Brott och straff i Norrlands Aten

ROMAN
Allt vad marken gömmer

Annika Sjögren
Ordfront, 2012



Det är fascinerande med författare som i sina böcker återkommer till samma plats, verklig eller påhittad, som Faulkner i Yoknapatawpha County eller Garcia Marquez i Macondo. De bildar ett eget universum, där den lilla världen återspeglar den stora, och tvärtom. Det blir dessutom en hög igenkänningsfaktor, lite som en såpopera på hög litterär nivå.

Precis så fungerar Annika Sjögrens romaner (utan andra jämförelser med de litterära elefanterna i övrigt). Här är det Härnösand som är sin egen värld, men som korresponderar med världen utanför, och har åtskilligt att säga om denna. ”Allt vad marken gömmer” är hennes fjärde roman där handlingen utspelar sig i Norrlands Aten (numera Handelsplats Härnösand).

Liksom de tre föregående böckerna är ”Allt vad marken gömmer” en deckare till formen. Extrema handlingar, som mord, förlänar handlingen och karaktärerna en extra skärpa. Men kriminalintrigen är trots allt bara ett sätt att föra berättelsen framåt, en narrativ motor. Här förekommer inga spektakulära mord, som löses av kluriga poliser med sliten trenchcoat och alkoholproblem.

Istället bygger Annika Sjögren upp stämningar. Bakom välskötta radhusområden och mysiga träkåkar, högborgerliga paradhus och nybyggda höghus, gömmer sig ouppklarade trauman, uppslitande frustrationer, förträngd skam och outhärdliga minnen av fruktansvärda övergrepp. Ingenting är vad det synes vara, en i sig ganska radikal tanke.

När verkligheten tränger sig på, och huvudpersonerna konfronteras med sina egna demoner, leder det lätt till explosiva situationer med oöverlagda handlingar med tragiska konsekvenser. Ingen är ond i denna mörka thriller, även om en del är elaka och dumma, gränsen mellan offer och förövare är nanotunn, om den finns alls. De – vi? – är på samma gång både och, Annika Sjögren varken dömer eller fördömer, utan hon är obrottsligt lojal med sina karaktärer, flera av de udda existenser, med alla deras brister och tillkortakommanden. Och i förlängningen gäller denna lojalitet också läsaren.

Några av personerna närmar sig stereotyperna, som den överbeskyddande modern och den elaka svärmodern som förstör sina barns relationer, men det kanske är vanligare än vad man kan tro.

Annika Sjögren skriver en enkel och konkret prosa, som visserligen någon gång ibland tenderar att bara flytta text, men som i all sin avskalade rikedom fångar förtjänstfullt in vardagens detaljer. Och det är på den nivån romanen utspelar sig. Författaren rör sig hemtamt i stadens olika miljöer, skolan, musikens värld, äldreboenden, bibliotek och konstvärlden, både innerstaden och omgivningarna. Bakom skymtar en stillsam samhällskritik, om nedskärningar, osäkra anställningar, ökade samhällsklyftor.

Samtidigt går det inte att ta fel på kärleksförklaringen till Härnösand, som bara den mäktar som kommer utifrån och tar staden till sitt hjärta. Hur många andra städer kan skryta med att människor flyttar dit på grund av ett bibliotek?

Annika Sjögren bygger upp en intrikat komplicerad handling, som är psykologiskt stark och övertygande, utan att vara krånglig. Elegant knyter hon ihop alla trådarna till en fängslande berättelse om sköra mänskliga relationer i en värld i gungning där alla är osäkra på sina roller och sin plats.

Kurt och Carlos

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev någar fina böcker också.

Stort grattis!

Veckan från hyllan 2012-46

Det var naturligtvis en ren tillfällighet att det amerikanska presidentvalet ägde rum på Gustav Adolfsdagen. Men jag kan inte låta bli att misstänka en republikansk konspiration. Kungen dödas, dimman vid Lützen…ni fattar.

