Nobelpristagare från landet som icke är

Den 9 oktober är ett av dessa märkliga datum: 1906 föddes Leopold Senghor, 1940 John Lennon, 1967 dödades Che Guevara, 2004 dog Jacques Derrida, och sist men inte minst föddes denna dag 1892 Ivo Andric.
Han är Nobelpristagaren från landet som inte längre finns, och förtjänar ett par ords uppmärksamhet.

1961 tilldelas Nobelpriset i litteratur Ivo Andric, den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.


Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens och civila ingenjörskonstens höjdpunkt. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.

Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.

Sagan om det lilla hotellet

En berättelse om ett hotells tragiska undergång. Lyckligtvis har den ingenting med verkligheten att göra, utan utspelar sig helt och hållet i sagans förtrollade värld.

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var alldeles litet. Standarden var inte så bra, det var ganska nergånget och slitet, och i behov av renovering både här och där, men ändå fungerade det mesta, och man behövde inte skämmas för det. Beläggningen var ganska låg, och framför allt sjunkande, men faktiskt inte så helt jättedålig.


Hotellets direktör, han hade ett vanligt namn, ska vi säga att han hette Andersson, hotelldirektör Andersson, var kanske ingen stor stjärna inom sin bransch, men han hade en lång och gedigen erfarenhet, han arbetade hårt och ville verkligen göra sitt bästa.

Direktör Andersson ägde sitt lilla hotell och kunde bestämma allting själv där. I varje fall nästan, för att hotellet var med i en kedja, vilket var alldeles nödvändigt för affärerna. Och Kedjan ställde vissa krav, som gjorde att direktör Andersson trots att han kunde bestämma allting själv, bestämde ganska lite. Kedjan krävde ovillkorligen att hotellets budget skulle vara i balans, och helst lämna ett överskott på si så där ett par procent. Annars skulle lilla hotellet inte få ta del av Kedjans marknadsföring, utjämningsbidrag, lokaliseringsstöd och andra förmåner som var helt nödvändiga för lilla hotellets fortsatta framgångsrika affärsverksamhet. Och om direktör Andersson misskötte sig alldeles så skulle Kedjan komma och tvångsförvalta hans lilla hotell, det fanns det en särskild paragraf för.

”Men hur ska det gå till?” frågade direktör Andersson de som satt i styrelsen för Kedjan.

”Man måste tänka modernt, Andersson”, svarade de, ”det handlar om successful management”. De använde alltid mycket utrikiska ord. ”Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma.” ”Vad heter det?” frågade Andersson.

”Men för helvete karln”, de moderna affärsmänniskorna var ingalunda främmande för kraftuttryck, ”slimma! Slimma organisationen, slimma leveranserna, slimma lagerhållningen, slimma cashflödet. Slimma!”

Direktör Andersson gick hem och slog i alla ordböcker han hade. Slimma betydde ungefär det samma som att göra mager, och översatt till vanlig svenska måste han börja spara.

Sagt och gjort. Direktör Andersson gjorde sig av med sin receptionspersonal, minskade på öppettiderna, och satt själv i receptionen. Han avskedade hela städpersonalen, och anställde en kvinna från ett afrikanskt land med ett namn som inte gick att uttala. Hon utförde ensam samma arbete som fyra personer skötte tidigare, och det till en minsta möjliga lön. Direktör Andersson tröstade sitt samvete med att hon säkert tjänade mycket mer än vad hon skulle kunna göra i sitt afrikanska hemland.

Också vaktmästaren fick gå. I stället fick man ringa en jourfirma vid akuta fall. Tyvärr blev de allt fler.

Direktör Andersson slimmade vidare, och tyckte att det gick riktigt bra. Vad som däremot inte gick så bra var det lilla hotellets beläggning, som befann sig i fritt fall. Gamla gäster kom inte tillbaka, nya var svåra att locka till sig.

Och medan direktör Andersson funderade på vad som kunde göras, mullrade det hotfullt från Kedjans huvudkontor. ”Överskriden budget, inte uppnått sparmål, dalt, slöseri och ineffektivitet, hur länge ska ni leva över era tillgångar?”

Nu var goda råd dyra. Direktör Andersson satt hela dagen och funderade. Han kunde inte somna, och satt också uppe hela natten. Tittade genom räkenskaperna, bokföringen för de sista fem åren, kontoutdragen, fakturor, ja allt som kunde hjälpa honom att komma på hur han skulle kunna spara ytterligare.

När natten övergick i dag och solen tittade blygt fram kom han på det. Allt var redan slimmat, den enda utgift av betydelse som fanns kvar var telefonräkningen. Han sträckte på sig, grep telefonluren och ringde till telefonbolaget. Där var de en smula förvånade över att han ville säga upp sitt telefonabonnemang, sanningen att säga var det otroligt mycket förvånade.

- Men, du skämtar väl, inte kan du väl stänga telefonväxeln. Hur ska då…

”Jag skämtar aldrig om allvarliga saker”, svarade direktör Andersson förnärmat. ”Successful management. Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma. ”

Han bekräftade uppsägningen. Det blev så förunderligt tyst, och han undrade om inte tystnad i själva verket var ingenting annat än slimmat oväsen. Han slog bort tanken som oväsentlig. Allt kändes bra, han var tillfreds med sig själv. Sparmålen var uppnådda, budgeten var i hamn, ingen tvångsförvaltning hotade längre.

Jag mötte direktör Andersson flera år senare. Det var på Frälsningsarméns soppkök, och han var inte direktör längre, bara Andersson. Nej, han ångrade ingenting, sa han. Utom möjligen att han skulle ha gått med småföretagarnas A-kassa.

