Fundamentalismens återkomst

Underkastelse

Michel Houellebecq

Översättning: Kristoffer Leandoer

Bonniers

Michel Houellebecq är en lika framgångsrik som kontroversiell författare. Hans författarskap befinner sig ständigt mitt i samhällsdebattens korsdrag, och han räds inte att ta upp känsliga ämnen, som prostitution, sexturism och religion, på ett utmanande sätt. Och man får ett bestämt intryck av att hans ofta provocerande uttalanden är uttryck för en genuin övertygelse och inte bara ett PR-trick.

Ideologiskt står han på en stadig reaktionär grund, även om en del uppfattar hans skoningslösa kritik av kapitalismens krämarmentalitet som tränger in i och ödelägger alla mänskliga relationer som ”radikal”, eller rent av ”marxistisk”.

I likhet med de reaktionära kretsarna i västvärlden har Houellebecq länge uttryckt sig kritiskt om islam. I romanen Plattform är islamkritiken explicit, och i en intervju har författaren sagt att islam är den dummaste religionen av alla.

I Houellebecqs senaste, och kanske mest skandalomsusade roman hittills, har islam en central roll.

Men någonting tycks ha hänt, och även om meningarna är delade, anser jag att man kan utan vidare konstatera att gossen Ruda har bytt front.

Romanens handling utspelar sig år 2022, och det är upp till var och en att bestämma om man tycker att det är en utopi eller en dystopi. Själv tvekar jag inte att det är det sistnämnda.

Det är presidentval i Frankrike. Houellebecqs skidring av den demokratiska processen riktigt dryper av förakt, även om han ofrånkomligen har sina poänger. Ideologisk nivellering och det växandet gapet mellan folket och den styrande eliten är inga litterära fiktioner. Och det franska samhälle som han beskriver befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall, med våld som ständigt blossar upp i de segregerade förorterna, det liknar allt mer ett inbördeskrig, som i all välmening tigs ihjäl av media.

Inför utsikten att Nationella frontens Marine Le Pen kan ta hem segern, NF är landets i särklass största parti, stöder den moderata vänstern, läs Socialistpartiet, Det Muslimska broderskapets kandidat Mohammed Ben Abbes, och plötsligt står Frankrike där med en muslimsk president. Och snart får han också den moderata högerns, läs gaullisternas, förtroende.

Det som sker är inte ett dugg våldsamt, inte på något sätt drastiskt eller dramatiskt. Tvärtom, allt är lugnt, stilla och fredligt. Samhällsutvecklingen kan snabbt notera flera framgångar. Kriminaliteten sjunker kraftigt, arbetslösheten minskar ordentligt, framför allt tack vare att kvinnorna försvinner från arbetsmarknaden. Barnbidraget höjs kraftigt, men på villkor att mammorna slutar lönearbeta. Helt enkelt en form av vårdnadsbidrag.

En lång rad reformer, som ofta bygger på frivillighet, hur än skenbar den i själva verket är, förändrar långsamt Frankrike. Som det verkar till mångas belåtenhet, åtminstone männens. Det förblir oklart om Houellebecq anser att det också gynnar kvinnorna eller om han inte bryr sig.

Det kanske mest skrämmande med ”Underkastelsen” är romanens trovärdighet. Inte bara för att Houellebecq skriver flyhänt och suggestivt, men framför allt därför att han övertygande pekar på de många gemensamma tankebanorna som finns hos islamismen och den konservativa, företrädesvis kristna, högern i västvärlden.

Men Houellebecq vill mer än så min sin roman. Han skildrar ett samhälle där demokratin, individualismen med den romantiska kärleken, sekulariseringen, och för all del också den fria marknaden, har förlorat sitt berättigande. Religionen är tillbaka eftersom människor behöver andlighet, hierarkisk (=patriarkal) ordning och kollektiv framtidstro. Katolicismen, för att inte tala om annan kristendom, är överspelad, och bara islam kan uppfylla denna vision.

Skrämmande. Och läsvärt.

En bekant främling

Idag är det årsdagen av Albet Camus död i en bilolycka. Dagen till ära en recension av hans mästerverk "Främlingen":

ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Omläsning moderna klassiker 3

ROMAN
Den omoraliske
André Gide
Övers: Harald Heyman
Brombergs, 2011

André Gides ”Den omoraliske” ingår i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som huvudredaktör. Gide fick Nobelpriset i litteratur 1947, han räknas som existentialismens föregångare, och har inspirerat författare som Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

”Den omoraliske” är en roman om frigörelse från samhällets (borgerliga) normer och värderingar, något som tycks ske mycket lättare utanför hemlandets trygga gränser. Större delen av handlingen utspelar sig i Nordafrika och Italien, och det är tydligt att synfältet vidgas och blicken skärps när småpojkar som man beundrar är unga araber, i synnerhet om dessa är fattiga.

Det är svårt att tro att dagens läsare uppfattar den intellektuella stofilens inre resa som särskilt frigörande. Tvärtom är han stolta proklamationer till trots mycket fast i småborgerliga konventioner och tänkesätt.

I nyutgåvan har översättaren valt att behålla ursprungstextens något omständliga och ålderdomliga stil, förmodligen i syfte att ge uttryck för autencitet. Nu blir det istället att romanen är till formen tämligen mossig. Och dessvärre lika mycket till innehållet.