Idag tar László Krasznahorkai emot Nobelpriset i litteratur. Dagen till ära en tidigare recension av en av hans böcker.
Herscht 07769
László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts
Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som
skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett
originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an
livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.
Också formen är speciell, romanen består av en enda lång
mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av
godo.
Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i
forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som
”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen
skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för
att uttrycka det snällt.
Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet,
urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än
återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv
och är därför tabu.
Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som
staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna
desperata lösningar.
Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en
institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han
blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tveksam men ambivalent
figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara
och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir
illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga
handlingarna.
De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar
dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med
nedlåtande förakt.
Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam
och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren, för övrigt
är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen
arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.
I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i
naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det
verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och
ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till
förbundskanslern Angela Merkel.
Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.
Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den
lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på
djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans
värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en
hänsynslös mördarmaskin.
Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela
romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att
sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande
berättare med en omtumlande berättarglädje.
Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är
snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är
en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.
Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig
försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik, Florian har lärt sig
att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom
förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till
undergången.
Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.
Tidigare publicerad i Opulens
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar