Stockholms blodbad

Idag är det årsdagen av Stockholms blodbad. För de oinvigda: det är inte en rapport från Caremas äldreboende, inte heller handlar det om en gänguppgörelse i någon av Stockholms förorter.

Det här hände sig för nästan 500 år sedan, året var 1520, och det var den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad "Tyrann", i Danmark "den gode", som försökte få svenskarna att inse fördelar med en nordisk union.

Europatanken hade fallit i vanrykte, och det skulle dröja några sekel innan det var dags för nästa försök i branschen, det som numera går under namnet Europeiska Unionen, också den redan fallit i vanrykte för övrigt.

Svenskarna var redan på den tiden ett tämligen obstinat folk, och det bidde inget av Kristians nordiska förening.

Men ett 80-tal adelsmän, med dithörande tjänstefolk, blev av med huvudet.

Det har sina risker att reta upp unionsförespråkare.

Vilse i livet

Den 7 november är ett händelserikt datum. 1867 föddes Marie Curie, 1879 Leo Trotskij, 1913 Albert Camus. 1917 börjar Oktoberrevolutionen, ryssarna gillar att göra allting på sitt eget sätt. 1956 slutar Suezkriget, och 1992 avlider Alexander Dubcek.
Jag håller mig till Camus den här gången, här en recension av en nyutgåva av "Främlingen" från 2009.

ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Veckan från hyllan 36

Det pågår ett drama i Grekland. Grekerna har lånat alldeles för mycket stålar, och nu kan de inte betala tillbaka. Från början påstods det att det berodde på att de var lata och hade skaffat sig en massa förmåner, men det visade sig snabbt vara snack och dimridåer.

Ingen tycks däremot fråga hur det kommer sig att grekerna fick låna så mycket. Kan det bero på svaret? Att bankerna ställde upp utan att fråga eftersom Grekland var med i eurozonen.

Det är alltså euron som har försatt Grekland i detta prekära läge, och inte nog med det, det är samma euro som nu gör det omöjligt att ta sig ur krisen.

Det kan tyckas vara rimligt att de som har ställt till med grekiska krisen ska också betala för den, det vill säga bankerna och de andra euroländerna. Men se icke! De vill istället att grekerna själva, arbetare, tjänstemän, pensionärer, och sjuka ska betala och gå med på villkor som gör landet till en vasallstat, och bankerna i de andra euroländerna kan tjäna ännu mera pengar.

Konstigt nog blir grekerna förbannade och säger nej. Det senaste påfundet är en folkomröstning. Det har chockat hela Europa med omnejd - låta folket bestämma om hur krisen ska lösas? Vad är det för dumheter, de förstår ju inte sitt eget bästa!

Än mindre förstår de vårt bästa.

En del började oroa sig för att folkomröstningen kan leda till ”demagogi”. Ligger mycket i det. Vem minns inte den svenska omröstningen, och ja-sidans närmast vetenskapliga argument om att ”det är roligare att säga ja”, som väl ingen rationell människa kunde motstå. Om det inte var för alla dessa demagoger…

Allting är nu grekernas fel. Den svaga tillväxten i världen, arbetslösheten, sociala problem, främlingsfientlighet, allt. Den grekiska ekonomins andel av eurozonen är ungefär två procent, så hur det lilla, och ganska fattiga, landet kan dra ner allt och alla trotsar mina horisonter. Men nog verkar det som att det är tacksamt med en syndabock, lätt att skylla på, och samtidigt tillräckligt svag för att inte kunna försvara sig. Har inte vi sett det förut? Med fruktansvärda konsekvenser.

Alltid lättare att hitta syndabockar än att ta uti med det som verkligen är fel.

Nu är grekerna ett luttrat folk, och har mycket historia att luta sig emot. Det skrevs grekiska dramer när Reinfeldts förfäder sprang omkring i grottor.

Det lilla Lundaförlaget Ellerströms har i år gett ut Aischylos drama ”Den fjättrade Prometheus” (övers: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Prometheus var en slug titan, och hade han inte varit en del av mytologin hade han utan tvekan räknats som en av mänsklighetens största hjältar någonsin. Han stal nämligen elden och gav till människorna.