”Men du vet”, sa han medan han glupskt högg in på maten, ”ersättningsnivåerna är nu så låga, så det spelar egentligen ingen roll. Jag klarar mig fint på det sociala.”












 

Med kärlek och respekt för alla barn

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.


Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Källa: Wikipedia

Veckan från hyllan 2012-41

Ett par större företag las ner. Nya dystra siffror om ekonomin presenterades, finansministern såg glad ut. Moderaterna la fram ett socialdemokratiskt förslag. Socialdemokraterna la fram ett moderat förslag.

En kristdemokratisk bostadsminister vars namn ingen kommer ihåg, men som låter ungefär som ”ättestupa” hade en ny plan på hur bostadsbristen ska lösas genom att göra brevinkasten mindre (eller större?).

Centerpartiets Annie Lööf vill sänka lönen för alla med glasögon, hon anser att det kommer att radikalt förbättra synen i Sverige.

Utbildningsministern vill införa dödsstraff i skolan, men bara på försök.

Telia slutförde en ny lönsam uppgörelse med ett telefonbolag i en före detta Sovjetrepublik som ägs av släktingar till presidenten – utan att betala mutor.

Några bebisar utvisades till en land där ingen tjänsteman från Migrationsverket skulle någonsin våga sätta sin fot.

Nya fall av diskriminering avslöjades.

Med andra ord, en helt vanlig vecka.

Den började inte bra. På måndag avled vår tids störste historiker Eric Hobsbawm. Han blev 95 år gammal. Han var marxist och ville förändra världen. Det gick så där. Men han lyckades analysera åtskilligt och förklara mycket, och kunde dessutom se tillbaka på ett spännande liv.

På svenska finns följande verk av honom: Banditerna. (1972), Den italienska vägen till socialism. (1978), Revolutionens tidsålder. (1979), Kapitalets tidsålder (1981), Imperiernas tidsålder (1989), Nationer och nationalism (1994), Ytterligheternas tidsålder (1997), Om historia (2001), Massproducerade traditioner (2002).

Hans senaste bok ”How to Change the World” kom förra året.

How to Change the World. Tales of Marx and Marxism
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30 talen, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14 års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800- talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder”, och ”Imperiernas tidsålder”, som dessutom sedan kompletterades med ”Ytterligheternas tidsålder”.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln ”How to change the world” (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av ”Kommunistiska manifestet” till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. ”How to change the world” är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Fortfarande nytt från en gammal värld

Idag är det 166 år sedan William Morris gick bort. Han var en brittisk konstnär och författare, en av förgrundsfigurerna inom den brittiska Arts and Crafts-rörelsen, och en av den brittiska socialiströrelsens grundare.
En fascinerande person, fortfarande aktuell.

Eric Hobsbawm in memoriam

Eric Hobsbawm, vår tids störste historiker, dog igår i Lóndon. Han blev 95 år gammal.
Han var marxist och ville förändra världen. Det gick så där. Men han lyckades förklara mycket, och kunde dessutom se tillbaka på ett spännande liv.

Veckan från hyllan 2012-40

Veckans debatt handlade om Tintin. En mycket upprörd och ganska enig allmän opinion krävde – och kräver fortfarande – att Tintin-böckerna ska lämnas i fred.


Argumenten är starkt övertygande. Det handlar om yttrandefrihet – och jag är definitivt för yttrandefrihet. Det är censur – och jag ogillar censur. Vi kan inte rensa bort allt som är ”politiskt olämpligt” – och det är sant. Ingenting skulle bli kvar – och så vill förstås ingen ha det.

Det har anförts ännu fler bra argument. Jag var länge upprörd tillsammans med alla andra. Sedan gjorde jag det där lilla experimentet jag brukar göra när jag vill undersöka om någonting är fördomsfullt. Jag ”översätter”

Så här: en känd och erkänt duktig serietecknare har ritat ett album – det är ganska länge sedan, då det var en annan tidsanda. Det handlar om lömska och arbetsskygga judar på ett lite udda ställe som heter Auschwitz. Där finns det tyskar i skojiga uniformer, som lär judarna arbetets glädje. Och så händer det lite roliga och spännande saker runt om.

Och nu meddelar någon kulturbyråkrat vid namn Stein att albumet är olämpligt för barn, och ska flyttas till en annan avdelning på biblioteket.

Vad händer nu tror ni? Ställer sig alla upp som en man och kräver stopp för detta diktatoriska tilltag av politiskt korrekt motiverat censur? Jag skulle inte tror det.

Och om nu någon invänder att Tintin i Kongo kan väl inte jämföras med Auschwitz, vill jag bara påpeka att den belgiska kolonisationen av Kongo är helt och hållet av Förintelse-dimensionen. Man uppskattar att mellan åtta och 30 miljoner människor dog som ett resultat av belgarnas framfart.

Om det inte ska jämföras med någonting är det snarare med det faktum att Astrid Lindgren använder ordet ”neger”, eller Viktor Rydbergs beskrivning av romer (zigenare). Allt är inte skit samma.

Frågan är förstås hur man hanterar problemet. Jag medger att det inte är lätt. Men kanske Kulturhusets första tanke var rätt – att placera dylika verk där det finns tillfälle att kommentera och sätta in dem i ett sammanhang. Vad är det för fel med det? Det verkar ju uppenbart att inte bara barn, utan även vuxna, också sådana som skriver i de stora tidningarnas kultursidor, är totalt historielösa.

En person som skrev mycket klokt om rasistiska stereotyper var den palestinske författaren Edward Said. I tisdags var det nio år sedan han gick bort. Här en recension av en av hans böcker:

Från exilen. Essäer 1976-2000
Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006

Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.

Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.

Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.

Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.

En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.

I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.