Presidentvalet i USA är en gigantisk tävling i vem som har mest pengar bakom sig. Alla de som satsar väldiga summor gör det givetvis enbart för att stödja demokratin och propagera för vissa ädla ideal, de förväntar sig ingenting tillbaka.

Den demokratiska processen inför valet präglades av desperata försök av framför allt republikaner att se till att bara rätt folk röstade. Anställda har hotats med sparken om de röstade på fel kandidat, på vissa håll godkänns vapenlicens som id men inte studentlegitimation, vallokaler stängs i områden där det bor fattiga och minoriteter, medan nya öppnas i välbärgade kvarter, förtidsröstande har förkortats, och det har gjorts krångligare att rösta för grupper som traditionellt håller på demokraterna, de brottsdömdas rösträtt har inskränkts eller helt dragits in.

För er som har missat det, det är alltså inte Ukraina eller Ryssland som vi talar om här, utan Amerikas förenta stater, världens demokratiska föredöme.

Under valdagen blev det en stor köbildning i framför allt svarta och fattiga områden, men republikanska guvernörer har vägrat att förlänga öppettiderna.

Som orsak till alla dessa åtgärder uppges förhindrande av valfusk, trots att valfusk knappt förekommer. Enda gången som det verkligen fuskade på allvar var när George W Bush brorsa snodde hela valet för att se till att storebror vann. Trots att han förlorade.

Bröderna Bush fick Lukasjenko att framstå som en blyg liberal.

Efter valet har observatörer från OSSE riktat allvarlig kritik. Bland annat pekar de på att många väljare finns upptagna i vallängder i flera delstater och att omkring 50 miljoner av de cirka 237 miljonerna röstberättigade inte var registrerade alls.

– Det finns allvarliga bekymmer med saker som rösträtten, röstlängder, öppenheten kring finansieringen av valkampanjer, kontrollräkning och de internationella observatörernas möjligheter, sade ledaren för OSSE:s observatörer Daan Everts, enligt svt.se.

Valövervakarna var också upprörda över hur de själva behandlades. Texas hotade inför valet med att gripa de observatörer som närmade sig vallokalerna och i Alabama, Florida, Iowa, Michigan, Mississippi Ohio och Pennsylvania fick de heller inte följa valet.

Tänk om det hade hänt i Venezuela…

Nu hjälpte inte alla dessa tricks, Obama vann igen, och de stackars republikanerna får dra i fyra år till med denne muslimske kommunist, eller möjligen kommunistiske muslim, som inte ens är amerikan. Egentligen. Fråga Donald Trump.

Outgrundliga äro historiens vägar, och också val kan utveckla sig som ingen har förväntat sig. Även i USA. Åtminstone i skönlitteraturen.

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

”Konspirationen mot Amerika” är en hygglig mellanbok av en annars utomordentlig författare.

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.


Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Fysiker, revolutionärer och främlingar

Idag är det årsdadgen av Oktoberrevolutionen. Det är nog bara i Ryssland som en oktoberrevolution kan bryta ut i november.
Lämpligt nog är det också Lev Trotskijs födelsedag.
Några andra trevliga födelsedagar infaller också idag. 1867 föddes Marie Curie, fast då hette hon Skladowska.
1913 föddes Albert Camus. Nästa år blir det jämnt. Jag firar i förskott med en recension av nyutgåvan av Främlingen:

Främlingen

Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Sommarmöte 2013 i Saxnäs

Nu är det klart! Norländska Litteratursällskapets sommarmöte nästa år kommer att hållas i Saxnäs, som ligger i Vilhelmina kommun i södra Lappland, 16-18/8.


Förhandlingar pågår just nu med Saxnäsgården, där våra medlemmar kommer att erbjudas övernattningspaket till förmånliga priser. Mycket är naturligtvis inte klart ännu. Men som sagt, vi återkommer så snart det klart med övernattning, program, kommunikationer och annat av intresse.

En preliminär intresseanmälan kan redan nu göras till Theres på Författarförmedlingen. Hon finns på theres.k.agdler@forfattarcentrum.se och/eller 0705-118 882.

Som många av våra läsare säkert vet ligger en av Sällskapets stipendiegårdar, Ricklundgården, just i Saxnäs, strax intill Saxnäsgården. Jag hade förmånen att vistas där en vecka förra året, och skrev följande text om min tid där:


Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

En sensommarvecka i Saxnäs. Det är obeskrivligt vackert, även om jag är ganska bortskämd med vackra vyer hemifrån tar detta fjällandskap andan ur mig. Jag bor i annexet till en ståtlig villa i Medelhavsstil, byggd på 1940-talet av en excentrisk konstnär. Passar förvånansvärt väl in i miljön, södern vita marmor skär sig inte det minsta med nordens gnejs, granit och gran.

Saxnäs ligger i södra Lappland, i Vilhelmina kommun. Här bor knappt 150 personer, med de omgivande byarna blir det runt 300.

Ändå finns här en skola upp till högstadiet. Dessutom en förskola med det poetiska namnet ”Rävlyan”.

Fågelvägen är det inte mer än fem mil till norska gränsen. Det förvånar inte med alla norskregistrerade bilar. Inte heller en och annan tysk. Men var kommer alla italienare ifrån? Jag får förklaringen av en ortsbo: italienarna är i Saxnäs för ripjakten. Jakten går till så att man med helikopter lokaliserar riporna, skrämmer upp dem, och där står överklassitalienare, klädda i senaste jaktmodeutstyrsel, med riktiga super-dupergevär, och har skjutbana i denna exotiska miljö.

Jag har absolut ingenting emot jakt, men det här liknar mer en massaker.

Infödingarna är inte heller så förtjusta, ”De skjuter av allt, det blir inget kvar till oss”, men tar tacksamt emot intäkterna som de långväga gästerna innebär. Turismen är ortens huvudnäring. Samtidigt är bygdens stora lockelse just den vilda och orörda naturen, fjällens fria vidder. Det finns inga förutsättningar för massturism.

Fjällgården i byn är till salu – ”igen” säger alla, med ett spydigt leende. Stället ligger majestätiskt ödsligt i väntan på köpare.

Saxnäs kyrka, med stående panel och tak av tjärat trä ligger inte långt därifrån. Kyrkogården är en spegling av samhället, liten, naturskön, familjärt intim. Som i livet, så ock i döden.

Saxnäsgården är en märkligt överdimensionerad hybrid som rymmer förutom hotellet också ett servicehus och en distriktsköterskemottagning. Jag äter där ett par gånger, i en restaurang med hänförande utsikt mot fjällen. Gott och prisvärt.

Hjärtat i samhället är Lanthandeln. Den åtnjuter dessutom en viss berömmelse då den var med i julkalendern 1984, under namnet ”Oskars Koopra”. Här kan man köpa allt, mat, kläder, pappersvaror, båtar, fyrhjulingar, bilar. Alla är vänliga och hjälpsamma. Butiken är ombud för Systembolaget, apoteket, posten och Svenska Spel. Systemvarorna levereras två gånger i veckan, onsdagar och fredagar – det gäller att beställa i tid.

Jag går långa promenader i omgivningarna. Ser många stugor men få människor. Förutom turism och offentlig sektor finns inte så mycket här. Lite slöjdtillverkning, fiskrökeri, ett stort bussgarage. Så lär det nog förbli.

Vad jag inte förstår är varför inga driftiga entreprenörer inom till exempel it vill flytta hit. Finns det verkligen inga som är naturintresserade, gillar jakt och fiske, utan vill alla bara sitta på ett hippt café i storstan med en latte?

Men det kanske är så att det härskar flockmentalitet och likriktning inom medelklassen, individualisering och valfrihet gäller först när det kommer till att sno åt sig skattesubventioner för att få städat hemma.

Veckan från hyllan 2012-44

Det viktigaste under den här veckan är utan tvekan Allhelgonadagen, Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra. Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Och varför inte läsa P C Jersilds senaste, han har mycket klokt att säga om döden. Och den som har det, har också åtskilligt viktigt att förmedla om livet.

