Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa utan har ett annat namn. I Finland heter partiet Samlingspartiet. Det är ändå bättre än de svenska Moderaterna – de sansade, de måttfulla?!
Niinistös motkandidat heter Pekka Haavisto. Han kommer från Miljöpartiet, och är inte bara grön utan också homosexuell. Vilket enligt en opinionsundersökning gjord efter valet bidrog till att han förlorade.
Inte mindre än 35 procent röstade på Niinistö för att de inte ville ha en homosexuell president.
Nu kan man tycka att presidentämbetet inte är av sexuell natur, men det är inte helt säkert, det finns statsöverhuvuden som har visat på motsatsen – tänk på bara på svenske kungen.
Dessutom är alla män i Finland riktigt karlakarlar – utom Pekka då - och då är det klart att de inte vill ha en fjolla till president. Mycket riktigt består de 35 procenten av män, mest äldre.
Å andra sidan, om kvinnorna föredrar Pekka Haavisto, så undrar man förstås vad det är för fel på finska män.
Nu ska jag inte fortsätta att göra mig lustig över våra östra grannar. Dels för att de faktiskt får välja sitt statsöverhuvud, en demokratisk rättighet som vi är berövade i Sverige, dels därför att det faktum att en öppet homosexuell person kom tvåa i presidentvalet ändå tyder på att Finland är ett civiliserat samhälle.
I många andra länder skulle en öppet homosexuell person inte ens överleva, än mindre kunna skörda framgångar i ett val, oftast har de inte ens val i sådana länder. Ett bra exempel är Sverige främsta militära handelspartner.
De homosexuella är förtrycka på många håll i världen. Inom litteraturen har homosexuella skildringar länge varit tabu, och är det säkert fortfarande. Det lilla förlaget Ruin har nyligen gett ut en modern klassiker inom genren, James Baldwins kontroversiella ”Giovannis rum”, en alldeles utmärkt roman:
Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg
Ruin, 2011
Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.
”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.
Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.
David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.
”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.
Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand.
