Årets bästa böcker - med mycket musik

Idag presenteras listan av Kai Martin, nöjesjournalist och musiker.

Kai Martins årslista – romaner, biografier, diktsamlingar.

Åke Edwardson: Treblinka Comedy club (Albert Bonnier) Tyskamerikansk jude, journalist och komiker, åker till forna hemstaden Berlin för att rädda släktningar under den alltmer intensiva slutliggiltiga lösningen. Trivialt.? Inte för en sekund. Tvärt om. En oerhört drabbande roman skriven i något slags helig vred över det som i verkligheten hände och det som sker nu. Åke Edwardsons bästa, så här långt.

Bruno K Öijer: Växla ringar med mörkret (Wahlström & Widstrand) Mäster Öijer visar klass och hur på poesins sprängkraft och elegans. Det är kärnfullt, författad med en stadig blick ut- och inåt. Dikter för vår sam- och framtid.

Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö (Helium press) En tung biografi om skivbolaget Heartwork i Lund, som startade med punkens ursinne och kreativitet. Med initiativtagaren, producenten, musikern och låtskrivaren Henrik Venant var Lund (och delvis Malmö) i sin sanna blomning under en spännande tid, som jag själv var en del av.

Marie Hermanson: Längst in i skogen (Albert Bonnier) Göteborgskan Marie Hermanson väver skickligt trådar mellan ett Göteborg för hundra år sedan och mystik med krim. I denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson utspelar sig mycket på Naturhistoriska museet, men i övrigt i ett vintrigt, kallt Göteborg.

Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonnier) Att han kan skriva är oomtvistat. Men att han så här skickligt kan författa en kriminalroman överraskar. En kittlande intrig samsas med ett svenskt svårmod, som jag inte fått till mig sedan Henning Mankells svit om Kurt Wallander.

Fred Asp: En obskyr trummis i Imperiet (Pang Pang Bob förlag) Han var den tyste, vackre i Imperiet under bandets storhetstid och fram till dess fall. Med den här självbiografin målar han ett rikt porträtt av sig själv som ung punkare och något av en renässansmänniska. Här avslöjas Imperiets krasch ur hans perspektiv. Onekligen intressant för oss som var med under den eran.

Jussi Adler-Olsen: Sju kvadrat med låt (Albert Bonnier) Det är den tionde och sista delen av danske Adler-Olsens kriminalromansvit om avdelning Q. Hans excentriska karaktärer står i full prakt parat med en vass intrig som tillåter både spänning och humor. Finalen av boken är något av det mest häpnadsveckans som jag har läst. Så listigt och snyggt.

Arnaldur Indriðason: Stormens vred (Norstedts) Islänningen Arnaldur Indriðason är mästaren i den isländska krimnoiren. Denna hans senaste roman på svenska är sävligt berättad, men på ett stillsamt vis uppmanande att fortsätta vända blad. För spänningen är konstant utan att han behöver använda sexhundra sidor; istället på hälften, snyggt författade. En författare som aldrig gjort mig besviken.

Jeanette Bergenstav: Havsgrav (Norstedts) Göteborgsförfattaren och -journalisten Jeanette Bergenstav har med sina två tidigare krimromaner om sitt alter ego Jennifer Sundin visat hur en thrillersten ska dras. Med ”Havsgrav gör hon ingen besviken. Det är full fart från start till mål, utan tillstymmelse till att tappa vett och sann i den skickligt sammansatta intrigen.

Tony Fischier: Själarna illusionister (Lind & co) Umeåfödde- och uppvuxne Tony Fischier har sedan vuxen ålder Göteborg som bas. Det är också där hans romansvit om kommissarie Niklas Ragnvik utspelar sig. I denna Fischiers mest omfattande roman tummar han inte på kvalitet lika lite som på spänningen. Han har grepp om sina läsare från första bladet.