Ypsilon
P C Jersild
Bonniers, 2012

Utan att göra så värst mycket väsen av sig tillhör P C Jersild våra mest lästa författare. Hans litterära bana började redan för mer än 50 år sedan. Jag har alltid trott att jag har läst det mesta av honom, men upptäcker nu att jag har på sin höjd läst en tredje del av hans drygt 30 romaner sedan debuten 1960 med ”Räknelära”.

Det är verkligen högst imponerande, inte minst med tanke på att Jersild inte väjer för att skriva om svåra och komplexa ämnen. Han är inte heller främmande för formexperiment, som i ”Calvinols resa genom världen”, men det är i innehållet i sina romaner som han släpper lös en kreativ fantasi med ofta halsbrytande idéer.

När Jersild nu när han närmar sig 80 kommer ut med en ny roman är det utan tvekan ett kraftprov, i synnerhet för en person som på fullt allvar beskriver sig själv som lat. I en intervju nyligen antydde Jersild att hans senaste roman också troligen är hans sista. Påståenden från författare, även åldrande sådana, att de inte kommer att skriva fler böcker ska alltid tas med en nypa salt, men visst har ”Ypsilon” karaktären av sammanfattning och summering.

”Ypsilon” är på sätt och vis en metaroman, Jersild har samlat ett antal av sina gamla romanfigurer och möter dem några decennier senare. Reine från ”Barnens ö”, Bernt Svensson från ”Babels hus”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, med flera. Titelns Ypsilon är dessutom huvudperson – om person är rätt ord – i romanen ”En levande själ”, och får så småningom en nyckelroll i handlingen.

Läsaren får en snabbt skissad historielektion i bland annat 70-talets vänstervåg, 90-talets individualistiska rekyl, New Age med hälsotrenden, och lite annat smått och gott ur samhällsutvecklingen. Bitvis blir det riktigt komiskt när ideologiska gengångare kommer till tals. Evy Becks son arbetar som statssekreterare hos Anders Borg, men låter precis som sin morfar, den gamle stalinisten Rodion (sic!) Beck, med samma känslokalla, förment vetenskapliga pragmatism.

Genom sina gamla romanfigurer tar Jersild upp ett antal problemställningar som alltid återkommit i hans författarskap: vuxenvärldens svek, den själlösa byråkratin, religionens roll, humanitet kontra lönsamhet inom vetenskapen. Men framför allt handlar det om Döden. Det oundvikliga, det som väntar oss alla. Och trots det lever vi i en ungdomshyllande kultur där döden har mycket lite plats, om den inte rent av förträngs helt och hållet. Lite märkligt, inte minst med tanke på att samhället blir allt äldre, med många som lever längre och längre.

Jersild påpekar att skönlitteraturen är mycket fattig på skildringar av döden och döendet. Han reparerar den skadan med råge. Han tar livet av samtliga sina huvudpersoner, frejdigt och utstuderat, med fantasirik variation och stor detaljrikedom. Det ger en bild av människans olika sätt att tackla döden, och sjukdomarna dessförinnan. Tunga frågor om vårt förhållande till döden ställs på sin spets, för att till slut landa i det stora spörsmålet om eutanasi, dödshjälp.

Att Jersild är anhängare av dödshjälp enligt till exempel holländsk modell är ingen hemlighet. I ”Ypsilon” lyckas han komplicera och nyansera problematiken på ett förtjänstfullt sätt, och den som väntar sig enkla svar lär bli mycket besviken.

Som roman betraktad är ”Ypsilon” kanske inte någon fullträff, den innehåller alldeles för många och långa resonerande partier, som gör den till mer essä än roman. Men Jersild är i all enkelhet en lysande stilist, hans litterära uppfinningsrikedom är överdådig, och han engagerar och stämmer på samma gång till eftertanke.

Och glöm inte att det finns ett liv före döden.