.

Lite större intresse ägnades Helena Byströms installation ”Huset vaknar till liv” på Storgatan 8. Den fantastiska men så sorgligt misskötta byggnaden fick plötsligt liv med gåtfulla personer som rörde sig bakom fönstren i ett oförutsägbart mönster.

Läs hela texten i Allehanda.se

Nog nu som räcker länge

Idag är det sju år sedan Wislawa Szymborska gick bort. Dagen till ära en recension av hennes sista diktsamling.

Nog nu

Wislawa Szymborska

Övers: Anders Bodegård

Ellerströms

Sorgen över en bortgången författare är aldrig större än glädjen över dennes efterlämnade verk.

Sommaren 2011 åkte den åldrande Wislawa Szymborska, nästan 90 år gammal, upp till Tatrabergen för att arbeta med en diktsamling, realistiskt sett hennes sista. Den fick den symboliska titeln ”Nog nu”. Meningen var att samlingen skulle innehålla 18 dikter, det blev 13. Szymborska gick bort i februari 2012, och fick aldrig se den färdiga diktsamlingen.

Även om man kan sörja de oskrivna dikterna, är det ändå bättre att glädja sig åt de skrivna. Och det finns det all anledning att göra.

I ”Nog nu” finns alla välbekanta element i Szymborskas poesi, men nu kanske djupare och samtidigt skrivna med en lätthet som blir direkt omtumlande för läsaren. Lättheten är naturligtvis illusorisk, det krävs decennier av skrivande för att orden ska kunna sitta där som av sig själva.

Det finns en självklar koppling hos Szymborska mellan stort och smått, mellan det triviala och det upphöjda, en konkretion med en närhet till det vardagliga, som hon på ett vidunderligt sätt förmår att i en slutkläm, nästan som i förbifarten, omvandla till drabbande visdom.

Hennes poesi präglas av den hyllade författarens och den mogna människans självdistans och självironi, som i dikten ”Till min egen dikt”. Hon väjer inte heller för självrannsakan och hävdar sin rätt till skepsis och tvivel; ”Kommer inte mangrant/Samlas inte i skaror/Deltar inte massvis/Firar inte högljutt.”

Vi befinner oss långt från hyllningsdikter till Stalin.

Hon är skoningslös mot de tvärsäkra, människan är högst ambivalent och hennes hand ”..räcker gott och väl/till att skriva ’Mein Kampf’/eller ’Nalle Puhs hörna’.” Livet är komplext, för även om ”Det finns kataloger över kataloger/…/Brev med anledning av brev/Ord att förklara ord med.”, så ”.. i slutändan finns/okunskap om okunskapen/och händer som städslats att två sina händer.”

En pessimistisk accent, men den uppvägs av en härlig kärleksdikt, med glödande erotik, men också insikten om att döden är en ofrånkomlig del av livet, något som Szymborska ger uttryck för med en unik språkglädje och uppfinningsrikedom.

Anders Bodegårds översättning är som vanligt kongenial, välavvägd i sin trohet mot det polska originalet, samtidigt som det är njutbar poesi i svensk språkdräkt.

”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.