Att kunna ta med sig elden är förmodligen den viktigaste uppfinningen i mänsklighetens historia. Inte för inte betyder hans namn ”den som tänker före”.

Han tänkte nog inte att hans tilltag skulle väcka en sådan vrede hos gudarna. Straffet blev fruktansvärt. Han dömdes till att bli fjättrad vid en klippa där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen.

Det kallar jag drama.

Grekerna är lyckligtvis ett påhittigt folk och därför befrias så småningom Prometheus av Herakles. Men det är som man brukar säga en annan historia.

Det är inte särskilt svårt att se paralleller mellan Prometheus och dagens tragedi. Ingen tillfällighet att Aischylos var Marx favoritförfattare.

Vi ska inte vara som de, eller I döda dikatorers sällskap

Jag tror att jag var redan i vuxen ålder när min mamma berättade den här historien.
Det var i det befriade Lublin i östra Polen sommaren 1944. De bodde tydligen vid ett torg, och dit kom en dag en lastbil med tyska krigsfångar. En uppretad folkmassa samlades och ville lyncha tyskarna, som försvarades av ett par sovjetiska soldater. Stämningen blev allt mer otäck och aggressiv, och till slut sköt ryssarna i luften för att skingra folkmassan.

Min mamma, som är tio år gammal, är oerhört upprörd. Hon förstår inte varför ryssarna – våra vänner, försvarar tyskarna – våra dödsfiender. Vore det inte enklast och rättvist om man gjorde upp med dem med en gång?
De är också människor, och man behandlar inte krigsfångar på det sättet, förklarar hennes mamma, min mormor.

Men de har gjort så mycket ont, invänder mamma harmset. Jo, svarar mormor, men vi ska inte vara som de.
Mormor var en enkel kvinna, knappast någon utbildning alls, men klok som få, och framför allt med en osviklig känsla för rätt och fel.

Med ett sådant förträffligt arv i bagaget borde jag vara en rakt genom rättskaffens människa. Men det fungerar aldrig så enkelt, livet har inte den automatiken.
Jag minns första gången jag såg Wajdas film ”Landskapet efter striden” (1970). I inledningsscenen ser man hur en grupp koncentrationslägerfångar jagar en kapo samtidigt som amerikanska stridsvagnar rullar in. Musiken är Vivaldis ”De fyra årstiderna”. Precis när de får tag på kapon blir de avbrutna av amerikanerna. De spelar nationalsången och håller ett högstämt tal om frihet, demokrati och rättvisa. Särskilt varnar han för lynchjustis.

Fångarna, eller nu snarare de före detta fångarna, nickar glatt instämmande, och när den amerikanske officeren rullar iväg i sin militärjeep tar de uti med sitt avbrutna värv. De bokstavligen talat sliter den tyske kapon (om han nu var tysk) i stycken. Avskyvärt, frånstötande? Faktiskt inte, åtminstone inte till en början. Tvärtom, jag rycks med, lever med, hejar på. Ja, äntligen, slå, slå!

Så där skulle förstås ingen av er reagera.

Jag kommer också snabbt till sans. Det är avskyvärt och frånstötande. Det är fel. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

Vi ska inte vara som de. Jag menar det.

Kulturtorget vecka 44

1. På lördag är det Alla helgons dag. Vilken död person inom kulturlivet tänker ni på som ett helgon?

Roger Moore, men han är inte ens död. Helgon är inte min grej, liksom. Om vi nu menar kanoniserad, och mumifierad, stendöd och satt på piedestal...Verner von Heidenstam!

2. Bluesen är segsliten. Det är ganska ofta blueskonserter i våra trakter - i kväll Roffe Wikström på Brux i Övik och Claes Yngström på Metropol i Härnösand. Vad är det med bluesen som gör att den håller greppet om publiken?

Jag tror att bluesen ger uttryck åt något förlorat, som vi uppenbarligen saknar. Framför allt en gemenskap i slit och arbete, men också en glädje i sorg, hopp i allt elände. Visserligen i starkt populariserad form, men just känslan av att höra samman. Även om allt var inte bättre förr, är det mycket som är inget vidare idag.

3. Dramaten ska digitalisera sitt arkiv med bland annat dekorfotografier och regimanuskript. Är det inte viktigare att teateruppsättningarna i sig bevaras?

