Ngugi wa Thiong’o in memoriam

 

Den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o har gått bort 87 år gammal. Han fick aldrig Nobelpriset, en oförlåtlig miss av Svenska Akademien. Han var inte desto mindre en framstående författare, en av Afrikas och världen främsta. 

Här några rader om hans litterära skapande:

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu.

De två räknas som det svarta Afrikas viktigaste författare.  Ngugi wa Thiong’o är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Han fänglades 1977 för en samhällskritisk pjäs på kikuyu som väckte stor uppmärksamhet. I fängelset beslöt wa Thiong´o att ta tillbaka sitt afrikanska namn – fram till dess lystrade han till James Ngugi – och att aldrig mer skriva på engelska.

Det var också under fängelsetiden som han på toalettpapper skrev romanen ”Djävulen på korset” (på svenska 1982 på förlaget Corona i översättning av Alexander Muigai).

Det är en roman som drivs av förbittrad vrede mot utvecklingen i Kenya efter självständigheten. Kolonialismens kollaboratörer bildar den nya överklassen, medan frihetskämparna bland folket lider fortfarande nöd och förnedring. Förtrycket har bara bytt färg, och egentligen inte ens det, då det bakom de nya svarta herrarna står de vita imperialisterna.

I en bisarr tävling i ”nutida stöld och rån” övertriumfar tjuvar/kapitalister varandra i de mest absurda förslag och idéer, bland annat föreslås en ledning, ungefär som en pipeline, för att transportera kenyansk arbetskraft utomlands i form av blod och svett!

Stilistiskt blandar romanen konventionellt episkt berättande med ett slags ”afrikansk magisk realism” med drömsekvenser som glider in i vardagen och övernaturliga väsen och fenomen som ingriper i människornas krassa tillvaro. Det finns också inslag av afrikansk sångtradition och wa Thiong´o bjuder dessutom generöst på en rikedom av talesätt.

Ett viktigt tema i romanen är kvinnornas dubbla bördor – att vara fattig och kvinna – och han är inte nådig mot de kenyanska männen och deras kvinnoförtryck, som i förlängningen banar väg för kvinnornas exploatering också av utländska män.

Det är i mångt och mycket en bitter och mörk roman, även om det finns ett försonande drag i Ngugi wa Thiong´os orubbliga tro på folkets motståndskraft och ungdomens kampvilja.

2012 kom det på svenska en nyutgåva av två av wa Thiong’os romaner som är centrala i hans författarskap: ”Drömmar i krigets skugga” och ”En blomma av blod” (båda på Norstedts i översättning av Jan Ristarp).

Den unge pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong’os barndomsskildring ”Drömmar i krigets skugga” vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.

Ngugi wa Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong’o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.

Ngugi wa Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar spänning.

Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.