Vad är en "teateruppsättning i sig"? Någon stark bibliofil känsla har jag aldrig hyst, ett originalmanuskript, vare sig i fysisk eller i digital form, betyder inte mycket för mig. Texten är viktigt, den är helt central, och givetvis kan scenografin ha ett konstnärligt värde, som definitivt bör bevaras.
Men som sagt, jag är inte helt säker att jag har förstått frågan.

Guillou tappar nerv i snöstorm

ROMAN
Brobyggarna
Jan Guillou
Piratförlaget 2011

Efter att ha avverkat post-68-perioden och medeltiden ger sig Jan Guillou in på nästa stora romanprojekt. Nu är det 1900-talet som ska avhandlas, en mycket ambitiös föresats, i bästa folkbildningsanda, som borde passa Guillou alldeles utmärkt. Det är nästan som ville han bli vår tids Vilhelm Moberg. Och sämre förebilder kan man ju ha.

Det kan vara på sin plats att inledningsvis göra några förtydliganden. Guillous roman bidrar inte med några djärva form­experiment, den kommer inte att revolutionera den svenska romankonsten. Det är helt enkelt inte dess ambition.
Inte heller kommer författaren att pejla det mänskliga psykets komplexa djup, Jan Guillou är knappast de subtila nyansernas mästare. Det är tämligen poänglöst att kritisera honom, som några kritiker förutsägbart har gjort, för något han inte har ambition att åstadkomma eller utger sig för att vara (även om jag måste medge att karaktärerna stundtals är i plattaste laget, eller för att låna kollegan Lennart Kjörlings uttryck, ”hans personskildring kan få en fyrkant att verka rund”).
Brobyggarna är en historisk äventyrsroman, av den sort som jag slukade i parti och minut i tonåren, (någonting säger mig att Jan Guillou gjorde det också), och en hel del av dessa böcker har jag behållning av än idag.
Greppet är det i populärlitteraturen klassiska att genom några personers öden skildra en epok eller ett land. Dessa personer ska givetvis höra mer eller mindre ihop, gärna som i en familj. Så också hos Guillou.
Hans huvudpersoner är tre norska bröder, som genom en ödets nyck får tillfälle att studera vid den bästa tekniska högskolan i Tyskland, där de utbildas till ingenjörer med brobygge som specialitet. Romanens egentliga handling börjar samtidigt med det stora seklet, och skildrar hur de tre brödernas vägar skiljs åt. Den äldste är tillbaka i Norge och bygger världens svåraste järnvägslinje, mellanbrodern hamnar i Tyska Afrika, också han som brobyggare, åtminstone till en början, medan den yngste, som är homosexuell, (eller ”pederast”, ett ord som Guillou tycks övermåttan förtjust i) beger sig till England, eftersom det är den plats där personer med hans läggning trivs bäst. Han försvinner in i en depraverad lords omfamning och ut ur handlingen. Kanske kommer han tillbaka i nästa roman.

Guillou skildrar förtjänstfullt det begynnande 1900-talets starka framstegsoptimism och närmast religiösa tro på teknik. Oanade möjligheter stod öppna för mänskligheten, framtiden var redan här, och frihetens rike hägrade.
Atavistiska kvarlevor som krig hörde ett barbariskt förflutet till. Det dröjer bara till seklets andra årtionde innan denna utvecklingsbejakande dröm slås i spillror i första världskrigets skyttegravar. Dock inte helt, den starka tilltron till tekniken, lever kvar än idag. Och för alls inte länge sedan var den faktiskt utmärkande för vänstern.
Guillous styrka som författare är att journalistiskt rappt skildra ett dramatiskt händelseförlopp. Han kan också vara dräpande rolig, med en lakonisk ironi. Han visar sig dessutom som en riktigt hygglig naturskildrare.
Men romanen har också svaga sidor. Järnvägsbygge genom Hardangervidda var säkerligen en heroisk kamp mot naturens obarmhärtiga och nyckfulla krafter. Framför allt då under den långa vintern. Mycket tacksamt för en äventyrsroman: det är en fruktansvärd snöstorm. Hjälten håller på att duka under, men genom en nästan övermänsklig ansträngning klarar han sig i sista ögonblicket. Det är spännande, och vi fattar precis. Däremot när författaren har hunnit till den femte, eller möjligen sjätte, snöstormen, (och jo, hjälten håller på att duka under, tills han med en övermänsklig ansträngning…) då är det inte ett dugg spännande längre, och vi har fattat för länge sedan. Då är det bara urtråkigt, och det om något är en dödssynd i en äventyrsroman.

Samma sak med den yngre brodern i Afrika. Det händer inte särskilt mycket, förutom en oändlig rad jakter, som skildras detaljrikt och initierat. För att uttrycka det snällt. Mindre snällt är att kalla det tjatigt. Tack och lov besparas läsaren ingående beskrivningar av olika jaktvapen.
Även romanens historieskrivning lämnar en hel del övrigt att önska. Mest beroende på Guillous förkärlek att skildra allting i svart eller vitt. Han vill gärna lyfta fram den engelska kolonialismens brutala framfart, och det är berömvärt, det är utan tvekan en lucka i det allmänna historiemedvetandet som behöver fyllas. Jag kan till nöds stå ut med Guillous osannolikt stereotypa skildring av den grymme engelske kolonialisten i sin löjliga tropikhjälm, men varför måste han så hämningslöst hylla den tyska kolonialismen istället?

Hereroupproret, i nuvarande Namibia, som kuvades av tyskarna på ett exempellöst brutalt sätt, och som inte gärna kan kallas för något annat än folkmord, nämns i förbifarten, mest som ett orättvist misstag som drabbar de förträffliga tyskarna, och som orsakas av negrer som tydligen inte förstår bättre. Annars lägger Guillou ner mycket möda på att visa att afrikaner minsann inte alls är så dumma som vi tror, tvärtom, och flera av dem blir också nära vänner med vår hjälte enligt mallen: först stor misstro, sedan stor vänskap.
Första världskriget ses uteslutande från afrikansk horisont, vilket kunde ha varit fruktbart. Det är en uppenbar fördel att undvika att betrakta Det stora kriget genom andra världskrigets prisma, där allt är tyskarna fel. Nu blir det tvärtom, och dessutom totalt obegripligt. Fega engelsmän får hela tiden rejält med stryk på slagfältet, men vinner ändå till sist tack vare outtömliga soldat­resurser från kolonierna, som man förstås slösar hänsynslöst med. Tyskar är tappra och ridderliga.

Kvar är myten om en armé som aldrig besegrades i fält, och konspirationsteorier om kniven i ryggen.
Arbetarrörelsen får en marginell behandling. Guillous socialister är antingen kufar som leker klasskamp i norska Vestlandet, eller tyska pratkvarnar från överklassen och cyniska sexgalningar.
Någonstans mellan snöstormarna och elefantjakterna försvinner hela världshistorien. Och det var väl knappast meningen?
Jag märker nu att min recension av Brobyggarna blev betydligt mer negativ än jag hade tänkt mig. Och jag kan inte hjälpa att jag fortfarande tycker att Guillous romanidé är mycket bra. Jag ser fram emot nästa del i den tänkta 1900-talssviten. Fast då gärna med bättre spänning, mer politik, och ett större förtroende för läsaren.

Liten bok av stor författare

”Karavan” är en av våra mest spännande litterära tidskrifter. Tidigare hette den ”Halva världens litteratur”, men uppdraget är fortfarande detsamma, att sprida kunskap om litteratur från Tredje världen: Asien, Afrika och Latinamerika. Senaste numret 2-2011 ägnas med en imponerande fingertoppskänsla åt ung arabisk litteratur.
Den arabiska litteratur som har växt fram under senare år är på många sätt ett brott mot tidigare traditioner, och ofta sätter den en ära i att inte kunna klassificeras, samtidigt som den medvetet strävar efter att vara sinsemellan olika. Det är så mycket svårare att hitta gemensamma nämnare då det skrivs litteratur på arabiska inte bara i de arabiska länderna, utan också bland annat i Norden, och att arabiska författare skriver också på andra språk, framför allt franska.

Karavan väljer att försöka ringa in den nya litteraturen nationsvis istället och numret ägnas åt Egypten och Libanon, traditionellt huvudsäten för arabisk prosa respektive poesi.

Lite förenklat kan man säga att den egyptiska litteraturen har blivit mer öppen åt det fantastiska, med klara influenser från populärkulturen, samtidigt som man väjer inte för politiska frågor, alltid från en oberoende utgångspunkt, medan poesin i Libanon har mer vänt sig mot den lilla världen, det privata och de dagliga bekymren.
Karavan bjuder på läsning av flera fina texter, där inte minst kvinnliga författare och poeter är väl representerade. Här finns också förutom det arabiska temablocket spännande texter om en colombiansk rebell, en brasiliansk-judisk berättare och ett reportage om den 150-årsjubilerande Tagore – den första icke-europé att få Nobelpriset i litteratur.

Chilenaren Roberto Bolaño hann aldrig få det stora priset, men hans postuma rykte börjar anta monumentala dimensioner. Efter mastodontverket ”2666” kommer nu en roman i det lilla formatet, ”Amulett” (Övers: Lena E. Heyman, Bonniers), knappt 200 sidor. En mycket säregen bok, inte helt lätt att ta till sig, av en säregen författare med en klar konstnärlig vision.

Romanen är en milt surrealistisk allegori över Latinamerikas historia. Det börjar med Tlatelolco-massakern i Mexiko 1968, då polis och militär går in på universitetsområdet och dödar flera hundra studenter. Denna händelse får utgöra ett tidsmärke både framåt och bakåt.

När alla studenter körs brutalt ut, stannar en person kvar. Det är Auxilio, en uruguayanska, som kallas för ”den mexikanska poesins mor”. Som protest, och en motståndshandling, gömmer hon sig i flera veckor på toaletten, läsande en bok av en exilspansk poet.

Det märkliga med Auxilio – bland annat – är att hennes namn betyder Hjälp eller Stöd, och att det är ett mansnamn. Fritt fram för tolkningar.
En annan viktig person är den chilenske poeten Arturo Belano, helt uppenbart författarens alter ego.

Genom en rad resor i tiden, som är som en serie febriga drömsekvenser, tecknar Bolaño en kontinents tragiska historia, som är lika mycket motståndets historia. Man kan sätta sig till motvärn på många olika sätt, menar Bolaño, men det som är ”vår amulett”, det magiska skyddet mot sjukdomar och olyckor, är Sången, den som handlar om mod och kärlek.

Bara en stor författare kan ha en sådan stark tro på litteraturens kraft.
Damon Galgut är en sydafrikansk författare, som är hyllad i sitt land och i den engelskspråkiga världen, men som trots tre publicerade romaner, har fått relativt lite uppmärksamhet i Sverige. Det är synd, han förtjänar bättre än så.
Hans senaste roman heter ”Bedragaren” (Övers: Rose-Marie Nielsen, W & W). Det är till synes en ganska konventionell historia om en man i kris, som ”söker sig själv”, genom att flytta ut på landet och försöka återuppta sin ungdoms diktning. Mer eller mindre ofrivilligt dras han in i skumma affärer, för att till slut behöva fly undan maffians hämnd.

Men romanen är också alldeles tydligt en allegori över det moderna postapartheid Sydafrika. Där finns det nu en ny svart överklass, som är delaktig i affärslivets alla suspekta turer och rovdrift på naturen och miljön. För majoriteten av befolkningen är däremot situationen tämligen oförändrad, förutom att de har nu inte bara vita utan även svarta herrar.

Landets mörka och smutsiga förflutna ruvar ouppklarat. De vita har naturligtvis inget intresse av att dra fram det i ljuset. Många är kluvna inför den nya verkligheten, inte minst bland småstädernas och landsbygdens befolkning lever rasismen kvar i en kverulantisk bitterhet.

Storstädernas vita medelklass vill helst av allt att leva vidare som om ingenting har hänt och slippa ta ansvar. Och det är en av Galguts stora poänger: vi har alla ett ansvar – direkt eller indirekt – för det förflutna, nuet och framtiden.
Romanen är mycket skickligt komponerad, även om symboliken känns ibland lite för övertydlig.

Och naturligtvis kan boken också läsas som en initierad skildring av de mänskliga relationernas labyrintiska komplexitet.